Skam och bedrövelse över filmbolaget som hjälper till att understryka det faktum, att region 1 är bättre än region 2 på alla tänkbara sätt. Att begåva en såhär bra, animerad film med ett Dolby Pro Logic ljud är inte bara sniket, utan också ett hån mot alla svenska konsumenter som lagt ner tiotusentals kronor på ett ljudsystem. Detta system är sedan pietetiskt optimerat för att kunna sprida ut den 5.1 signal som, i princip alla, nyare filmer är utrustade med. Inte minst, så har man kanske gått från att köpa region 1 till att köpa region 2 bara för att tvåan har blivit bättre med tiden och man tror att den nu motsvarar ettans standard. Smack! Ett slag i ansiktet och lång näsa! Fooled again!
 

 
Man får bara hoppas att filmbolaget inser sitt ansvar gentemot betalande kunder och ser till att denna film utgör det sista klanteriet på flera år. Annars riskerar man ett ännu sämre rykte på region 2 och vi vet alla vad det betyder.
 

 
Frånsett ljudproblemen som Titan A.E har med sig, så har vi framför våra häpna ögon ett rymdäventyr som heter duga. Den är inte genombarnslig, som man skulle förvänta sig av en Don Bluth film och den är samtidigt lättsam nog för att inte skrämma ihjäl över 7 åriga påhäng därhemma. Där barn och vuxna kan baxna inför de otroligt snygga animeringarna, så kan de mera visuellt bevandrade individerna häpna sig över den detaljrikedom som bakgrunderna och de extrema rymdteckningarna bjuder på. Man har använt sig av NASA:s bildarkiv och transformerat flera av dess finaste illustrationer för att skapa de storslagna vyerna som vi utsätts för då vi skådar verket Titan A.E.
 

 
Jag medger ärligt att jag älskade filmen, men har några små negativa detaljer i skallen som jag känner att jag måste delge: Alla bakgrunderna och allt, i princip, utom karaktärerna är i magnifikt 3D. Karaktärerna själva är i 2D och inte mycket bättre än japanska Anime karaktärer. Inget fel i dem och Mumin, men jag skulle ha förväntat mig en mera avancerad studie av hjältarna. Kontrastfullt nog, så är filmens onda energimonster i 3D så det står härliga till. Såhär blir det då man kombinerar dataanimationer med riktigt hantverk. En annan liten detalj, som fick mig att gurgla en stund, var att storyn, trots dess originalitet och dess spänning, föll platt några gånger och skapade klichéstunder som kändes retliga. Filmen lånar ganska fritt från Sci-fi genrens andra filmer, på gott och ont, men lyckas bibehålla spänningen och jaktkänslan genom hela filmen.
 

 
Där ljudet gör en besviken, så lyfter bilden åskådarens sinne till högre höjder. Vi kan helt klart jämföra denna film med ”Toy Story”, ”Antz” och ”A Bugs Life”. Färgerna är mastiga och skärpan knivskarp. Skuggorna är trovärdiga och ljusläggningen helt underbar. Slutscenen bland krockande, bergsstora, skinande, spegelblanka iskristaller satte rysningar i min nacke ty sällan, eller aldrig, har jag beskådat en så trovärdig animation. Det mörka är mörkt, det ljusa ljust och kontrasterna mellan dessa så bra, att man plockar upp hakan ur famnen fler än en gång. För att inte tala om scenens uppbyggnad i sin helhet… men det får ni se själv.
 

 
Vissa brister till trots är Titan A.E en förträfflig film för nästan alla åldrar. Barnen älskade filmen och jag slår gärna på den en gång till då tillfälle ges.
 

 
© Janne Ahlgren