Denna film har nog alla Monty Pyton fans sett i snitt 30 ggr och ändå är den bland de mest önskade dvd-releaserna på mannaminne vad det gäller humorgruppen som ej längre existerar mer än i friska minnen. Det blev fel: Sjuka minnen, ty sällan var något de gjorde särdeles friskt eller moraliskt hållbart.  
 
 
Då Monty Python redan passerat sin absoluta topp och meningsskiljaktigheterna om kreativitet hade nästlat in sig i större utsträckning fick truppen dock för sig att göra en live-show och detta i Hollywood där resten av världens dårar finns. Man har även efter salig Graham Chapmans död gjort en live i Aspen, kanske mer en sitdown, men några mer uppträdanden live har det inte blivit. Alltså är Monty Python Live at the Hollywood Bowl en helt unik kulturskatt för alla Pythondiggare som slitit ut sina gamla VHS-band i jakt på skratten. Denna dvd är önskad och väntad även hemma hos mig där VHS-bandet sa upp sitt avtal redan för tiotalet år sedan. 
 
 
I vanligt maner öppnar man med Sit On Your Face, en sång vars innehåll knappast lämnar utrymme för snällare fantasi. Sedan möter Colin Bomber Harris sig själv i en brottningsmatch. Chapman på topp. Rasgränser försöker Terry Jones sudda ut med en plump sång som slutar i en explosion. Never Pull Fun Outta Niggers är kanske inte det man ska sjunga. Påven tar ett samtal med Michelangelo. John Cleese & Eric Idle tjatar om Den Sista måltiden och Michelangelo har svårt att fatta att påven bara vill ha en tavla med 12 lärjungar och en Kristus, inte tre Jesusar, 28 lärjungar, känguruer och servicepersonal. 
 
 
En del av showen går på stora duken och där börjar man med Olympiad för handikappade av olika slag: 1500 meter för döva, 200 freestyle för icke simkunniga, maraton för inkontinenta och sprint för folk med dåligt lokalsinne samt hinder för folk som tror sig vara fjäderfän. Tillbaks till scenen intags den av filosofiprofessorer från Australien vilkas största meriter är öldrickning och intellektuella sånger. Neil Innes, en av gängets reguljära, gör ackompanjemanget. Likaså kommer Carol Cleveland för första gången upp på scen. Ministry of Silly Walks är en klassiker, hur uttjatad den egentligen är. Sedan över till domarna från High Court. Inte som man tänkt sig. Eller snarare precis som man tänkt sig. 
 
 
Terry Gilliams animationer tar vid och utmynnar i World Forum där Karl Marx, Lenin, Che Guevara & Mao Tse Tung tävlar om en möbelgrupp. Översättaren, som är f.ö. helt värdelös i detta sammanhang och på resten av discen visar sin kunskap genom att översätta Lounge Suite som Mysoverall. Detta segment är dock inte det bästa i showen. Sedan kommer talanglösa Karl Weetabix & Rita. Cleveland och Innes i farten. Hur kul som helst. Sedan följer Mister Hiltons försvarstal för att han tillverkar synnerligen äckliga godsaker. En klassiker, nästan bäst i showen. The Whizzo Chocolate Company. Efter detta en paus med elak Cleese som godisförsäljare mitt bland publiken. På scenen startar Nudge Nudge och det är en av Monty Pythons mest kända sketcher. Lika lyckad nu som då. Tillbaka på duken ser vi en filosofisk fotbollsmatch mellan Tyskland och Grekland. Händer inte mycket. Under tiden den bästa sketchen av dem alla och som jag kan utantill även i sömnigt tillstånd. Four Yorkshiremen debatterar sina hemska barndomar. Detta var f.ö. till att börja med en sketch där Marty Feldman var en del av.  
 
 
Ska man ha en Argument så ska man besöka John Cleese och bli förnedrad ordentligt. Därefter gör Neil Innes en Paul Simon och sjunger faktiskt en riktigt varm och skön sång How Sweet To Be an Idiot. Sedan litet Gilliam animationer och så följer ett segment där en man med talfel vill ha en semester och inget annat, men absolut inte till Costa Brava. Svår gubbe att bli av med. Vidare till hur practical jokes kom till i äkta universitetsanda, men här börjar minerna fladdra och i synnerhet Gilliam har svårt att hålla sig för skratt. Sedan barntimmen med inspelad, äldre Monty Python TV-sketch. Inte den roligaste om man säger så. Det roligaste följer efter denna inspelning, nämligen The Churchpolice där minerna brister och skrattet är nära. Och så slutligen sången om den tuffe skogskarlen som nog inte är så manlig alls.  
 
 
Dvd:n går att dra upp på duk, men det ser inte så förbannat bra ut som det kunde. Översättningen stinker död apa. Ljudet är acceptabelt, men ingen höjdare det heller. Allt är dock avsevärt bättre än 25 år gamla VHS band, så det är bara att njuta. Inget extramaterial finns. Denna kommer att gå ofta och ska vara inspiration för kommande generationer i den Ahlgrenska släkten. Rekommenderas varmt! 
 
 
 
© Janne Ahlgren