Disney spänner musklerna och spottar ur sig ytterligare en riktigt bra saga, den här gången baserad på Robert Louis Stevensons magnifika berättelse om Skattkammarön. I Disneys tappning blir ön en planet och de maffiga havsfarkosterna märkliga hybrider mellan regalskeppet Wasa och rymdskeppet Enterprise. Hamnarna ser ut som 1700-talshamnar och folk? och varelser? bär gammaldags kläder, svärd och vapen med vissa modifikationer. 
 
Och historien är lika enkel som fiffig. Unge Jim Hawkins, som inte är populär bland polisen och förser sin mamma med grå hår, hittar/får en karta över piraten Finchs undangömda skatt. Doktor Doppler ser sin chans i att bli berömd och finansierar en expedition, men lyckas i sin oerfarenhet skramla ihop en besättning som inte är vad man i vanliga falls skulle välja, för den består av John Silver och hans band of brothers. Endast kapten Amelia, en snärtig och småaggressiv dam, och hennes högra hand, Mr Arrow, har pli på besättningen tills? 
Historien är välkänd och behöver inte fler avslöjanden.  
 
SKATTKAMMARPLANETEN markerar ännu en avvikelse i Disneys stil. Först skippade Disney talande djur och nu kommer en film utan trallvänliga, musikaliska nummer i parti och minut. Man satsar på visuellt hisnande actionsekvenser och 3D landskap som får även den rutinerade åskådaren att blinka tre extra gånger för att dölja imponeringstårarna. Karaktärerna är fortfarande "omänskliga" men inte så extrema som t.ex. i TARZAN. Man har återgått litet i humankarakterisation. Likaså finns det inte längre en absolut maktkamp mellan det goda och det onda, för Silver har trots allt ett hjärta av guld och endast en riktigt vidrig figur expedieras snyggt till närmaste svarta hål. Och vad som kanske överraskar Disneyvänner i hög grad är att man går så långt ner i humorskalan att man tar till sig fjärtvitsar. Skulle pryde Disney leva skulle han antagligen dö. Om han nu var så pryd? 
 
Naturligtvis innehåller SKATTKAMMARPLANETEN en moralkaka som man väl kan anpassa till dagligt liv. Barnen får veta att om man står för sina drömmar, är villig till uppoffringar, är modig och visar god karaktär, så är allt möjligt. Faderlöse Jim får livets läxa av piraten som blir en slags bonuspappa.  
Vad Disney inte lyckas med i SKATTKAMMARPLANETEN är att skapa asflabb eller tårar. Jag fann filmen rolig, visst, men inte i närheten av riktigt hysterisk, något som man lyckats med i tidigare verk. Papegojersättaren Morph drar det längsta strået tillsammans med virriga roboten som tappat sitt minne. De karaktärerna är fantastiska och man kunde utan vidare gissa att i den vanliga filmvärlden skulle de få egna långfilmer ihop och var och en för sig. Disney misslyckas även på känslosidan och det bästa de kan komma med är knappt en liten klump i halsen. Glöm scener som Simbas faders död i LEJONKUNGEN eller Bambis mammas hädanfärd. Bölfaktorn är ynka 3/10 i SKATTKAMMARPLANETEN. Vilket naturligtvis gör föräldrar lättade, för nu kan de se hela filmen med sina barn utan att dra den där valsen om skräp i ögat och mamma ska hämta mera kaffe. 
 
DVD:n håller absolut referenskvalité. Bilden kunde knappast vara bättre och ljudet fick hemmabiobygget nästan att omorganisera sig i en mindre attraktiv hög A/V-prylar. Basen i synnerhet visade sig mycket potent. Musiken i SKATTKAMMARPLANETEN håller inte Disneyklass och känns som en lika stor besvikelse som musiken i ENTERPRISE jämfört med alla andra STAR TREK filmer och melodier. Bonusmaterialet är rikt, annat kan inte sägas, och en heder till Disney. 
 
Tänk att få se SKATTKAMMARPLANETEN i IMAX format. Jo, den finns i IMAX också, men få av oss har IMAX hemma. Skulle man ha vägarna förbi exempelvis Los Angeles, så bör man se den i jätteformat. Men till dess får våra egna dukar och dumburkar duga. SKATTKAMMARPLANETEN blir bra i och på dem också. 
 
© Janne Ahlgren