Jag är allvarligt frestad att utnämna WALL*E till årets bästa film! Den är utan vidare årets överlägset bästa animerade film och närapå nuddar den alla tiders bästa data-animerade långfilm. Lägg till att WALL*E är en underbar kärlekshistoria, så vimsig och söt, att man måste vara tillverkad av svart, rysk granit om man inte blir litet blödig och torkar sig i ögonvrån. Ja, ja. Hur som helst, Disney och Pixar levererar filmer som blir klassiker samma dag de har premiär. Inför detta blir man ödmjuk.  
 
Nu är ju året fylld med olika sorters divertissemang, som filmbolagen brutalt vräker över oss och sådana som jag vältrar sig i detta varje dag året om. Jag har ibland undrat om man blir härdad eller nerslöad av att utsätta sig för filmindustrins attacker nästan dygnet runt. En självfilosofisk stund senare kom jag fram till, att även om smaken ändras och ens preferenser skärps, så är det med hjärtat som filmen egentligen ses, oavsett om det är en galen kärlekshistoria utsprungen ur ett nöjesimperiums superdatorer eller en smal skräckfilm med nollbudget från Australien. Ögat och örat sållar bort en del, men slutklämmen dikteras i mångt och mycket av hur det känns i själen (om nu uttrycket skall/kan användas generellt). Känns det finfint så kan det vara enbart självdestruktivt att vara överkritisk bara för att den empiriska uppfattningen säger något annat. Eller värre än så: Någon annan tycker annorlunda och man ska följa det? Nähepp, jag litar på känslan och den upplevelse som hembiografen förmedlar och i all ärlighet så känns det som om att WALL*E är i sin (och några andra) genre det bästa som jag har haft nöjet att uppleva. 
 
WALL*E är en liten sopsorteringsrobot, en av otaliga likadana, som människan skapat för att hålla sin omgivning skräpfri. Människan flyr sedermera planeten som i princip ägs av ett stort företag. Så mänskligheten försvinner, men WALL*E sorterar vidare. Han (för han är en hane) är en enkel maskin som har en enkel uppgift men hans programmering är litet intuitiv och WALL*E har skapat ett ömt kamratskap med en kackerlacka som är den enda levande organismen i WALL*Es skrotstad. Han samlar på små kuriosa föremål, reparerar sig själv och ser på utnötta filmer. WALL*E tror sig vara mer mänsklig än han egentligen är. Eller kanske maskinell med mänskliga egenskaper. Men någon människa har inte funnits på jorden på 700 år. Plötsligt, en dag dyker något nytt och fantastiskt upp. WALL*E är lika skräckslagen som nyfiken och då dammet har lagt sig, så ser har det vackraste han någonsin skådat. EVE är en automatisk robot som programmerats att hitta organiskt levande material. Även hon är självlärande och blir frustrerad av att Jorden är så död. WALL*E blir störtkär och då de bägge trevande har träffats, så introducerar antika WALL*E sin omgivning och sitt hem till hypermoderna EVE. Och i sina gömmor har WALL*E en liten planta. EVE blir helt till sig och hennes programmering tar över. Hon tar plantan, den försvinner in i henne och hon stänger av sig i väntan på att man skall hämta henne.  
 
WALL*E är förtvivlad. Hans korta tid med en annan fungerande sak tycks ha kommit till ett slut. Han tar EVE med sig nästan som en ballong och skyddar henne från regn och storm med alla medel han har till sitt förfogande. Han gör allt för att hon skall vakna till igen. Och så, en dag kommer rymdskeppet tillbaks och vips han skeppet nappat EVE in i sig och lyfter från jorden. Men inte utan WALL*E som klamrat sig fast på utsidan av raketen. Sent omsider anländer farkosten till Axiom, en toppmodern (för 700 år sedan) lyxfarkost som en gång lämnade jorden för en fem års nöjesresa, men som inte har kunnat återvända p.g.a. att jorden är obeboelig. Så människorna ombord har omhuldat sig med robotar, en tradition att inte göra något och mer robotar. I 700 år har de vältrat i lyx och service och blivit feta, slöa, slappa och likgiltiga. Hela anläggningen sköts av kontrolldatorn Auto men det finns någonstans en mänsklig kapten inbäddad i sin massiva kroppshydda. Till detta kliniska kommer WALL*E och jagar EVE som av en armé robotar swischas hit och dit för att plantan skall kunna göra det som dess syfte är: Nämligen att bekräfta att Jorden igen kan stödja mänskligt liv. Det finns en anledning att återvända.  
 
WALL*E är från en annan tid och han märks ganska snabbt av. Han lämnar skitiga spår och har stör rytmen i skeppets loja gång. Hans jakt på EVE slutar med att han blir fast på reparationsavdelningen och genom ett mjölkvitt glas ser han hur EVE plågas i bitar. Han flyr, släpper lös hundra inlåsta "galningar" (robotar som slutat fungera korrekt) och får kontakt med EVE igen. Och resten kan vi redan gissa oss till. Klart att Auto inte vill återvända, att plantan är i konstant fara, att WALL*E och EVE blir efterlysta och att människan märker att något annorlunda händer omkring dem. Och inte minst gror WALL*Es kärlek till sådana mått att t.o.m. EVE fattar vad som pågår. Men är det för sent. WALL*E har inte en chans mot skeppets superdator. Men å andra sidan är han något som datorn aldrig har träffat på förut. Klimax i filmen är kittlande bra, rysningsframkallande, rolig och hjärtknipande. Något så fantasirikt och detaljförbluffande har jag aldrig tidigare sett. Så enkelt är det.  
 
Min fråga är egentligen: Hur kan man inte tycka om denna film? Hur kan man hata en vacker och djupt rörande historia kring två ting från olika världar inblandad i rejäla portioner humor, hjärtknipande sentimentalitet och i slutändan välriktad kritik mot ett samhälle i förfall? Jag vet att det finns människor som inte gillar detta, men jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt. Kanske har jag blivit intolerant, oförstående och mer desperat för förändring nu när ungefär halva livet är redan levt? Vad vet jag, men hur det än är, så lyckades Disney/Pixar än en gång göra patetisk sentimentalitet till stor filmkonst där motsvarande ljudlös komik måste sökas i 1920-talets Buster Keaton och Harold Lloyd. WALL*E är ensam helfestlig, ihop med sin tama kackerlacka (nej, Keith Richards överlevde inte) gullig och i jakten på kontakt så desperat att man vill skrika ut sin förtvivlan, för WALL*E kan det inte. 
 
Nåja, WALL*E är som om man jämförde en fransk förrätt på en Michelin-rekommenderad bistro i Paris med en rejäl portion mos och köttbullar i gräddsås på Pappa Ingvars gatukök i Överlida. I WALL*E finns allt som saknas i den franska förrätten. Och i WALL*E finns allt som finns i den franska förrättens estetik, om man bara vill se den. Pixar erbjuder detaljer i minsta pixel och kommer så långt ifrån den tomma vernissagesalens stämning där man visar tre tomma tavlor i betongmiljö för miljardärer som försöker förstå sig på konst! Jag kan inbilla mig att det är just dessa excentriker av något slag som ser hellre på ett streck på svart botten i timmar än att helkroppsligen utsätta sig för Disneys fantasi. Och om någon borde undersökas i skallen, så är det nog enligt min ödmjuka meningen den som köper strecket för trettio mille än den som skvätter en glädjetår då WALL*E får kontakt med EVE. Men som sagt, det finns utrymme för oss alla.  
 
 
Perfektionen fortsätter in i den fysiska delen av det hela. Ljud och bild är av referensklass, Amen. Detta är en julklapp i förväg. Alla högtalare och alla frekvenser får vara med, bilden skriker av perfektion och så mycket bättre kan det inte bli om man inte övergår till Blu-ray. Jag kommer personligen att köpa denna film som BD också, för jag bara måste se igen! Ännu skarpare. I en film där det knappast finns dialog, med undantag av att människorna mot slutet fyller det tomrummet, är filmen exemplariskt ljudsatt. I själva verket så bra, att det låter som Abba eller Eagles i någon svensk superstudio, så perfekt är det.  
 
Eller lyssna på Mark Knopflers A Stand Up Guy på riktig hi-fi! Ojojoj. Så förbannat bra är WALL*Es ljudspår. Och nu pratar vi fortfarande dvd. Extramaterialet kommer på separat disc och så mycket mer behöver man inte be om. Förutom sedvanligheter, så får man en genomgång av Pixars historia och snart förstår man varifrån WALL*Es startljud kommer och varför hans val av medieapparat är så snarlik vissa moderna mojänger och varför EVE faktiskt liknar en... Och det finns en hel del skoj att hitta bland extramaterialet, så en timme slinker lätt väg. Även några extra kortfilmer på disc 1, som man inte bör missa. 
Musiken, som vanligt och annat hade jag inte väntat mig, är mitt i prick! 
 
Som ni säkert märkt, så har jag totalt veknat och helhjärtat svalt detta kommersiella storjippo med hull, hår, krok och bete. De som ogillar dylika kommersiella smygreklamsfantasier må då gå och gömma sig, ty för de flesta är WALL*E manna från himlen. Just nu, i detta pastorala tillstånd med filmen i gott minne, är saker som bananrökande palestinasjals-höj-bensinskatten-gröna-anti-globaliserings-syndikalister så långt ifrån mig, att jag nästan kommer fram till Nirvana. Kanske inte, det var visserligen en lindrig överdrift, men summerat är WALL*E årets bästa film. Nu är det sagt! 
 
©Janne Ahlgren