Lås oss vara helt ärliga. Paranormal Activity 3 (eller de andra i serien) är inte skrämmande om man ser dem mitt på dagen i en etta i Farsta på en 32" Grundig Tjock-TV och utan surroundljud. Filmerna är stämningsfilmer och kräver såväl omständigheter som en mottaglig publik. Skräms man inte av filmer i denna genre så lär inte PA3 göra det heller. 
 
Jag bor i ett hundraårigt hus som redan utan spöken eller andra osaliga andar knastrar, knarrar, smäller och brummar. I synnerhet på nätterna då temperaturskillnaderna gör sig gällande, kan det få tårna att krulla av skrämsel, men det mesta är som sagt naturligt och man blir snart van. Nu påstår min dotter att hon sett besynnerliga saker i ett av rummen och vaknade trots sina 23 år helt hysterisk mitt i natten och skrek i högan sky. Det satte hår på ryggen, om man säger så. Så en film som Paranormal Activity 3 i just detta hus och med bra ljudsystem kan nog framställas på ett sätt som gör filmen ändamålsenlig. Jag såg den ensam, på natten och skulle viss muskulatur inte vara i ordning så skulle jag ha skopat dynga ur byxorna resten av sentimmarna. Filmen är synnerligen effektiv. 
 
PA3 är ingalunda nyskapande. Den kör med exakt samma premisser som 1 & 2. Saker händer i ett hus, man ställer upp videokameror och så skräms man i varierande grad då bilden avslöjar oväntade incidenter. I PA3 får vi följa syskonen Katie & Kristie 1988 då de var enbart barn. I senare (läs: tidigare) filmer är de vuxna och dras med oförklarligheter var de än bor. Här residerar de med sin mamma och styvpappa i en fin, ny villa och snart står det klart att den imaginära vännen Toby, som allt mer börjar göra sin närvaro känd i huset, inte är av vänlig karaktär. Styvpappan, som tillvardags lämpligt driver en videofirma, finner det intressant att dokumentera vad som sker i huset. Mamman är litet emot detta, men barnen tar det med ro.  
 
Det hela är ju så ologiskt så man blir yr. Berättelsen lämnar luckor i händelserna och bara faktum att man stannar kvar i en kåk som visar upp alla tecken på allvarlig besatthet är ovettigt så det knakar. Likväl, efter att saker faller från väggarna och sängar flyger omkring, lägger man sig nästa natt att sova som om inget skett. Men det är inte poängen. Poängen är att skapa en stämning och är man mottaglig i rätt förhållanden, så blir man livskrämd av plötsliga skrämselljud i lägre basregistret samt helspänd i väntan på dessa. Man vet att de kommer och man vet t.o.m. när de kommer, men likväl sitter man som en skrämd katt med klorna i taket då det sker. Däremellan är filmen rätt spännande förutsatt att man är disponerad för sådana händelser. 
 
Jag tjatar om mottaglighet och helt klart är att vissa kritiker inte är det alls. Roger Ebert, som kanske är den mest kända av alla, dissade filmen enlig konstens alla regler och på samma linje balanserar New York Post samt många andra, men myntet har två sidor. En hel del anser att filmen är bra om inte rentav lysande. Jag vill inte kalla den lysande, men den är förbannat effektiv. Mycket har att göra med barnskådespelarna som är helt enkelt briljanta. Man skulle kunna tro att det de gör är verkligen på riktigt. Även vuxenskådisarna gör sina jobb väl och man kan nog känna skräckvibbarna. Det som stör en aning är just det ologiska i det hela. Personligen skulle jag flytta på två röda om dörrar börjar slå utan orsak och lakan seglar omkring i huset utan att frugan riggat dem med fiskelina. Ingen nyfikenhet, bara run the fuck away! 
 
Att ge råd åt folk inför en film är egentligen inte min sak, men att skapa förutsättningar för en lyckad visning är A & O i detta fall. Jag skulle aldrig få för mig att se en film som denna på bio, än mindre med kompisar som sörplar pilsner och snackar fotboll mitt i filmen. PA3 kräver koncentration och uppmärksamhet, annars går man miste om det finstilta. Tekniskt sett, även om filmen ska föreställa den äldsta i serien, är den perfekt. Den fick min puls att gå i 120 och som väntat vägrade fru A se filmen överhuvudtaget, för de två första fick henne att förbli sömnlös i ett par nätter. Men man ska inte vänta sig nya tag, snarare upphottade gamla knep, icke desto mindre effektiva sådana. 
 
Blu-ray presenterar en adekvat bild som detaljerat visar det man bör se och en ljudbild som knappast ska lyssnas på mininivå. Det är bra om man kan vrida upp ljudet ett extra snäpp så man verkligen kan höra alla ljudriktningar och hoppa ordentligt då smällarna kommer. Man kan välja mellan teaterversionen och director´s cut och jag valde den senare. Därtill finns extra scener att skåda om man så vill. Ingen musik i filmen, bara ljudeffekter. 
 
Blev du inte skrämd eller road av del 1 & 2, så ska du inte se PA3. Och tvärtom. För mig var ettan nyskapande trevlig om också en fortsättning på trenden med hemvideodokumentation, men denna trea var nog bäst i serien. Man blir skrämd, ibland riktigt rädd och man får en förklaring till 1 & 2, även om den förklaringen inte är sådär våldsamt överraskande. Jag skulle aldrig ha trott att väntan på The Fucking Obvious kan vara så effektivt, men det är det. Det är nästan så man skäms för att ha låtit sig luras till att gå på samma knep gång på gång, men vad fan, det är ett tecken på att filmen lyckas. Eller att jag personligen är lättskrämd. Vilket som, jag gillade! 
 
©Janne Ahlgren