Att hata Paul WS Anderson är så populärt att jag misstänker att många filmkritiker vägrar se att mannen kan skapa underhållning som i många fall faller åtskilliga människor väl på läppen. Anderson är inte Scorsese, Allen, Mann, Malick, Coppola eller Spielberg. Det är fakta, men hans repertoar försöker inte ens härma eller emulera mästarnas verk. Anderson skapar film som fyller den uppgift som den har för stunden; Våld då våld är huvudsaken, skräck då skräck ska visas och sci-fi då det är nödvändigt. Inga krusiduller, ingen finess, men banne mig ändamålsenligt icke desto mindre.  
 
Paul WS är ingen finlirare. Jag har själv mobbat honom som regissör, men med åren har jag insett att det han gör är breda penseldrag med gigantisk apparatur och det mesta ser bra ut trots att substansen är oftast vacklande. Några filmer är riktigt bra och bl.a. Event Horizon hör till en av mina absoluta favoriter. Så jag går mot strömmen av förståsigpåare och menar att man inte per automatik ska dissa Anderson bara för att dissa Anderson. För bankirerna i filmvärlden är Anderson en glädjekälla emedan hans filmer går inte back på finanser och sådana saker uppskattas och betyder också att publiken ser dem oavsett vad kritikerna surar om. The Three Musketeers som man låtit bli att översätta till svenska (för en gångs skull), trots att en vedertagen svensk titel finns, tillhör Andersons senaste projekt och den har fått, likt de flesta andra av hans filmer, en riktigt bitter mottagning av folk som vet och kan. Eller tror, vet och kan. Tror jag. 
 
The Three Musketeers har sågats jämte fotknölarna och få kritiker har haft något gott att säga om saken. Jag sällar mig inte till nejsägarna. Jag ska påpeka genast här och nu att jag har sett enbart 3D-versionen och utgår ifrån denna. The Three Musketeers baserar sig naturligtvis på Alexandre Dumas roman från mitten av 1800-talet, men man ska inte förvänta sig att intrigen följer den gode författarens alla idéer, men man ligger hyfsat nära i stora drag. Anderson sin vana trogen tar förstås i så det knakar i tåg och segel. I all korthet har vi alltså tre musketörer som blivit av med jobbet som livgarde till fåfänga kung Ludvig VIII. De har ersatts med kardinal Richelieus garde och får finna sig i att ha simpla jobb eller inga alls. Men en gång kungens man, alltid kungens man. Till Paris anländer en ungtupp full av iver att bli musketör, D´Artagnan (Logan Lerman), och på kort tid lyckas han bli nästan dödad av kardinalens kapten Rochefort (Mads Mikkelsen), räddad av Milady (Milla Jovovich) samt utmana alla tre musketörerna till duellering. Det slutar med massiv svärdaction och besök hos kungen.  
 
Kardinalen och hans mygelfolk vill inte att England ska gå med på fredsavtal med Frankrike utan vill snarast skapa krig och ta makten själv. Han anlitar Milady, som är en orm, och skapar en plan som ska få drottningen i Frankrike att falla i onåd och förlora huvudet. Planen är att stjäla drottningens diamanthalsband och gömma den hos Hertig Buckingham (Orlando Bloom) för att sedan kunna beskylla denne för att ha förfört drottningen. Och som sig bör måste musketörerna med D´Artagnan förhindra detta. Anderson tar som sagt i allt vad han orkar. Här finns prylar som skulle få James Bonds Q att blekna och Piraterna i Karibien att ändra färg till grönt av avund. Allt kolossalt korkat fyllt med barnslig humor och så förbannat underhållande. 
 
 
Ja, The Three Musketeers ÄR underhållande. Jag har inga svårigheter att frånse manusets nonsens eller att filmens nästan hela fascination består av makalösa scenerier och förbluffande bra specialeffekter. Bombastiskt, korkat och överdådigt. Skådespelarna är inte på topp trots att det finns en hel del namnkunniga individer bland dem och någon vett och etikett finns inte så långt ögat kan nå. Christoph Waltz som kardinalen är kanske den största besvikelsen för han kommer så långt ifrån sin Oscarvinnande roll som en viss nazi i Inglorious Basterds som man kan komma. Han är tråkig helt enkelt. Matthew Macfayden som Athos är bra och jag trodde en lång stund att jag tittade på Clive Owen innan jag insåg fakta. Nåja. Luke Evans som Aramis gör ingen större inverkan, men Ray Stevenson som Porthos räddar dagen för alla inblandade. Milla är alltid kul att se och så naturligtvis huvudsaken: Action! 
 
Det finns action så det understa ruttnar. Här fightas det såväl på takåsar som i luftskepp (!), sprängs och härjas för hela slanten. Dumas må rotera i sin grav, men jag tyckte det hela var förbannat avkopplande. Inte en bra film om man nu ska gå efter cineastiskvetenskapliga premisser, men nog en film som passar som matinéunderhållning för hela familjen. The Three Musketeers försöker inte vara mer än en ögonfröjd med en handling som knappt duger, men den gör sitt med så pass stort ego att man inser att den inte finns där för att jämföras med Sjunde Inseglet eller någon annan konstfilm som få orkar se men alla hyllar bara för att! Jag avskyr sådan skenhelighet och trots att jag inte hyllar Anderson som originell och nyskapande filmmakare, så gör han ett förbannat bra jobb i att underhålla folk som inte kräver alltför mycket av sitt kvällsdivertissemang.  
 
Nu är jag dock jättekrävande då det kommer till ljud och bild och som sagt är denna utgåva av The Three Musketeers i 3D. Skivan innehåller också en 2D-version, så de utan adekvat 3D-utrustning kan skåda den tills man investerat mer. The Three Musketeers är filmad i 3D och inte efterkonstruerad så det hela ser ju prima ut och i synnerhet kan man nämna miljöerna och luftstriderna(!) som är rätt makalösa. Mycket fint och kan nog sägas vara av referensklass såväl i 2D som 3D. Ljudet håller samma klass och jag blev synnerligen imponerad av basen i filmen som fick kåkens nya Sunfire subb att kontrollera väggarnas integritet. Denna utgåva har inget extramaterial. Musiken sitter som sig bör helt adekvat i synk med vad som sker i bild, så på det hela är The Three Musketeers 3D en njutbar produkt. 
 
Jag tror att man gör fel i att ens försöka jämföra denna utgåva av The Three Musketeers med de mer klassiska filmatiseringar av samma tema, för Paul WS har gjort en film för technofrälsta actionjukies utan krav på historisk exakthet eller artistiskt finess. Man brôtar på allt vad man orkar och slänger visuella under rakt i plytet med all kraft. Antingen gillar man eller så blir det för mycket, men underskrivne njöt synnerligen ohämmat av föreställningen som tål både en och annan visning till och om inte annat så passar filmen utmärkt som demoprodukt för lyckad 3D. 
 
©Janne Ahlgren