SÅ SOM I HIMMELEN är som sådan är inte jättedålig, men den är långt ifrån så bra som man målat upp den. Okej, nu kommer vi in på det som kallas fria åsikter och att alla har rätt att tycka precis vad de själva vill, men det går bara inte att bortse från det faktum att Sverige har drabbats av den värsta formen av "dålig filmsmak" sedan FUCKING ÅMÅL. Jag förstår helt enkelt inte vad det är som är så bra med SÅ SOM I HIMMELEN.  
 
För på manusfronten är det då inget som helst överdådigt. Pollak har egentligen bara gjort en svensk variant av BRASSED OFF, en film där ett gäng gruvarbetare spelar i en mässingsorkester och upplever både med och motgångar. Skillnaden är att det i SÅ SOM I HIMMELEN handlar om bybor och körsång. Den världsberömde dirigenten Daniel avbryter sin karriär och beslutar sig för att flytta hem till sin barndomsby. Där han hoppas på att få leva i lugn och ro. Men han hinner knappt börja packa upp sina saker innan han får en förfrågan om att leda den lokala kyrkokören. Först är han motvillig till erbjudandet, men ändrar sig till slut och i takt med att kören utvecklas, så utvecklas också relationen mellan Daniel och byborna. Han får vänner och finner snart också kärleken. Men vad vore en svensk dramafilm utan konflikter? Så därför har man slängt in några personer som inte alls gillar Daniel. Däribland annat den elaka Conny, hustrumisshandlare och tillika en av mobbarna som var taskiga mot Daniel under hans skoltid.  
 
SÅ SOM I HIMMELEN bygger mycket på mänskliga relationer. Ångesten och rädslan över att införa någonting nytt i ett inrutat leverne. Men här finns också konfrontationer mellan offret och översittaren. Både i form av Daniels kamp mot den gamla mobbaren i form av Conny. Och Gabriellas kamp mot hennes kvinnomisshandlare till karl. Pollak tar till vara på karaktärernas känslor och bygger upp någonting alldeles suveränt i dramaväg. Det är mycket gruppterapiliknande segment där känslor och annat inneboende kommer ut. Här finns alltså förutsättningarna för att göra ett bra relationsdrama med massvis av fina inslag av ångest, kärlek och andra laddade känslor. Men så blir icke fallet. Pollak tar inte tillvara på de premisserna som faktiskt finns och istället gör han filmen till en, i ärlighetens namn, långdragen och ganska så tråkig historia. Nu behöver ju inte en drama vara fylld av fart och fläkt för att vara bra. Det påstår jag inte heller. Men fastän man kan göra en drama helt utan fartfyllda segment, så måste man ändå komma ihåg att blanda in lite variation i vad som händer. Det är där som SÅ SOM I HIMMELEN faller. För det känns verkligen som att allting upprepas. Det är väl en sak om man varierar lite, men när Pollak inte ens anstränger sig för att överraska, så börjar man efter en stund att känna av lindrig olust.  
Man öser på med körsång i stora lass och glömmer nästan helt bort att utveckla andra teman i filmen. Körsång kan inte göra en film intressant om den inte kombineras med annat. 
 
Karaktärerna visar sig dessutom inte vara så pass intressanta som de vid en första anblick verkade vara och fastän skådespelarna gör sitt allra yttersta, så blir det aldrig särskilt intresseväckande. Men man får försöka se det positiva i det hela. Och i det här fallet så är det skådespelarna. Nästan varenda en i den stora ensemblen gör bra ifrån sig. Fast det är 4 stycken man måste berömma lite extra. Per Moberg är otäckt bra som elakingen Conny, Micke Nyqvist spelar lika bra som han alltid gör, Frida Hallgren är så sockersöt och charmerande att man kan få vårkänslor för mindre (fast hon har rejäla problem med att låta norrländsk) och slutligen har vi då Lennart Jähkel som spelar precis som Lennart Jähkel ska spela: enkelt och underhållande. Regin av Pollak är det egentligen inte heller något fel på. Han fångar upp vackra naturbilder av bildsköna norrland och vet precis vad han sysslar med. Men manuset skulle han behövt fixa till ordentligt. 
 
DVD-produktionen då. Bilden är det inget som helst märkvärdigt med. Stundtals ganska dålig skärpa och detaljdjupet hade kunnat vara bättre. Men som helhet så duger bilden. Ljudet är som bäst i musikscenerna där man verkligen får känslan av att själv befinna sig på plats. Riktigt fylligt och välbalanserat ljud i musikscenerna alltså. Även i dialogscenerna så håller ljudet en någorlunda hög nivå. Extramaterialet består av en titt bakom kulisserna (där Pollak hela tiden berättar hur bra filmen kommer att bli och hur duktiga alla är), några intervjuer med Pollak, Hallgren och Nyqvist samt biografier. Föga intressant extramaterial, men sämre har skådats. Musiken är både tråkig och vacker. Och inte ens den mest kallblodiga individ kan motstå den oerhört vackra sången som Helen Sjöholm sjunger.  
 
Nej, jag blev inte alls positivt överraskad av SÅ SOM I HIMMELEN och anser den vara något av de mest överskattade som släppts på åtskilliga år. Pollak försöker så det knakar genom att väva in religiösa inslag, körsång (i stora lass) och dialoger som hämtade ur en högklassig dramauppsättning på Dramaten. Men det känns ändå bara långdraget och föga intressant. Skådespeleriet, regin och musiken är dock bra och är väl skälen till att man faktiskt kan ta sig en titt på SÅ SOM I HIMMELEN. Det ska självklart påpekas att min mor uppskattade filmen och jag vet att många med henne kommer att älska den över allt annat.