Man kan säga ett och annat om Ben Affleck, men en sak är sann: Hans lillebror Casey Affleck är en bättre skådespelare än Ben själv. Med detta är det inte sagt att ben skulle vara en dålig skådespelare. Nej, inte alls. Det mesta om hans "dålighet" har att göra med fel filmval och rena rama avundsjukan. Man kan ogärna tycka att en "hunk" som Ben skulle vara en "Marlon" framför kameran. Och det är han inte heller, men han är god nog för att ha medverkat i sisådär 5 av de mest lönsamma filmerna någonsin.  
 
Nåja, Ben är, oavsett vad man tycker om honom, en tämligen duktig kille bakom kameran. Gone Baby Gone lovar särdeles intressanta tider för såväl Ben som Casey, som nyligen imponerade stort ihop med etablerade stjärnor i The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Ben Affleck som regissör är ett otippat val till en roman som har varvat jorden några gånger och varit storsäljare på båda sidorna av stora pölen. Själva romanen skiljer sig en hel del från vad filmen bringar fram, men det finns en Lehanesk känsla i filmen, en urban, svart och obehaglig förnimmelse som om man plötsligt i verkligheten föll från sitt övre medelklasshem mitt ner på fattiga gatan där livet är en kamp och man hittar inte ut. Där finner vi Patrick Kenzie och hans partner Angie Gennaro som ihop driver en liten verksamhet inom privatdetektivbranschen. Helt otippat ber man dem att hjälpa till i ett uppmärksammat fall där en 4-årig liten flicka kidnappats från sitt hem. Flickans mamma är blandmissbrukare och umgås i högst skumma kretsar. Broderns och hans fru lever ett mer ordnat liv och de anlitar Patricks lilla rörelse. Även polisen ger stöd och hjälper till, men det verkar som om att man kämpar mot omöjliga odds. När kidnappningen börjar försvinna under knarkhandel och pedofiler, moral och etik, så blir uppgiften upprivande för Patrick och Angie. Slumpen för dem dock vidare i ärendet och det de finner är högst oväntat.  
 
Ja, som sagt, Ben Affleck visar sig vara en hejare på personregi. B-gruppens bilder över Boston och gatorna bakom de fina husen är ihop klippta snyggt och effektivt. Det slog mig att Gone Baby Gone är en perfekt film där man kan separera tydligt vad som kommer från regissören och vad som kan härledas till klippningen. Hur som helst finns det på botten en slagkraftig berättelse och Affleck behandlar den med stadig hand. Och varför skulle han inte? Han är Oscarvinnare för bästa manus sedan länge och han har erfarenhet mer än många i filmvärlden, allt från mainstreamade megafilmer till mindre independentverk. Ben är kung i mina ögon. Kanske inte den skickligaste av regenter, men fan så mycket bättre än 90\% av våra egna talanger. Inte nog med att filmen verkligen är bra, den är också en upprättelse för Ben som har fått mer än nog av spott och spe för det han har gjort de senare tiderna framför kameran och i det civila. Ihop med Lehane har Affleck skrivit en tät thriller som är stark så det känns i maggropen och inte så litet provokativ. Filmen djuplodar bland etiska och moraliska bryderier och målar upp en verklighet som man kan tro på. Som personregissör ger han sin bror en mastig uppgift, men Casey levererar sin performance med sådan styrka och känslighet att man borde överösa killen med guldgubbar av choklad. Och på tal om skådespelare så finns det inte en enda som känns dålig eller överdriven. Som socker på botten har vi dessutom Morgan Freeman och Ed Harris från det gamla gardet för att stötta upp trovärdigheten. 
 
Affleck har tur i några andra saker också. Dels filmar han On Location och får med sig såväl Bostons bakgator som dess invånare. Att John Toll står bakom kameran har nog kostat skjortan, för den gubben är ingen förstaårselev på fotoskolan utan en tvåfaldig Oscarvinnare med filmer som Braveheart & The Last Samurai på sin CV.  
Helt felfri är filmen inte. Om man ska detaljstudera innehållet, vilket man som "saklig filmanalytiker" bör göra, så kan man hitta element som kan verka mot sitt syfte. Vi måste komma ihåg att detta trots allt är en amerikansk produkt och dess måsten och icke måsten kan kännas litet vaga sedda såhär med nordiska ögon. Litet väl vill Affleck greppa om hjärttrakten för att skapa en viss "feeling" över sin annars lysande film. Klippningen, som är en bärande del i denna film, kunde ha varit litet mer noggrann och detta kunde ha i sin tur fördjupat känslan av ett homogent förhållande mellan karaktären Patrick och hans bakgrund. Som det är nu kommer han in som en del av samhällets undre part, men ändå inte! Patrick blir på något sätt rotlös, men kanske detta är avsikten.  
 
Dvd:n har som avsikt att leverera gott ljud och mustig bild. Vad det gäller bilden lyckas den mer än väl. Uppe på duken ser den daskigt skarp och smutsigt realistisk ut. Helt felfri från defekter är bilden inte, men för vardagstittaren innebär detta inget att bry sig om. Ljudbilden är en massiv bit yrkeskunnande med ett frekvensregister genom nästan hela hörbara området, men dessvärre med en surround som inte skapar någon vidare rymdkänsla i bilden. Icke desto mindre kan man kalla detta för bra dvd-ljud i 5.1 serien. Extramaterialet består av bakom kulisserna och casting samt deleted scenes. Ryggdunk och onödiga förklaringar. Helt väntat. Kommentatorspåret av Affleck är dock underhållande om man orkar se igenom det hela en gång till, det vill säga. Musiken i filmen är mycket bra. Helt enkelt förbannat passande. 
 
Gone Baby Gone är en överraskning som man tar emot med öppna armar. Affleck överraskar som en kompetent regissör och bevisar att hans skriftkunskaper är up-to-date. Affleck den yngre spelar huvvet av sin bror och dra mig baklänges om han inte nyper en guldgubbe inom 10 år. Filmen är naturligtvis underbar i sin tragik där realismen är kanske närmare än vi vågar tro. Denna sorts undre värld är en realitet i landet som framställs som hemmet för fria och välmående människor. Bullshit säger jag och rekommenderar Gone Baby Gone med hela hjärtat. Mycket mörk och renodlad, bra film! 
 
© Janne Ahlgren