Die Hard 2, eller Die Harder, som den också kom att heta, kom ut 1990. Regissören var en lång finne med enbart några smärre USA-produktioner i sin CV samt ett par finska filmer, varav Jäätävä Polte (Born American) fick en del uppmärksamhet, men inget som någon orkade bry sig om i längden. Renny Harlin var det osannolika valet som regissör till John McClanes andra äventyr, men se så det blev! Grundstenen till nästan all 90-tals action lades här. Efteraparna var många och än idag, trots tidens tand, är Die Hard 2 en högst habil actionfilm.  
 
 
Die Hard introducerade Bruce Willis som en modern odödlig varelse. Trots stora vapen och mördarresurser fick inte bovarna livet av den blödande polisen och Willis klarade såväl fall från höga höjder som missilattacker i parti och minut. Die Hard är en klassiker, inte det minsta trovärdig och helt sanslös i alla avseenden. Jag älskar filmen! Att följa upp detta måste vara en uppgift som många tvivlade skulle lyckas. Filmbolagen själva höll på att sätta i vrångstrupen, för så snart Harlin började dirigera, så steg summorna för dagligt arbete till mer än beräknats. Harlin med sitt gigantiska ego ville överträffa originalet samtidigt som han ville vara karaktären McClane trogen.  
 
 
Alltså skulle McClane få göra det han gör bäst, slåss, döda och dra one-liners emedan byggnaden byttes ut mot en av världen största flygterminaler och premisserna för katastrof var dussinet bränslefattiga flygplan ovan Washington i en snöstorm. Bovarna tog flygplatsen i besittning och ställde krav, McClane gick emot kraven och fick emot sig även den lokala polisen för att inte tala om militären som sedermera kom för att hjälpa. Willis drar sin one man show, Harlin sprätter pengar på explosioner, fördärvelse och blod. Tillsammans skapar de en bild som närapå nog tangerar originalet. Närapå, ty faktum kvarstår: Originalsplattret i Nakatomi Tower är smartare, mer adrenalinstinn och har i synnerhet en karismatisk bov.  
 
 
Spänningsökande faktor i Die Hard 2 är att fru McClane sitter i ett av de flyg som snart dimper ner i backen. Alltså ska Willis rädda frugan genom att slåss mot terrorister och motarbetas av ungefär alla andra. I planet finns också Dick Thornburgh, journalistslisket, som skapade familjekaos i del 1. Alla händelser i detta flygplan är en sidohistoria som vi kanske klarat oss utan, men förvisso fyller den en viss roll i alla fall. Det är som att först köra ett dataspel från 1995. Linjärt, pixelerat och förutsägbart. Sedan går vi plötsligt över till Call of Duty 2. Banorna blir större, mer vapen och fler gubbar att slåss emot. Vissa uppgifter blir svårare att lösa. Så känns Die Hard 2. Större, maffigare och svårare att lösa/svälja/acceptera. Harlin är dock inte den som famlar efter små detaljer. Han stryker med roller och låter logik, finess och vanigt vett täckas med flera lager "Fuck if I Care"-lack och laddar med mer dynamit i var och varannan scen. Stuntgubbarna får slå sig blå och visst måste man medge, att det hela ser ganska spektakulärt ut. Det som saknas är originalets fiffighet och nyskapande sätt, men allt annat har man dubblerat, så de som vill se smäll och actionkaramell lär inte ska bli besvikna. I helhet är Die Hard 2 Harlins bästa film trots allt. Eller? 
 
 
Blu-ray ska man se om man kan välja. Dock är denna Blu-ray version av Die Hard 2 inte av toppkvalité, vilket gjorde mig litet bekymrad. Genast från början inser man att referenskvalitén inte kommer att infinna sig oavsett inställningar. Bilden är blek och föråldrad i färgpaletten. Dynamiken är okej med anmärkning och halos finns inte, men skräp och suddig fokus är ibland störande element. Bilden är bättre än vanlig dvd, men ändå i stort sätt sämre än referenskvalité på dvd. Ljudet går samma öde till mötes. Basen är snål och oskarp och även om surrounden väsnas så är den inte riktningsmässigt helt korrekt. Dialogen är bra, men ljudhelheten tunn. Extramaterialet avslöjar arbetsmetoder och består av samma material som vi sett tidigare på dvd-versionerna. Musiken i filmen är av toppkvalité, passande och perfekt. Sibelius må rotera i sin grav, men det låter bra. 
 
 
Att trovärdigheten är ett problem för seriösa filmdiggare är nog inget man reflekterar över då Harlin pumpar in mer testosteron är sundheten tål. Detta är en film för dem som ogärna besvärar sig med egen tankeverksamhet och som vill ha sprängvaluta för pengarna. Massor av pang-pang, döingar till höger och vänster samt en kamp mellan ont och gott där det goda dessutom är allt annat än riktigt gott. Öhhh! Filmen fyller en funktion som inte är komplex, den är välgjord och den vansinniga skildringen trots njutbar som hjärndöd underhållning. Rekommenderas. 
 
 
© Janne Ahlgren