Eftersom jag misslyckades att tycka illa om Jack Black och hans röstskådespeleri i första delen av pandan Pos äventyr ämnade jag inte ödsla tid på att leta röstfel i del 2 heller. Jack Black i nästan alla andra avseenden är inte i min smak, men som rösten till Po är han perfekt. Då han flankeras av Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Gary Oldman, Jackie Chan, Seth Rogen... så kan det vara närapå omöjligt att göra bort sig. 
 
Nämligen är det i alldenstund så, att DreamWorks släpper inte ifrån sig produkter som är halvfärdiga eller bristfälliga på något sätt. Steven Spielbergs butik måste hålla kvalité som ledord och producenten Guillermo Del Toro vill inte slänga sina pengar i brunnen, så att säga. Så att hitta fel i denna film är egentligen bara för dem som inte tycker att berättelsen håller måttet. Jag kan dock inte ens på det området opponera mig alltför mycket, för berättelsen är t.o.m. bättre än i seriens första uppsättning.  
 
Lord Shen är en påfågel som har Kinas härskare som föräldrar. En dag förutsäger en sierska om att Shen kommer att besegras av krigaren i svart och vitt. Chen ämnar förekomma sådana eventualiteter och utrotar alla pandorna i riket. Mor och far härskare blir inte glada och skickar Chen ut från palatset och i landsflykt. Samtidigt, på ett helt annat ställe, börjar pandan Po, som nu är drakkrigare och Kung Fu mästare, se syner inom sig som på något sätt har att göra med hans barndom. Kan det vara så att gåsen Mr. Ping inte är Pos biologiska pappa? Detta tål att funderas på, men mitt i allt återvänder Shen till huvudstaden med sin vargarmé och övertar styret. Shen är inte anspråkslös, han vill kuva hela Kina och till sin hjälp har han fabricerat en massa kanoner. Pos och Shens gemensamma historia kommer otäckt nära varandra och en sammandrabbning är oundviklig. 
 
Så långt helt enligt regelboken och resten bjuder inte heller på överraskningar. Po är smällfet och har inte ens bra kondis emedan resten av Kung Fu kämparna pinnar på som om de vore gjorda av evighetsmaskiner. Po får assistans, men det hjälper inte alltid att bara stå som Pos stöd, för Po kan när som helst komma upp med en snillrik plan, som dock är bara halva vägen genomtänkt. Icke desto mindre i bruk innan man hinner säga fluffig panda. Vid sidan av Pos fiffiga planer, en massa slagsmål och lämpligt med slapstick grubblar Po över sin historia och sin saknad. I hans drömmar ser han sin mamma, men har inga reella minnen innan historien tar honom till sanningen. Och naturligtvis den sista kampen mot Shen.  
 
DreamWorks håller jämna steg med Pixar och animationerna kan man inte tycka illa om hur man än försöker. Fightingscenerna är blixtsnabba och ska man få alla detaljer inpräntade i skallen, så får man se filmen om minst 5 gånger. Rikedomen i detaljerna är enorm och att se filmen fler gånger kommer nog att ske eftersom berättelsen i sig är varm, smart och lämpligt vitsig för att alla åldersgrupper ska tycka om spektaklet. Men, detta sagt, Kung Fu Panda 2 är inte lika skrattframkallande som del 1 eller skruvad som t.ex. Rango. Inte för att man söker efter skruvat, men då manus i sig är väl uppbyggd så skulle jag personligen ha hoppats på fler gapskratt och finurlighet. Som det var nu skrattade jag tre gånger högt och log mestadels hela tiden. De sorgligare stunderna har Disney uppenbarligen patent på, så inga tårar framkallades även om det kanske var stundvis tanken.  
 
De som anskaffat sig skådningsutrustning i större Full HD-format och ljudburkar i varje hörn, och sedan några till, kommer dock att gråta glädjetårar. Bild och ljud är fenomenalt bra. KFP2 kommer inte att bli en referensskiva hos mig, men det har inget att göra med att den skulle vara olämplig, absolut inget. Här har vi alla ljudfrekvenser som man kan hoppas på och balans i ljudet så ordet perfektionism gärna kryper ut på tungan. Bilden är heldigital så fel finns ju inte, men se på ljussättningen, dynamiken, färgerna, skärpan, ja, allt stämmer till 100%. Men som referens, nej. Detta beror enbart på att det finns i mitt referensarkiv filmer som är ännu mer slagkraftiga. I mitt tycke. Musiken i filmen kommer från veteranerna Hans Zimmer & John Powell och om någon får Shrek-vibbar så hörde ni inte fel. Det finns likheter. De som gillar extramaterial får också allt från kurs i kinesiska till sedvanligheter som att träffa skådespelarna bakom rösterna och dylikt. 
 
I viss mening leker filmen på stöttepelare som första filmen baserade sin tyngd på och mycket har ju att göra med Pos fläskmage och hunger. Det går ju hem hos barnen, likaså slapsticken och fånigheterna, men jag misstänker att en del vuxna kan gäspa sig igenom segment där Po undrar över sitt förflutna, för de delarna är gjorda så att även de minsta ska förstå och jag personligen har svårt med självklarheter och förutsägbarhet med kattstora bokstäver. Utöver detta är KFP2 en solid familjefilm som man bör ha i sin kollektion om man dessutom gillar animerat. Eller makalöst väl animerat. 
 
©Janne Ahlgren