Det är inget snack om saken; Disney har haft huvudvärk efter att höjdarna bakom de stora borden och det kreativa folket bakom sina digitala penslar har funderat och gnuggat hjärnor över hur Disneys femtionde animerande film skall se ut och vad den skall handla om. Utgångspunkten är klar och tydlig: Man kan inte prångla ut något halvdant, ty då sviker inte bara fansen utan också kritikerkåren, som gärna hackar på storbolagen då chansen ges. Men så länge materialet är högklassigt brukar även den elakaste av kritikerna mjukna till och inse att Disney kan sin sak! 
 
Och sin sak kan de, banne mig baklänges, även om alla filmer inte är på samma nivå, nämligen den högsta. Av de dataframställda filmerna anser jag fortfarande och utan tvekan att WALL*E är överlägsen såväl i berättelse som i teknik. Innan jag säger något annat om teknik, så är det verkligen inte så att Trassel skulle vara någon low tech production. Den ser däremot ut som en mer klassisk, tecknad film än en hypermodern, fotorealistisk saga och det är i detta fall en fördel, inte en nackdel. I själva verket nominerades Trassel överraskande inte till en Oscar för bästa animerande långfilm. Den gubben gick rättvist till Toy Story 3 och att hänga läpp om den saken är onödigt. Toy Story klår det mesta såväl i teknik som hjärta. Men Trassel skulle nog ha haft en plats som nominerad, tycker jag personligen. 
 
Trassel berättar en klassisk Bröderna Grimm-saga på ett mer familjevänligt, Disneyskt sätt där det finns allt från svindlande action till tårfyllda moment som får toapappersrullen att gå runt i hemmasalongen. Här finns allt man kan drömma om att hitta i en Disneyfilm, på gott och ont. Nackdelen med filmen och dess regi är att inget som sker framför våra ögon kommer som en överraskning. Allt från dialogsnuttar till stekpanna i skallen är så självklara, att man nästan gratulerar sig själv till extra klärvoajanskunskaper. Då berättelsen brister ut i sång- och dansnummer tittar man sig omkring och försäkrar sig om att man inte sitter på Broadway och ser föreställningen på scen. Ja, så låter det, stort och luftigt och precis som i en musikal. Trassel är en musikal och inget annat. Men lugn, det finns även talad dialog. 
 
Berättelsen i sig är till stora delar känd. Girig egocentrisk gumma stjäl landets prinsessa, som har ett magiskt hår, från sin krubba och för henne långt in i skogen till ett hemligt torn där hon får leva alla sina dar. Ja, så har gumman Gothel i alla fall tänkt, för då Rapunzel (prinsessan) sjunger glöder hennes hår och gör gumman till en ung kvinna som tar på sig ansvaret att fostra upp prinsessan som sin egen. Jag vet inte om det är Disney eller jag som får känslan av att där fick zigenarna sig en känga igen, för Gothel ser ut som en tämligen romsk kvinna. Tornet är fängelset och Rapunzel drömmer om att få lämna det för att på nära håll se de tusentals ljuslyktor som släpps ut en gång varje år från staden långt borta. Rapunzel vet inte varför, men dessa är för att minnas den bortrövade prinsessan och visa henne vägen hem om hon är vid liv.  
 
Gothel säger blankt nej! Allt utanför tornet är farligt! Punkt slut! Scenen äntras av tjuven Flynn Rider som dagen till ära snott prinsessans tiara och lämnat sina två kompanjoner i knipa. Har hittar tornet av misstag och klättrar upp. Stekpannan. Doing! Sakta men säkert får Rapunzel honom att lova att ta henne till ljuslyktorna i utbyte om tiaran som hon gömt. Gothel är på annan ort tillfälligt och Rapunzel räknar med att hinna hem innan hon kommer. Flynn Rider gör sitt bästa men han har emot sig många hinder såsom bröderna Stabbington som han lämnat i händerna för kungliga gardet och Gothel som naturligtvis återvänt i förtid. Än värre finns det en häst som tagit på sig uppgiften att agera blodhund och finna tjuven. Iväg kommer de alltså och Rapunzel får känna på glädje och ångest, träffa en skock bovar av alla de slag på en pub i skogen och känna på Gothels svek och manipulering. 
 
Saga i Disneystil betyder slutet gott, allting gott. Tro inte annat. Och det kan jag leva med. Det är i själva verket omväxlande att se en film som slutar som man vet att den bör sluta, inte enligt moderna filmmakares uppenbara IQ-satsning där man skall hitta en överraskande twist för att kritikerna skall brista ut i jubel och hylla det okonventionella i filmskapandet. Nähepp, här körs en saga som en saga skall köras och så mycket mer är det inte att tala om. Som vanligt utgör dock små sidokaraktärer det mest njutbara i filmen. Håll ögonen på kameleonten Pascal som Rapunzel har som husdjur och hästen som sniffar sig fram i terrängen. Hur kul som helst. Även rövarbandet i skogspuben bjuder till många skratt.  
 
Överraskande nog är denna Disneyfilm kanske inte för de allra minsta i familjen, för den är bitvis våldsam och än värre, den har en elak styvmoder som verkligen är en mästare på manipulering, elak intill hårrötterna och egoistisk så det nästan är skrämmande på riktigt. Kanske de minsta inte förstår, men som äldre växer ett verkligt hat mot Gothel som inte drar sig för att skada eller döda om det behövs. Donna Murphy ger Gothel rösten i den engelskspråkiga versionen och hon gör det så perfekt! Mandy Moore gör rösten till Rapunzel och jag var tvungen att slå upp info på tösen, för jag kunde inte placera henne någonstans. Visar sig vara en popstjärna av någon sort och det passar bra, för sångnumren går som på räls. Än mindre visste jag om Zachary Levi och det är nästan pinsamt, för han är på TV varje dag i Chuck som Chuck. Så litet ser jag på dumburken och dess serier. Han gör också väl ifrån sig och jag skulle inte vilja påstå att Disney någonsin skulle ha misslyckats med att röstsätta sina filmer korrekt. 
 
Men Trassel är inte WALL*E eller ens Lejonkungen, som man f.ö. gör reklam för i trailersektionen. Blu-rayn på Lejonkungen kommer i höst och det var inte en dag för tidigt. Trassel är en fartfylld musikal, men den saknar spänst. För ofta sackar farten och i stället för att vänta på att spänningen stiger börjar man längta efter kameleonten och hästen, för de kunde gott ha en egen film var och en av dem. Filmens största nackdel jämfört med de 10 sista Disneyfilmerna är att den inte är charmig. Den gör allt rätt, men man känner inte det där knipet i bröstet och man skrattar men inte ohejdat. Trassel faller litet grann på sitt behov av att vara en gedigen genomskärning av alla Disneyfilmer hittills och att vara en värdig 50:e animerad långfilm. Den är värdig, för all del, men den är inte exceptionell. Och som fru A saken uttryckte var filmen litet väl småflicksorienterad än nödvändigt och vem kan kritisera sin frus kloka uttalande. Så är det. Trassel går hem bäst där det finns småflickor, bra där det finns en hel familj i soffan och mindre bra där man förväntar sig att se Disneys bästa film hittills. 
 
Extramaterial finns det en hel del, men halvägs in i making of lade jag ner tittandet. Om något stärker känslan av att man ser på Disneychannel och popidoler med putshurtiga repliker och frågesportsaktigt upplägg, så är det extramaterialet. Aldrig har jag sett sådant barnsligt dravel. Skulle jag vara 11 år gammal och nyligen exalterad av filmen, så kan detta Disneydagstrick gå hem, men inte då man är vuxen och något erfaren i dessa områden. Extramaterialet bannar jag till djupa avgrunder, men det ger inte orsak att hacka på det som egentligen betyder något: Ljud och bild. Hittills har Disney inte lyckats med att producera en halvdan produktion och de gör det inte nu heller. Om jag säger perfekt så är det inte långt från sanning. Ljud och bild är spektakulärt bra. Dessutom bjuds vi på DTS MS 7.1 vilket är kul för oss med många högtalare spridda omkring i rummet, men det finns naturligtvis även samma i 5.1. A/V är utan tvekan i referensklass och såhär skall en Blu-ray se ut då det gäller A/V. Bravo! Musiken i filmen består av sagolik symfoni samt käcka sånger och mer hjärtevärmande ballader som sig bör. Jag gillar musikaler så fulla poäng från mig även om jag har Gypsy Kings version av You´ve got a friend in me som ringsignal på mobilen. Ja, Toy Story 3.  
 
Summerat är Trassel en riktigt fin Disneyfilm som stolt kan sälla sig bland sina 49 kamrater. Inte perfekt och långt ifrån det bästa som Disney producerat. I min bok hamnar Trassel i det högre mellansegmentet men med detta sagt är den fortfarande en film som man nog bör se och äga. Den håller nog för både en och tretton visningar. Jag gillade. 
 
©Janne Ahlgren