En mer självbiografisk film skulle jag inte kunna tillverka själv om det nu inte var för utomjording, tågkrasch och militära manöver i bostadsområdet. Men sanningen att säga såg jag min själv i filmens barn och då det bekom sig en gång i tiden, på 1970-talet, så drömde jag om att bli filmskapare av stora mått. Eller musiker. Eller sångare. Drömmarna var många och jag delade dem med kompisar som tänkte på samma sätt. 8 mm filmkamera, och Super 8; alla filmskapare modell litet äldre än 40 år har startat på nästan likalydande sätt, så också dagens regissör J.J. Abrams och hans mentor samt min husgud Steven Spielberg som dessutom hovrat i kulisserna som producent till Super 8.  
 
Igenkänningsfaktorn är enorm trots att händelserna utspelar sig i en sömnig liten stad i USA där det vankas för filmfestival. Fyra killar är i full fart att spela in en zombiefilm och som man kan tänka sig behöver de en kvinnlig motspelare. Att en söt tjej ställer upp är mer uppseendeväckande än de facto att några av killarna blir kära och redan där finns upptakt till en helt egen berättelse. Man hinner dock inte långt i romantiska tankar då en kvällsinspelning på en tågperrong går käpprätt åt skogen. Tåget och en framrusande bil krockar och katastrofen är faktum. Kameran välter och spelar in, men vad? Det vet man inte, för det tar tre dagar att framkalla filmen. Så var det då. 
 
Staden fylls snart av militär personal och klart är att kraschen inte var av helt vanlig sort och att militären undanhåller något. Ungdomarna avser att avsluta sina inspelningar, men nu börjar än mer konstigheter spela in och även barnens bakgrund sätter myror i huvuden. Joe har förlorat sin mamma och pappan är stressad vice sheriff med mycket litet tid för pojken. Alice är dottern till stadens opålitligare element och förbjuden att umgås med Joe och hans kompisar, men gör det i alla fall. Charles familj är ett kärleksfullt stökbo som man skulle bli galen i på tre sekunder (Tänk familjen i Närkontakt av tredje graden och multiplicera med 11) och han har också ögat på Alice. Men då hundar och folk börjar försvinna, elektronik stjäls och strömmen kommer och går sporadiskt, så inser även ungdomarna att något är galet och att tågkraschen bar med sig något skrämmande och okänt.  
 
Barn är barn och då Alice försvinner sätter grabbarna sina egna liv å spel, för damen ska räddas, kosta må vad det vill. Saker och ting går dock inte som planerat och strax får de finna sig öga mot öga med något som bäst skulle trivas på en annan planet och med annan föda än vad McD kan erbjuda. Emedan storskaligt krig bryter ut i förorterna visar ungarna tapperhet och osjälviskhet. Och det är väl det alla barn drömmer om utan att själv behöva uppleva närgångna granngalaxfigurer i helbild eller brustna hjärtan på riktigt. 
 
Super 8 är en film om unga filmare av filmare som en gång var just dessa unga filmare. Plus litet fantasi. I extramaterialet får vi ta del om en del häpnadsväckande fakta kring hur Abrams och Spielberg sammankopplades och hur filmen föddes. Och man kan klart se att här har två mycket framgångsrika filmartister dragit ur sina hattar det som de är bäst på. Här finns den trygga förorten, de olika familjerna och föräldralösheten. Här finns detaljerna, den fantastiskt naturliga dialogen och dessutom storskaligheten som klart skvallrar om att vi leker i de stora pojkarnas sandlåda. Abrams och hans fotograf kör med anamorfiska linser, precis som i Star Trek, av tekniska orsaker, men lämnar i bilden typiska flares, som jag personligen tycker ger filmen mer pondus. Berättelsen tangerar Spielbergs allra största succéer, från E.T. till Närkontakt och Falling Skies, där han också är producent. Nu har Abrams tagit över taktpinnen, men inspirationskällan är inte svår att lokalisera. 
 
Att regissera effekter är en konstform i sig. En hel del av dessa kommer via datorn, men överraskande många effekter är praktiska. Abrams har öga för det spektakulära och en del av det vi ser får hakan att hänga en centimeter eller två. Spielberg är legendarisk som barnregissör och det visar sig att Abrams har samma talang. Han lockar sina unga skådespelare till insatser som sätter många etablerade små och stora stjärnor i skamvrån. Händelserna må vara extraordinära, men de små skådisarna matchar Abrams skaparkraft med helt perfekta skådespelarinsatser. De vuxna får finna sig i att spela biroller och statister. Likaså håller Abrams, likt tidiga Spielberg, åskådaren ovetande om vad som egentligen händer tills det är absolut nödvändigt att avslöja designen på monstret, för att det är en utomjording blir klarlagt i ett tidigt skede. Tänk Hajen, det tar en bra bit in i filmen innan vi verkligen får se den.  
 
Abrams har vid sidan av regin tagit hand om manus och produktion med ett gäng producenter och så idolen Spielberg som socker på toppen. Så mycket som jag beundrar Abrams som regissör, så har han nog en viss anledning att se över sina skriftliga verk, för helt 100 är filmens berättelse inte även om den är klart bättre än 90% av ungdomsorienterad underhållning. Hans största problem är hans förebild och hans praktiska problem är att balansera mellan sci-fi och ungdomsdrama. I stora drag klarar han balansgången, men jag undrar ändå om inte Super 8 skulle ha tjänat på att vara antingen en renodlad sci-fi-actionexplosion eller ett ungdomsdrama utan den hets som kännetecknar andra halvan av filmen. Det känns litet som att Abrams biter sin egen hand i jakten på perfekt balans. I slutändan får vi naturligtvis ta del av sensmoralen, men efter sluttexterna, som bör skådas, väcks frågan om lätt poänglöshet till. Jag grubblade en del på detta och kom helt enkelt fram till att Abrams inte är Spielberg då filmguden själv var alla barns suveränaste sagofarbror. Abrams är Abrams, en egen naturkraft och ett skapargeni, så hans misstag (om man nu kan säga så) är att kopiera sin förebild alltför mycket.  
 
Super 8 storhet ligger inte i dess skala eller dess effekter, utan snarare i berättelsens sublimare moment där barnen får uttrycka sin saknad eller sin spirande kärlek. Alla karaktärer ges utrymme och barnensemblen är så välvald att man även måste beundra castingfolket som har öga för vad som kommer att ge resultat. Abrams vågar vara subjektiv och krypa intill sina skådespelare och visa att han inte enbart tänker med kalkylator utan också med en hel del hjärta. Han vet att han kan skapa ungefär vad som helst inom filmmagi, men väljer att röra i våra sinnen genom enkla scener där spirande talanger får visa känslor så man själv sitter med vetebullen i vänster lunga. Filmen är rörande och sympatisk även då monstret börjar härja i närbild. Och då hemmabiosystemet tillåts vakna till med full kraft, ja då vet man att Abrams inte sparar på det krutet heller. 
 
Dolby True HD 7.1 dånar ut högtalarna och då tågspillror brakar genom rummet eller då en pansarvagn roterar längs med väggen ackompanjerad av utomsocknesvrål, ja, då vet man att systemet fungerar och att ljudspåren är helt i klass med var kräsnare hemmabioägare kräver. Helt i referensklass. Bilden hänger inte långt efter. Tänk er en kristallklar bild från filmen E.T och ni har färgpaletten och stilen. Därtill apskarphet, inga blödningar, inga halos, absolut inget fel alls, så har ni det som karakteriserar en perfekt bild. A/V ihop är oförlikneligt bra och hemmabioägarens läppar kan vara svåra att få i grundställning den närmaste veckan. Extramaterial finns en hel del varav minst en halvtimme går åt att berömma och beundra Spielberg och Abrams. Okej, okej, de är mina husgudar också, men enough is enough. Om musiken kan man säga följande: Då Electric Light Orchestra tillåts slå de första stämningsgivande tonerna i filmen inser man att filmskaparna är på helt rätt spår. Man blir glad. 
 
Hur som helst, de små bristerna trots, berättas Super 8 utifrån ett mänskligt perspektiv där barnen får stå för de förträffliga rollprestationerna som bara det gör filmen sevärd. Detta är en film att trivas med och också en som demolerar hemmabiokammaren på ett positivt sätt. Jag är mycket nöjd över upplevelsen och kan helhjärtat rekommendera den till alla som gillar Spielbergianskt berättande med Abramsk touch. Om herr S en gång överlämnar sin mantel, så är det J.J. Abrams som ekiperar sig med den, det är så säkert så. 
 
©Janne Ahlgren