Jag var sex år gammal och jag kommer fortfarande ihåg promenaden till lekis, jag vill inte dit jag ville hem och se filmen som mamma och pappa hade spelats in från tv. Jag var så ivrig att få se den jag kunde inte tänka på något annat. Filmen var Star Wars a New Hope.  
 
 
När jag såg filmen så var det den bästa film jag någonsin sett den hade allt. Scenen då Luke Skywalker står på kullen och ser ut över solnedgångarna och musiken sväller, det var scenen som gjorde att jag från och med den dagen visste vad jag ville göra. Jag ville göra film. 
 
 
1997 hade filmerna nypremiär med lite nya scener och nya effekter. Puristerna ville absolut inte ha några ändringar men jag tyckte ändå att det var okey, 1999 kom Episode 1 och jag var besviken som sjutton, jag kommer ihåg hur irriterad jag var när jag gick från den premiären. Jag hoppades på att Episode 2 och 3 skulle bli bättre. Episode 2 var okey men inte bra och Episode 3 var bättre och hade en del scener som var helt okey men det var ändå så att något saknades. Det tog mig ett tag och inse att det som saknades var George Lucas oräddhet. Det fanns en gnista i de tidigare filmerna som inte återfanns i de nya. Det var för mycket datoreffekter och allt var så polerat och tillrätta lagt att det inte fanns något som gjorde det speciellt. Det var mesigt och fixat så att det skulle funka till barn. Dock så fanns det ingen respekt alls mot alla dem som såg filmerna när de kom ut första gången som nu var alldeles för vuxna för Jar Jar Binks, Gungans, och annat skräp som dyker upp i de nya filmerna.  
 
 
Sen i år var det dags för ännu en Star Wars film denna gång en väldigt snyggt animerad film som hade premiär på bio. Filmen utspelar sig mellan episode 2 och 3 och Anakin och Obi-wan är mitt i brinnande krig. Onde Lord Dooku kidnappar Jabba the Hutts son och de båda Jedierna får i uppdrag att rädda honom. End of story. 
 
 
Manus är så lövtunt att det är otäckt. Filmen rör sig framåt utan spänning och knappt någon humor. Anakin har åkt på en nitlott och fått en Padawan som är en liten stöddig tjej som heter Ahsoka Tano. Humorn dem emellan är ansträngd och gammaldags. Det finns inget nytt under solen i den här filmen.  
 
 
Det finns inget i manus som skulle behöva någon större ansträngning från regissören för det finns inga motsättningar i filmen. Det är ett par hinder de behöver ta sig över men det händer inget med karaktärerna förutom överraskande nog att Anakin gillar sin Padawan mot slutet av filmen. Den storyn har ju aldrig gjorts förut. Filmen är inte riktad till gamla Star Wars fans utan till den nya generationens fans som är i 10 års åldern, Hade jag sett den här filmen när jag var tio hade jag troligen tyckt att den var jätteball. Men nu är jag trettioett och älskar Star Wars och anser att det endast är ännu en skymf till oss äldre fans.  
 
Det är bara tre skådespelare från Star Wars filmerna som är med i Clone Wars. Det är Christopher Lee som Dooku, Samuel L. Jackson som Mace Windu och Anthony Daniels som C3PO. Dessa tre har kanske tio repliker i filmen. De andra rösterna är ändå helt okey. James Arnold Taylor som gör Obi Wan Kenobi är väldigt lik Ewan McGregors version av Obi-Wan. Sen var det ju någon som kom på idén att den skulle dubbas till svenska också. Precis som vanligt är den svenska dubben fantasilös tråkig och alla låter precis likadant som alla andra dubbade svenska filmer. Är det bara fyra personer som jobbar med dubb i Sverige? 
 
 
Musiken av Kevin Kiner är ett kapitel för sig. Han har lyckats med att massakrera en så känd score som Star Wars så att det låter som en midi version till ett C64 spel. Det är riktigt hemskt hur uselt det låter. Tanken var att hotta musiken för en ny generation skulle jag tänka mig men istället så förstör han det helt. Usch!  
 
DVDn är i näst intill toppklass. Bilden är jättefin och den är väldigt välanimerad och snygg. Gör sig väldigt bra på duk. Ljudet dock kände jag ibland var lite klent och tillrätta lagt. Men det mullrar ändå till någon gång ibland. Extramaterial finns det ovanligt gott om. En hel extra dvdskiva med dokumentärer. Sen finns det ett kommentarspår också. 
 
 
Sammanfattningsvis så är det en film som inte ger några bestående intryck alls. Förutom möjligen den usla musiken. Filmen har ganska mycket action och det är inte så att man gäspar sig igenom den, men det är inte en Star Wars film. Visst du känner igen en del karaktärer men manuset stoppar all utveckling, För stunden så är det underhållning. Men jag vet att om jag hade sett den här filmen när jag var sex år gammal så skulle jag säkerligen tycka bättre om den än vad jag gör idag, men jag skulle inte reagera på samma sätt som jag gjorde när jag såg Star Wars a New Hope för första gången.