Det är nästan så, att jag måste be om ursäkt för vad komma skall. Jag har inte läst romanen Twilight och jag hör definitivt inte till målgruppen som filmen men samma namn riktar sig till. Att försöka placera sig i tonårsskor igen visade sig vara svårare än jag trodde.  
 
Jag är ingen bakåtsträvare och ser gärna av underhållningsfilm förändras och lever med tiden. Alltså blir jag varken upprörd eller förvånad då alla vampyrer på film inte längre härstammar från Prins Vlad eller någon äldre ondska i en gammal civilisation. Jag accepterar utan problem Dracula i alla dess former, såg ett härligt teatraliskt uppsving i Coppolas Dracula och njöt av fulla muggar då Blade härjade bland andra vampyrer. Underworld lyckades dessutom föra varulvar och vampyrer ihop i en effektfylld trilogi, helt utan vett och klart förbannat snitsigt. Även vår egen svenska Låt De Rätte Komma In lyckas imponera trots att den inte följer strikt vampyrernas regelbok. Och varför skulle det. Vampyrer, skulle sådana finnas i var mans bekantskapskrets (egna barn räknas inte), skulle förmodligen utvecklas som vilken som helst mer levande individ om de alls ämnar röra sig i ett modernt samhälle. 
 
Vad det gäller Twilight så måste jag erkänna att den suger illa trots att det är en ganska traditionell vampyrhistoria. Uppgraderingen från kistor i källare och nattliga besök med vassa hörntänder är bortblåst. Våra vampyrer rör sig obehindrat om dagen, käkar djur för att hålla sig mätta och kör Volvo C30. De går i skola som vanligt folk och anses vara rätt udda där de sitter med minlösa, bleka ansikten och rör inte så mycket som ett vattenglas. De syns i speglar, fastnar på bild och saker som krucifix och vitlök lär inte skapa några allergiska reaktioner. Pappa vampyr jobba som läkare. Allt är frid och fröjd. Balansen mellan vampyrerna och traktens indianer, som uppenbarligen är evolverade från vargar, ligger ostörd. Tillsvidare. 
 
Men något händer som stör balansen. Dels flyttar anemiska Bella från Phoenix, Arizona till denna dimhöljda och regniga delstat Washington och dess pyttestad Forks där hennes pappa arbetar som polischef. Hennes mamma och den nya kärleken ska laga sig på roadtrip så Bella får bo med far som inte vet hur man handskas med ungar. Vilken far vet det föresten? I Skolan möter Bella de sedvanliga klyschorna. Här finns killar som genast lägger in en stöt, tjejer som ser snett på henna och ansvarslösa ungar, men inte mer än att hon blir vän med de flesta. In glider The Cullen Family och efter en del tissel finner Bella att de mestadels håller till sig själva och är ibland borta från skolan. Händelsevis får Bella som sittkamrat i biologin Edward Cullen som genast visar att han inte vill ha något att göra med Bella. Uppenbarligen väcker Bella känslor hos den odöde osalige individen.  
 
Som sig bör börjar dock en romans mellan Edward och Bella och detta ses inte med helt blida ögon vare sig hos Cullens vampiriska familj eller Bellas far. Men ungdomar är ungdomar och snart blir Bella varse om att Edward & Co inte är alltför levande i sina nuvarande former. Men vad skall man göra? Tonårskärleken är omöjligt att bemästra och var och en som varit tonåring kommer säkert ihåg de omöjliga kärlekarna. I Bellas och Edwards fall uppstår komplikationer av större slag. I trakten stryker nämligen några vampyrer till och de nöjer sig inte med vegetarisk kost, utan tar en och annan människa med alla kryddor för att stilla törsten. Inte nog med det, en av dessa nykomlingar får nys om att Bella inte är odödlig och hon blir ett jaktobjekt som till varje pris skyddas av Edward och hans familj. Inte helt utan muttranden från speciellt en kvinnlig vampyr, men upp ställer de för den nye familjemedlemmen. Och som sig bör kommer en slutfight och valet mellan att bli vampyr eller behålla sin status som levande individ. 
 
Jag kan förstå att Twilight har en viss charm, men för mig var filmen en besvikelse. Jag är så pass gammal att mina egna barn inte är längre tonåringar och hade faktiskt svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna. Min äldsta som på besök uppskattade filmen avsevärt mer än jag, men även han stämplade filmen som litet för fånig. Även fru A tyckte att filmen var ju sådär lämpligt gullig. Hmmm? Jag kan se hur de kära vibrerar av åtrå och förbjuden kärlek, men kärlek mellan vampyr och vanlig dödlig är ingen nyhet och samma sak har illustrerats i avsevärt bättre filmen många gånger om. Twilight träffar dock rätt i sin avsikt att vara en söt romans med twist och minimal spänning riktad till, tror jag, tjejer i tonåren. Med detta sagt kan filmen säkert uppskattas även av andra, men för mig ville gäspningen inte ta slut. 
 
Twilight lider av anemi och då menar jag inte de vitsprayade skådespelarna, utan livlösheten i filmens bas. Den baserar hela sin kraft i att vara en Romeo & Julia adaptation, en high school romans och en spännande vampyrhistoria. I alla avseenden är den på tok för långsam, alldeles för förutsägbar och dessvärre ingjuter skådespelarna inger större förtroende. Bella spelas av en blev Kristen Stewart som röjt viss framgång i bl.a. Into The Wild, men denna 19-åriga tös är långt ifrån trovärdig i sin roll som Bella. Hon skulle dock bli en formidabel vampyr, så anemisk som hon är. Robert Pattinson kan vissa känna igen som Cedric Diggory i några Harry Potter-filmer, men f.ö. är han för gammal för rollen och knappast trovärdig som vampyr. Men som tonårsflickors hemliga dröm fungerar han bra och de som identifierar sig med Bella måtte må gott. Vad vet jag? För mig fanns det inget som motiverar en omtittning av denna malande och molande film.  
 
Som sagt, jag blev besviken. Filmen visade sig vara värre än jag trott. Men observera nu att jag hade högre förväntningar på filmen. Jag trodde att den kanske skulle blåsa liv i ungdomsvampyrgenren och sparka Lost Boys i arslet. Icke då. Lost Boys håller sin plats även Twilight faktiskt är bättre än Teen Wolf, där Michael J. Fox höll på att slarva bort hela sin karriär. Nähepp, då vampyrer kör Volvo, spelar baseball och tar jobb som läkare, vandrar mitt i dagsljus, syns i speglar, tindrar i solljus och fastnar på film, så är det tid att vakna till en ny era... eller hålla sig till traditionen. Den nya tidens vampyr kan jag acceptera i form av Blade eller Selene men Twilight var tröttsam, tråkig och inte ens väl spelad. Romansen fungerar till en del, men hela filmen är så fånig och melodramatisk att jag höll på att somna. Filmen är inte ens spännande, bara långdragen och livlös. Jag saknar den gamla goda tidens Nosferatu. 
 
Det finns dock detaljer som gör filmen till en vinnare. Fotot är snyggt och nordvästra USA:s bleka, färglösa helhet är i BD-kopian alldeles förträffligt snyggt. Jag skulle inte gå så långt att kalla detta för referensmaterial, men i sin avsikt att ge en viss "look" lyckas den väl och BD-kopian är bildmässigt en riktig kvalitetsprodukt. Ljudet låter bra, men inte utmärkt. Det saknas en botten och surrounden underutnyttjas litet för mycket. Men på ingalunda sätt är ljudet dåligt, det är bara inte så bra som BD tillåter. Extramaterial finns att skåda, men inget av detta ger filmen mer djup eller behövliga förklaringar. Standardstuff. Musiken i filmen överglänser själva bildupplevelsen och det är väl bra det.  
 
Twilight the Movie får inte mig att längta efter en uppföljare eller ens att läsa böckerna. Filmen försöker desperat att vara en känslig berättelse men det som sprutar ur projektorn är mer eller mindre fjompigt och långt ifrån det jag förväntade mig med tanke på hajpen. Men jag har full förståelse för dem som älskar Twilight och de må skatta sig lyckliga för den känslan infinner sig inte hos alla, allra minst hos mig. Jag måste nästan beklaga för att summera min slutsats: Twilight är en illa regisserad reklam för Volvo, Nokia, Max Factor och ett mindre fyndigt filmskapande. Det är nästan att jag ser High School Musical hellre. Nåja, kanske inte :-) 
 
©Janne Ahlgren