L.A. Konfidentiellt är mer en tidsmaskin än vad den är en film. Mer fysiskt transporterande genom tid och rum än stillsamt filmnöje hemma i din favoritfåtölj. För redan i inledningsmonologen levererad med perfekt cynisism av Danny DeVito där hans slemmiga journalistkaraktär läser upp den text han knapprar in på en smattrande skrivmaskin förflyttas man tillbaka till 50 talet utan några som helst omsvep. Pang, så befinner man sig där. Mitt bland poliser som börjar dagen med en stadig whiskey och inte räds för att spöa vettet ur misstänkta skurkar, kvinnor som glider fram med den där filmstjärneskönheten som Audrey Hepburn hade back in the days, snabbpratande pressmurvlar som lyckas befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle och tar bilder med sån där dödlig precision som då Cary Grant blev fotad med en kniv i handen i Alfred Hitchcocks mästerverk North By Northwest. Välkommen till 50 talets Los Angeles, en plats som är lika skrämmande som den är vacker.  
 
James Ellroys hårdkokta berättelse om korruption bland poliser, prostitution, droger, mord och andra hemskheter gör sig riktigt bra som bok, men ännu bättre som film. Det är en rå skildring av ett Los Angeles som annars mest framställs som ett himmelrike för folk med drömmar. Här möter vi trasiga människor som bär på mörka hemligheter och ett fåtal dedikerade tjänstemän som vill göra rätt för sig i en poliskår där gråzonen mellan skurk och polis är ytterst hårfin. Vem är egentligen ond och vem är egentligen god i änglarnas stad? I händerna på duktiga regissören Curtis Hanson får Ellroys mångfacetterade berättelse en helt ny dimension. Hanson väver skickligt ihop pusselbitarna som Ellroy lagt ned så stor omsorg på att sprida ut i sin historia och fastän hjärnan får jobba på högvarv under stora partier av filmen, så är det en ren njutning att förlora sig i den här tidslösa klassikern. L.A. Konfidentiellt är lika delar en enormt spännande thriller som det är en intressant inblick i människans mörka sidor. Det är som ett enda stort och välsmakande smörgåsbord där spänning, kärlek, moralfrågor, våldsamheter, sex, humor och inte minst en hel uppsjö av chockerande twister samsas om utrymmet. Man kan inte göra annat än att bara kapitulera totalt och älska den oavkortat.  
 
Man har svårt att riktigt sätta fingret på vad som egentligen gör L.A. Konfidentiellt så otroligt bra. Det finns så himla många faktorer som spelar in. Manusarbetet som är strålande från början till slut med massvis av hårt slående vändningar i handlingen, replikskiften mellan karaktärer som man suger i sig som om det vore den ljuvaste musik för ens öron och inte minst en perfekt fångad tidanda. Det var alltså manusbiten. Nu är det dags att ösa stora doser beröm på skådespelarna också, för även de har en stor del i att L.A. Konfidentiellt blir till det mästerverk som den nu är. Man kan direkt konstatera att Hanson och producenterna var modiga när de castade huvudrollerna som råkade vara två australiensare som var relativt okända på den tiden. Det är förstås Russell Crowe och Guy Pearce jag talar om. Dessa herrar som innan L.A. Konfidentiellt på sin höjd hade medverkat i några smalare filmer fick chansen att porträttera karaktärer som skulle osa av den amerikanska folksjälen eftersom deras rollfigurer är amerikaner ända ut i tåspetsarna. En tuff uppgift som båda dock klarar av med råge. Crowe är underbar som den våldsamme polisen Bud White (som med sin korta stubin förmodligen är besläktad med Gunvald Larsson på något vis) och Pearce är minst lika imponerande i rollen som den metodiska och paragrafryttande polisen Ed Exley. Deras amerikanska accenter är oklanderliga och man kan inte för en sekund tro att dessa kommer från känguruland. Sen har de förstås bra hjälp av de andra rollerna också (sammanlagt har man hela 80 talroller i filmen) där Kevin Spacey är briljant som vanligt när han ger liv åt den kändistörstande polisen Jack Vincennes, Kim Basinger är vacker som en dag när hon porträtterar en trasig själ som finner ro när kärleken knackar på och James Cromwell är sin taffliga irländska till trots mycket bra som polischefen Dudley Smith. Men faktum är att samtliga skådespelare i filmen gör oklanderliga insatser, vilket förstås är extra imponerande då man tänker sig att det finns hela 80 talroller.  
 
Sen har vi regin som fullkomligt osar av professionalism med svepande kameraåkningar och fantastiska scener som etsar sig fast i minnet och på hornhinnan. Man har fångat upp känslan av 50 talet på ett fantastiskt sätt och ibland är man bara tvungen att pausa filmen för att studera omgivningarna. Kolla extra noga på scenen där Spaceys karaktär griper en misstänkt och DeVito fotar honom under gripandet med en art decoliknande byggnad i bakgrunden som är upplyst på ett oerhört häftigt sätt. Det är filmkonst utöver det vanliga. Hanson är vansinnigt stabil genom hela filmen och hans regi imponerar på såväl de lugna partierna som de lite mer fartfyllda där han släpper på handbromsen rejält och vräker på med spänning (slutscenerna på motellet är en av tidernas coolaste eldstrider). Men allt beröm ska inte falla på Hanson när det gäller det fantastiska visuella i L.A. Konfidentiellt, utan på filmfotografen Dante Spinotti som i sitt samarbete med Hanson gör varenda scen i filmen till en fröjd för ögonen. Hans ljussättningar och foto är fullkomligt mästerliga, vilket man också kan säga om hans öga för detaljer där han med små medel och oftast med fina närbilder på någon karaktär gör att fokus flyttas från de andra skådespelarna till att just den person som befinner sig i Spinottis lins blir till den riktiga huvudrollen. Att han sen inte vann en Oscar för det här arbetet övergår mitt förstånd.  
 
DVD:n som här kommer i en specialutgåva på 2 skivor är likt filmen ett rent mästerstycke. Bildmässigt är det krispigt och klart med finfina färger och en bra skärpa. På ljudfronten bjuds vi på ett smaskigt 5.1 spår som fångar upp allt det audiella i filmen med råge. Det är en härlig ljudmatta som skapas och framförallt är det en magisk upplevelse att höra Jerry Goldsteins svängiga soundtrack ljuda i högtalarna. Extramaterialet är dock det som imponerar allra, allra mest. På första skivan finns ett matigt och informativt kommentarspår med bland andra James Ellroy, Russel Crowe, Kevin Space, Guy Pearce och Danny DeVito där jargongen är väldigt avslappnad och skojfrisk. Utöver den finns möjligheten att lyssna på filmmusiken separat samt några trailers för filmen. På andra skivan svämmar det nästan över av intressanta minidokumentärer där vi bland annat får höra hur det gick till att få L.A. Konfidentiellt från idé till verklighet och när skådespelarna berättar om sina roller. Mycket intressanta featurettes där ryggdunket för en gångs skull känns helt och fullt berättigat. Extramaterialet består också av ett pilotavsnitt på den TV serieversion man försökte sig på under 2003. Kiefer Sutherland spelar en av rollerna (som Kevin Spaceys karaktär Jack Vincennes) och det är så fruktansvärt pinsamt att se på att man nästan förvandlas till en liten våt fläck. Det känns så oerhört krystat när Sutherland och de andra halsar i sig whiskey som om det vore vatten när de försöker sig på att efterapa den mästerliga filmversionen. Man misslyckas fatalt och jag är glad att man inte gjorde fler avsnitt än detta. Desto mer glädjande är det då att höra Jerry Goldsmiths jazziga musikkompositioner som verkligen sätter tonen för hela filmen. Den är perfekt.  
 
L.A. Konfidentiellt skulle man kunna skriva en oändlig recension på och bara ösa på med beröm i en evighet. Så bra är den. Men eftersom det finns begränsningar för hur mycket en filmälskare orkar läsa när det handlar om filmrecensioner, så tänkte jag försöka mig på att avrunda lite nu och då kan man sammanfatta det ungefär såhär. Stämningen, omgivningarna och inte minst sättet som karaktärerna samtalar med varandra på förtrollar en totalt. Varenda scen är som ett konstverk. Varenda replik är som en smekning för ens sinnen. Varenda skådespelare är som en solklar Oscarskandidat. Glöm Casablanca och fyllbulten Humbrey Bogart. L.A. Konfidentiellt är den enda film noirfilmen du någonsin behöver se och Kim Basinger är vackrare än Ingrid Bergman alla dagar i veckan.