Apokalyptiska filmer har stansats ut i ungefär samma format sedan man kom på att Jorden kan förstöras med hjälp av F/X, CGI och halvtaskiga skådespelare. Och ibland riktigt bra sådana. Jordens undergång ÄR ett faktum, det kan vi inte komma ifrån, men huruvida det sker 21 december 2012, om 20 år eller 5 miljarder år är något som de lärda kan debattera om tills det sker. Och även vi dummare kan tala om saken i brist på annat att göra. 
 
Istider kommer och går, också ett faktum, stora och mindre. Yellowstone hot spot smäller ungefär var 600 000 år (och har gjort så otaliga gånger) med sådan effekt att Nordamerika inte lämnar mycket att tala om än damm, lava och elände. Det har gått 600 000 år sedan förra smällen. Att träffas av en asteroid i bergstorlek sker med jämna mellanrum och som vetenskapsmännen ser på saken, så är det hela över innan vi hinner se fanskapet komma. Luften hettas upp till 60 000 Celsius och bränner allt inom en radie på 1500 km redan innan klumpen smäller i backen och då den gör det, så kan resten av oss levande tacka och säga goodbye hela bunten. Har också hänt många gånger, men alltid blir det någon bakterie kvar och något som får Jordbollen att fortsätta leva på ett eller annat sätt. I jämförelse med ett berg som färdas 30 ggr snabbare än den snabbaste projektil människan har skapat är nog en mindre istid det minsta problemet vi har att se framemot, men krångligt blir det ju förstås om vi fortsatt råkar vara vid liv då det sker, det vill säga. 
 
Istiden kommer och det hela börjar överraskande med värme. Global uppvärmning. Miljöfolket anser att orsaken är människan och därmed basta. Att istid och dylika katastrofer kommer och går med jämna mellanrum tar man inte gärna i beaktande, men visst påverkar vi utvecklingen i negativ riktning. Skulle vi genast nu sluta använda fossila bränslen så skulle vi kanske spara några år, men vi kan inget göra åt att glaciärer smälter och att solen anses av National Solar Observatory under de kommande 10 åren gå i en lugnare fas som leder till att värmen i dagens ofantliga mängd uteblir. Händer också med jämna mellanrum. När is smälter och då solen sedan går i vila så kan det bli tråkiga nyheter för oss som bor ovanför Sahara. Nåja, olika teorier finns och jag är ingen expert, men Jordens 4,5 miljarders år långa historia är ganska cyklisk, så man kan dra vissa slutsatser även om man inte har doktorerat i geologi, meteorologi och fysik. Läs gärna En kort historik över nästan allting av Bill Bryson. Förbannat underhållande och upplysande.  
 
Ice 2020 målar upp ett scenario där Jorden redan är illa ute och där Sydeuropa har förvandlats till öken och Nordeuropa till tropiska paradis. Gränser stängs för att förhindra överbefolkning och jakten på energi förflyttas till ställen som man inte ännu exploaterat. Oljebolaget Halo får till forskaren Thom Archers (Richard Roxburgh) förtret tillstånd att borra på Grönlands glaciärer och ovan dessa och som väntat triggar de en förkrossande händelse där jordskorpan spricker och börjar spruta upp superhettat vatten under isen. Höga höns (Sam Neill) och den juridiska motståndaren Sarah (Frances O´Connor) menar att Thom överdriver, men se det gör han inte. Sötvatten läcker ut i Golfströmmen, polarisarna spricker och plötsligt blir norra halvklotet täckt av is och snö i kopiösa mängder. Klimatet skiftar igen till sydländernas fördel och gissa vart alla vill komma då? Detta är miniseriens huvudsakliga premiss. 
 
Scenariot är inte helt taget ur hatten, för om Golfströmmen rubbas, så ligger vi illa till. Däremot simplifierar man saken maximalt och pressar det hela in i trenne timmar på ett sätt som även dummare kan förstå vad man vill ha sagt. Och då blir det hela enbart korkat. Istiden över Europa kommer på några dygn och för att göra saken ännu mer imbecill kopierar man filmen Day After Tomorrows intrig med en pappa, Thom, som ämnar rädda sin fru och dotter som är i London med farfar (Ben Cross) instängda på ett center för olagliga invandrare. Problemet är att Thom är i Arktis och hans sällskap är Sarah, som dock tack och lov kan flyga alla sorters flygapparater, inklusive ett tvåmotorigt plan som man hittar hos amerikanska isbjörnsforskare. Men inte innan man hunnit simma i polarvatten, åkt snöskoter i genomblöta kläder, drunknat, trillat, klättrat upp för lodräta väggar och slagits med onda oljemän.  
 
Genomgående i filmen är det svinkallt och visst förfryser man några fingrar, men för det mesta är blöta kläder inget problem, att tralla ute i T-shirt är lika omärkligt och att helt enkelt frysa ihjäl utan långkalsipper på sig är bara en fantasi. Vantar behövs inte och att t.ex. hantera -45 gradiga objekt såsom trappstege och vapen med bara händer skapar inge som helst problem. Filmen är knökfylld med så idiotiska påhitt att man inte ens som grönaste grön och seriöst militant oljemotståndare kan ta något som den försöker tuta i oss på allvar. Skådespelarna gör sitt bästa i denna fåniga serie och t.o.m. effektmakarna har bitvis lyckats skapa lågbudgeteffekter som duger, men sedan blåser frigolitsnö i ögonen och man inser att inte ens bra skådespelare kan göra något åt ett manus som ett stolpskott skapat. Inte nog med att det hela utspelas på ett dumt sätt då det kunde vara bättre, nej, man har också skapat en dialog som får tidigare nämnda Day After Tomorrow att se ut som Woody Allens mest välskrivna dramakomedier. Jag erkänner att jag inte hade höga förhoppningar, men jag trodde då inte att miniserien på två delar skulle vara sämre än Android Apocalypse, men se det är den. Helt enkelt värdelös trots sina goda intentioner. För vem vill inte rädda Jorden trots att det kanske behövs litet välvillig propaganda som dock i detta fall får motsatt effekt då man helt enkelt inte kan tro på försatserna? 
 
Dvd-utgåvan duger att se på duk, men någon högklassig produktion talar vi inte om. Det är mycket TV-aktigt, grynigt på sina ställen och på tok för avslöjande på andra då snö inte smälter på ansiktet och kulisser skakar vid beröring trots att de föreställer betong. Ljudet är skapigt, men långt ifrån något som man demonstrerar sitt nya hemmabiosystem med. En kort VFX-dokumentär finns med som extramaterial. Musiken är förmodligen meningsfull som kompositören sett saken, men jag kan inte för brinnande livet komma på ens hur det lät, så djupt intryck gjorde det på mig. 
 
Tyvärr hittar jag inte på något gott att säga om denna film annat än att dess ambition säkert är god i grunden. En film som jag inte skulle se igen om jag så fick betalt en hel del i 21-årig whisky och då ska man veta att jag inte är sen att ta mig en pinne eller två av kvalitetsdryck då sådan erbjuds. Ice 2020 får definitivt inte min rekommendation. 
 
©Janne Ahlgren