Rasism i alla dess former är avskyvärt hur man än ser på saken. Lagar mot rasism fungerar inte och hur skulle de kunna göra det? Inom varenda en av oss bor en lite rasist hur öppna och mångkulturellt eftersträvande vi än förefaller att vara. Ändå är Sverige hyfsat antirasistiskt i jämförelse med många andra länder, men icke desto mindre visar sig vardagsrasismen, den vi väljer att inte se, i varje sekund och forum där man befinner sig i. Och det är inte en enkel fråga om att hata muslimer för att de hatar danskar för att danskar är provocerande för att lagen ger möjlighet till detta. Det har inget att göra med att en latino i förorten måste vara en gängmedlem eller att alla somalier är tjuvar. Eller att araber inte är kloka då de begår hedersmord. Rasism är en djupare fråga och kräver ett grundligt svar, något som man nästan omöjliggen kan ge utan att vara socialpsykolog med extrema historiska kunskaper. Ty rasism har funnits lika länge som olika raser existerat. 
 
 
I Paul Haggis långfilmsdebut Crash skrapar man på ytan av den rasism som besudlar Los Angeles såväl vid gräsrotsnivå, som på högre höjder. Därtill har Haggis lagt till en stor dos allmän generalisering och psykologiska kommunikationssvårigheter, inte bara språkliga. Och i en värld där misstro gror kan även små nyanser i tillvaron, livsföringen och attityder har en stor betydelse. Handlingen är placerad strax efter 9/11 och i rasistiska Los Angeles dras människor över samma kant och rasismen går åt båda håll. Hela tiden. Vi får följa 15 personer som inte har egentligen något att göra med varandra i handlingssyfte, men vilkas öden på ett eller anat sätt länkas ihop ju längre man kommer. Många kan gissa till sig en del förväxlingar, men de flesta historierna, som tätt varvas inpå varandra, är unika... och ändå så vanliga. Här finns gatubusen med starka åsikter om vita samt hans liberalare kompis. Vi får följa omtänksamma men grova och fördömande polisen och hans mera rättfärdiga partner. Vi hittar knegaren med familj, distriktsåklagaren med snofsig fru, persern med sin affär och som någonslags katalysator i det hela en rutinerad, svart polis med sin latinska kollega.  
 
 
Och alla som gillar filmer där trådar sakta vävs ihop kommer Crash att bli en välkommen överraskning. De som gillar berättelser om en och samma typ i full fart och massor av action kommer att somna. För mig betydde denna upplevelse en nästan chockartad smäll på käften. Jag insåg plötsligt hur lågt man själv sjunkit då man låter rasismen och fördomsfullheten finnas i varje vardagssekund. Jag skämdes. Och jag beundrade. Och jag grät. Filmen fick mig att stortjuta och jag blev så skrämd över min egen reaktion att jag var tvungen att rannsaka mina egna åsikter. Jag har alltid ansett mig vara liberal i dessa frågor och öppen för nya, men då man går på djupet, så finns den där lilla djävulen hos mig också. Och lika litet som jag inte vill veta av denna något mer, så vet jag att jag aldrig helt blir av med den.  
 
 
Med detta sagt är Crash den amerikanska film som påverkat mig mest under 2000-talet. Ingen tvekan. Den är hisnande välspelad av alla karaktärer, från minsta biroll till mera bärande gestaltning. Haggis regisserar med känsla och finess. Han ritar inte upp lösningar och klara svar, utan låter oss få använda såväl fantasi som våra egna känslor för att nå resultat. Manus är seriöst och intelligent och man kan se att det finns vissa fördelar med att regissören själv är också upphovsman till skriften. Hans film är ingalunda humorlös, men seriös i undertonen och definitivt menande utan att vara pekande.  
Klippningen är exceptionellt bra och ihop med filmen andra delar blir helheten en briljant film av den magnituden att man ryser ännu dagarna efter att man sett den. 
 
 
Men regi, klippning och manus samt goda skådespelare kan inte göra hela filmen. En bärande och viktig del i Crash är musiken. Vi slipper de värsta rapparna och i stället finns en underton av en mångkulturell, lätt arabisk tonsättning i bakgrunden. I vissa scener är denna musik så stark, att scenen utan musik skulle ha varit värdelös. Köp soundtracket om ni hittar den! Ljud och bild håller mycket hög kvalité. Bilden är varierande med starka färger och skarpa kontraster kontra softat, suddigt och dystert, allt efter behov. Bra, men inte referensmaterial. Ljudet är däremot referensklass och öronsmekande oavsett om det är frågan om dialog, musik eller ett skott. Ujujuj! Bonusmaterialet besår av bakom kulisserna, kommentarer, musikvideo och biografier. Inget nytt under denna sol. 
 
 
Ska ni nu se Hollywoods bästa film på mycket, mycket länge, så ska ni se Crash. Oförglömlig, rörande och omskakande på ett sätt som man inte kan begripa. Lysande filmkonst! 
 
© Janne Ahlgren