Min son d.ä. brukar ofta och gärna påpeka att jag och fru A skulle vara så antika att t.o.m. dinosaurierna var tillverkade efter oss. I synnerhet då vi ihågkommande kan skratta åt någon fin buskis från tidigare än 2000-talet eller trampa takt med musik som härstammade från tiden före... nåja, då musik fortfarande gjordes utan datorer, samplingsutrustning och dunkkronom, är det speciellt kul att påpeka hur gamla vi är. Och med stolthet deklarerar jag att jag är född och uppvuxen på den tiden som människan fortfarande gjorde musiken, inte maskinerna. För att lufta en personlig åsikt om musik: Jag hatar, hatar, hatar techno, hiphop, rap och alla tänkbara kombinationer av detta. Min musikaliska självbild är inte speciellt progressiv, den har stannat och bosatt sig på 70-talet och en bit in på 80-talet också, även om vissa moderna artister nu och då lyckas slå en med häpnad. 
 
Det känns ibland konstigt att recensera film, eller i detta fall musikal, för jag vet att en stor del av läsarna, about hälften, är individer som inte var födda, knappt ens påtänkta då Abba gjorde sina största hits och var världens största och bäst kända band. Hymla lagom, men det finns idag inte en levande själ i västvärlden som inte kan minst tongångarna till en Abba-låt oavsett om man ens vet varifrån låtdängan kommer, vilken historia den har och hur den var en del av en musikalisk maskin som sällan skådats, vare sig före eller efter, på de musikaliska scenerna världen över. För mig och frugan som åldersmässigt faktiskt nästan tangerar de skådespelare som agerar och sjunger i Mamma Mia bär Abba-musiken med sig minnen som är enormt betydelsefulla. Vissa så viktiga i livshändelserna, att man inte glömmer dem någonsin. Jag fick min första kyss av någon annan än mio mamma (på kinden) i takt till Honey Honey. Tonerna framskrapades från en radiogrammofon i en vindsvåning i grannhuset och en grej som detta glömmer man inte någonsin. Sedermera gifte jag mig med pussaren i fråga och även om detta inte höll i evighet, så frambringar låten kära, känslomässiga minnen. 
 
Det oerhört intressanta med Mamma Mia är att mina söner tycks helt sakna en relation till Abbas musik, något som jag inte trodde man behövde för att till fullo kunna uppskatta The Movie. Tassarna gungar takten, men den där hjärtknipande känslan tycks inte infinna sig. Musikaler är inte heller högt uppe på önskelistan då det gäller kvällsunderhållningen och diverse skjuta-skallen-i-bitar-spel online och tentamensböcker i gestaltningspsykologi lämnade fru A och mig själv ensamma om att se det hela på stora duken där hemma. Det dröjde inte länge innan näsduken kom fram och tårar torkades i frugans ansikte. Jag låtsades inte att jag såg något, men undrade om det var glädje eller rörelsetårar. Sedan märkte jag själv att vissa sånger rörde till det i trakterna kring solar plexus och innan filmen var helt slut så erkänner jag att näsdukssnibben passerade även mina ögon. Detta är en musikal som påverkar folk på olika sätt och starka känslor kan finnas inbäddade i det vi får höra. 
 
För att analysera mer i detalj det som vi får uppleva i filmen, så måste man nog ha en liten förkärlek till musikaler och hur de är uppbyggda. Film med röd tråd, typisk treaktare och realistiskt skådespel är inte samma sak som musikal i filmtappning. Och Mamma Mia är inget undantag. Detta är teater på filmvis med superstjärnor i huvudrollerna och en berättelse som är lika osannolik som ovanligt trevlig att se på. Och även om detta är en Movie så är den i all sanning en utvidgad teaterföreställning med teaterregissör och en rad superproffs från teatervärlden i bakgrunden. Berättelsen om Sophie som skall gifta sig har i hemlighet bjudit in tre av sina möjliga pappor till ön, något som mamma Donna inte riktigt kan förstå eller förlika sig med. Pappakandidaterna är lika förbryllade och det hela leder till svåra minnen men också till komiska situationer. Och med detta i åtanke är Mamma Mia verkligen ingen film man behöver ta på fullt allvar. Den finns för att roa och det gör den kungligt! 
 
Filmen är långt ifrån perfekt och kommer inte tekniskt eller visuellt ens i närheten av Moulin Rouge eller Chicago. Sanningen är också att ingen av de manliga stjärnorna Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård och Colin Firth kan sjunga bättre än medelmannen i duschen. Men de sjunger och det med hjärta medvetna om att vissa aldrig mer kan se Golden Eye eller Pirates of The Caribbean utan att komma ihåg Waterloo i slutet av filmen. Colin Firth klarar sig bättre för han har redan "gjort bort sig" i diverse engelska komedier. Det finns mer vilja än kunskap i manliga sånginsatser, men det är nog inte i slutändan manliga gapanden som man minns då den grekiska solen lägger sig till vila.  
 
Att Meryl Streep kan sjunga är ingen hemlighet. 12 ggr nominerad till Oscar, två vunna och mage nog att göra precis vad hon vill. Hon kan sjunga. Och det kan överraskande nog hennes medsystrar Julie Walters och Christine Baranski. Bästa, rent tekniskt, är unge Amanda Seyfried som Sophie, som klarar av även de svårare sångstycken som Benny Andersson & Björn Ulvaeus någonsin skramlat fram. Gubbarna har producerat fram en hit efter en annan sedan 60-talet och nu som multimiljonärer p.g.a. sina insatser i musikvärlden tar de en gång till musikaliskt ansvar för att ge världen soundet och rytmen som den var tänkt. Tillbaks i studion gamla musiker från förhistoriska tider och det som en gång erövrade världen som det svenska fenomenet, harmoniernas exakta klarhet, den felfria ljudmattan och trallvänliga refränger händer igen. Det som gjorde Abbas musik till en av de mest sålda och kanske det mest kända i hela världen kommer till liv i Mamma Mia på ett sätt som man inte behöver skämmas för. Det låter och ser förbannat bra ut. Björn och Benny kan gott känna sig nöjda, musikalregissören Phyllida Lloyd må känna sig glad efter sin förstagångsinsats och producenternas plånböcker har tjocknat ännu mer och ingen av dem behöver känna någon skam för detta. Inte ens Tom Hanks och han kan inte sjunga alls, men han kan minsann lukta sig till en skaplig vinst.  
 
För mig, och kanske de flesta andra som hjälplöst gillar Mamma Mia, är musiken huvudsaken. Jag kan lyssna på soundtracket och få samma goda vibbar som jag fick då jag glodde på detta hemma på stora duken. Gillar man inte Abba, så gillar man inte Mamma Mia. Abba är kanske den ultimata motsatsen till Gangstarap och Yo Motherfucker, I´s gonna smoke ya ass-mentaliteten och då är det modern dunka dunka emot svensk dansbandsmusik som av en slump blev ett världsomspännande fenomen i 11 år. Jag har inga svårigheter i att se varför en del inte gillar Mamma Mia alls. Surfar man på nätet en snabbis så kan man hitta utsagor som säger att I Love Abba and Musicals och så är den saken klar. Men man hittar också påpekanden att crappy swedish music och The legal definition of torture has been much aired in recent years, and I take Mamma Mia! to be a useful contribution to that debate, så man inser snabbt att alla inte gillar det jag idag vågar uteslutande hylla.  
 
Men hylla, det gör jag, för jag njöt av varje sekund av denna flörtande, sånguppmuntrande, fåniga, fantastiska, fluffiga flykt från vardagen. Tar man detta på fullt allvar är man ute på hal is och behöver nog få realitetssinnena undersökta. Mamma Mia ligger så nära att sabotera sig själv att man nästan fasas av de risker man tar då man gör sin film så fånig, men den svänger sig tillbaks på banan och sopar den ren genom att vara just fånigt älskvärd, storslaget egotrippad och krossande charmant från början till slutet där alla illusioner om att ta Pierce Brosnan och Stellan Skarsgård på allvar en gång för alla krasas totalt. Härligt! 
 
Dvd:n är av högre medelklass med en ljuvlig bild som enbart bitvis lider av litet väl synlig förstärkning av kantskärpa. I övrigt är detta en färggrann och snygg helhet att stirra på. Ljudet är i referensklass och det är bara att öka volymen upp till nästan oacceptabla nivåer. Men så har ju Abbas musik alltid hållit tekniskt suverän klass. Extramaterialet är förväntat självgott, jag hade väntat mig litet med självkritik, men nåja? man får ta det som det kommer.  
 
Jag har inte svårt att förstå att alla som gillar filmen/musikalen vill snarast flytta till en exotisk grekisk ö och leva loppan tills dagarna tar slut. Inte jag, men nog ger Mamma Mia allt en lust att dra sig till varmare nejder och partaj ett par veckor. Eller så länge som en dinosaurie nu klarar av utan att stupa av utmattning. En kväll kanske. Mamma Mia levererar en snabbsemester, hjärnlös och fånig, men så förbannat medryckande så man faktiskt tårkar tårar av glädje och sinnesrörelse. Mamma Mia är inge perfekt film, kanske inte ens en perfekt musikal, men den är minsann en film som får åskådaren på gott humör oavsett om man vill eller inte. Rekommenderas absolut! 
 
© Janne Ahlgren