Jan Guillou kan man ha en massa åsikter om, bra som dåliga. De dåliga åsikterna har ofta sina ursprung i att mannen säger vad han tycker utan att skönskriva det i politikerformuleringar som ingen förstår. Vissa irriterar sig på honom för han har verkligen en åsikt om allt. Och Herr Guillou är en ganska extrem man, måste man erkänna, men också en av de mest intelligenta och allmänkunniga individer som trampar på den svenska jorden oavsett hans politiska sympatier eller syn på bögar, kvinnliga programledare eller jakt. Och så är han en sjuhelvetes duktig författare av underhållning i romanform.
Jag har nog läst ungefär alla böcker som Guillou har skrivit, fakta och fantasi.
Hamilton-böckerna måste man läsa om man har börjat och bland dem är
Vendetta och
Madame Terror de absolut bästa, den senare bättre än den förre.
Arn-sviten är mer lättvikt, men så underhållande att man inte kan lägga ifrån sig läsmaterialet innan man håller på att trilla ur bingen. Men vi ska inte tala om böcker utan film. Såväl Arn som Hamilton har blivit film i fler exemplar och bland dessa filmer hittar vi också Vendetta, dagens betraktelseobjekt.
Den Vendettan vi gluttar på är, dessvärre, "bioversionen" av miniserien på 270 minuter. Vi får hälften. Man har alltså med klipp och klister förkortat miniserien till en dryg tvåtimmare och det syns. Tyvärr.
Som sagt, Vendetta hör till de bättre Hamilton-böckerna och även filmatiseringarna trots att saxen har varit framme litet för länge och att filmen kantades av bråk.
Stefan Sauk som axlat den svenska superhjältens mantel efter
Stellan Skarsgård & Peter Haber gör sitt jobb med precision. I själva verket anser jag att Sauk ÄR Hamilton precis som
Graig numera ÄR
Bond. Efteråt kom ännu
Peter Stormare och provade på rollen, men det var ingen höjdare. Guillou, som sällan kan hålla tyst (och hade i detta fall alla anledning), kritiserade manusförfattarnas påhitt. Icke desto mindre lät man
Michael Håfström, som dittills hade jobbat enbart med TV-filmer, slutföra jobbet och slutresultatet blev inte så pjoskigt alls. TV4, som var ett av produktionsbolagen och distributör gav filmen skamlöst höga betyg och Expressen hängde på hyllningskören. Jag anser också att Vendetta tillhör, fortfarande de bättre svenska thrillers och även om den ser litet extra amerikaniserad ut, så är den underhållande på ett svenskt vis, eller vad säger du
Henric Brandt?
Brandt: Jag brukar alltid nämna kvalitén på dvd utgåvan sist i mina recensioner men denna gång så gör jag tvärtom. Anledningen till detta är min fullkomliga avsky till
Svensk Filmindustris absoluta ovilja att släppa ordentliga dvd-utgåvor. Först och främst presenteras filmen i 1:66:1 icke anamorfisk widescreen, men det kan man svälja om det vore så att bilden är fin. Men det är den inte, den är grynig, oskarp, videobrus!? Och till och med osynk!? Inte ens lågbudgetbolagen som släppte tonvis med usla utgåvor i dvd:ns barndom såg så här illa ut. Bilden är även full med en massa halo´s och går knappt att köra på duk. Ljudet är i vanlig Dolby stereo, det låter okey men är inget speciellt. Det finns inget extramaterial alls. Uselt, uselt, uselt!
Nu när jag har fått ur mig ilskan över att utgåvan är värdelös så kan jag börja bena i filmen. Carl Hamilton är Sveriges James Bond, han är precis som Bond kommendörkapten och en hård kille som inte går av för hackor. Skillnaden är att Bond har vett nog att inte ha en familj. Carl Hamiltons
(Stefan Sauk) familj består av Eva-Britt
(Marika Lagercrantz) och Johanna-Louise
(Malin Lagerhem) de ska på segel semester då Carls chefer tvingar honom ta ett sista jobb innan sin pappa ledighet. Två svenskar hålls gisslan på Sicillien av den ondskefulle Don Tommaso
(Ennio Fantastichini). Carl och hans vän Lundwall
(Per Graffman) skickas dit för att förhandla. Det ena leder till det andra och Don Tommasos män mördar Lundwall och Carl Hamiltons vendetta har börjat.
Kommer ihåg att jag såg filmen på bio med min familj och vi kunde inte förstå alla konstiga logiska luckor och skumma klipp i filmen. Sen visade det sig att detta inte var alls en film utan en sönderklippt miniserie. Här är något SF kan leta reda på och släppa och det är miniserien för filmversionen har en del mycket besynnerliga vändningar. Konstigast är en kvinna som dyker upp som ny gisslan som aldrig får någon förklaring i filmversionen.
Stefan Sauk är en mästerlig Carl Hamilton, han är vältränad smidig cool och kan leverera både hårda slag och repliker. Det är svårt att vara cool actionhjälte i Sverige men Stefan lyckas med bravur. Han lyckas även spela Carls mänskliga sidor. Vi i Sverige förstod redan 1995 det som tog Bond producenterna ytterligare 11 år att förstå. Balansen mellan hårding och mjukis är välregisserad och blir inte pinsam som det kan bli ibland i svenskfilm.
Marika Lagercrantz spelar Carls livspartner Eva-Britt hon är en väldigt kompentent skådespelerska men hennes roll är ganska otacksam. Det enda hon gör genom filmen är att vara arg på Carl Hamilton för att han är den han är. Varför gifte hon sig med Carlsloken (fniss) om hon inte gillar hans jobb. Hennes bästa scener är då hennes dotter blir kidnappad.
Per Graffman spelar Carls partner Lundwall och hans korta tid i filmen är väldigt välspelad, hans dödscen är en av de bästa i svenskfilm. Per är också en väldigt kompetent skådespelare.
Mikael Håfström som regisserat filmen har skapat en väldigt osvensk film men ändå så är den inte en amerikansk wannabe som det oftast blir så fort vi ska blanda in lite action. Man märker att action och smyga scener inte är Mikaels starka sida och att han har kikat mycket på andras filmer men med svenska mått är det bra genomfört. Det är lite vilda västern över Carl Hamiltons och hans kumpaners agerande och det är många scener då de åker fram och tillbaka till olika ställen utan att egentligen uträttat något. Men så blir det när man klipper ned en miniserie på fyra timmar till lite över två timmar. Jag hade inte sett den här filmen på 12 år så det var kul att se den igen, men det skulle vara ännu roligare att se hela miniserien istället för den här stympade versionen.
Sen är det visa saker man kan irritera sig på manus mässigt. Ena stunden är Carl Hamilton Sveriges bästa agent, nästa gång får man se hur han och hans partner sätter sig på ett utomhus fik med maffian i hälarna. Att det skulle komma som en överraskning att de blir attackerade är för mig en mindre gåta. Jag vet ju inte om det är lika illa skrivet i boken som det är i filmen men tragiskt är det. (Nej, det är det inte, romanen är suverän!)
Musiken i filmen och dess ljudeffekter visar med pinsam tydlighet hur off center vi är/var i Sverige när det gäller att göra den här sortens filmer. Musiken är för pampig och försöker leka Hollywood utan att lyckas och ljudeffekterna är fullkomligt överdrivna och overkliga.
Så tyckte alltså Henric Brandt och jag håller med om hans omdöme. Skit bild, dåligt ljud, usel klippning, men ändå? sevärd svensk thriller som visar att Håfström kan, Sauk är bäst och svenska superhjältar finns. I varje fall på film.
©Janne Ahlgren & Henric Brandt
KUNDVAGN
