Rango  
 
Jag såg inte Rango på bio utan i hemmets trygga vrå, i biorummet, korrekt belyst och med alla inställningar topptrimmade och min första reflektion angående filmen har inte att göra med dess egentliga innehåll. No Sir, min första tanke var att nu får jag uppgradera min skala för referensljud. Grazias Paramount, ni har skapat en film vars ljudbild är perfekt. I själva verket bättre än perfekt. Jag återkommer.  
 
Industrial Light and Magic, den där pyttebutiken för effekter som George Lucas äger, brukar krossa motståndet med sina datagrafiska effekter, men hittills har de hållit sig borta från långfilm per se. Nu däremot markerar Rango steget in i långfilmen och varför inte. ILM har kapacitet nog att ge Pixar eller DreamWorks eller Disney en match när som helst. Eller de tusen andra bolag som kan skapa ungefär vad som helst i sina datorer. Men få av dessa alla har en regissör som Gore Verbinski och ett språkrör som Johnny Depp. Och jag kan nästan se situationen framför mig... kanske lätt överdriven:  
 
Gore: Vad skall vi göra nu då? Pirates 3 är klar och vi har tid över innan vi drar igång fyran.  
Depp: Vad som helst, jag bryr mig inte.  
Bruckheimer: Jag måste gå hem, för fan. Frugan har inte sett mig på tre år. Jag drar.  
Gore: JarJar Lucas sade att de har nyrenoverat en studio och undrar om vi vill komplettera något, men jag sade nej.  
Bill Nighy: Vi gör en animerad film, för hundra gubbar. Låt Lucas visa vad hans s.k. personal egentligen kan.  
John Logan: Jag har en skitbra story...  
Gore: Vem fan är du?  
Depp: Han skrev Gladiator och Aviator och min musikal... Sweeney Depp... Todd.  
Gore: Sorry dude, kände inte igen dig. Ny frisyr? Hinner vi innan Stranger Tides?  
Depp: Japp, jag har 20 dagar ledigt, typ, och om du gör en grej av det hela, typ, liverecording, acting och så... nog hinner vi.  
Gore: Okej då. Jag pröjsar ölet och tigger pengarna. Vi börjar i morgon.  
Nighy: Raaap!  
 
Eller på annat sätt, men hur som helst satsade Verbinski på helanimerat, ILM och fick med sig barnvänliga Nickelodeon. Rango, however, är inte särdeles barnvänlig, inte om man ser till de minsta och barn som fortfarande inte förstår sig på satir. Klart att här finns fåniga karaktärer och härlig slapstick för dem, men mest kommer nog vuxna att njuta av filmen förutsatt att man gillar animerat överhuvudtaget. Alla gör inte det, märkligt nog. Jag skulle dock vilja mena att i fallet Rango kan de flesta göra ett undantag, för denna film är så galen, att man inte kan låta bli att tycka om den. Likväl menade fru A att detta inte var kul och hade väntat sig något mer i stil med Shrek, Monsters Inc, Superhjältarna... Nope, inte en glimma av sådana finfilmer här, inte. Där de nämnda displayade bra humor och smart manus går Verbinski & Co steget åt wacko-hållet och radar fram så osannolika karaktärer, så väl röstlagda och så smart skrivna, att man inte kan låta bli att halvklyva ansiktet med sitt flin. Ändå, det stora skrattet uteblir.  
 
Ämnet må vara välkänt och klyschafyllt till bredden, men det är meningen. Vi talar om Three Amigos (och liknande) med only one amigo. Sällskapskameleonten blir genom hemsk olycka lämnad mitt i öknen, långt ifrån tryggheten i ett fuktigt terrarium, men som den stadssnobb och fantasifulla egoödla han är tar han sig snabbt en rollkaraktär, stiftar bekantskap med en stad i stor nöd och dess besynnerliga invånare samt ljuger sig till en position som sheriff. Naturligtvis är han oduglig, men slutligen visar det sig att hans hjärta är på rätt plats. Innan vi kommer till det självklara slutet händer saker som inte är alls självklara.  
 
Staden Dirt är en riktig håla där vattenbristen drivit invånarna till vansinnes gränser. Borgmästaren tycks må bra och hans hejdukar likaså, men resten lider nöd. Här finns såväl lidande som ond, bråd död. Rangos självsäkra attityd leder först till viss salighet, men snart inser han att han tagit vatten över huvudet. Och det rejält. Lögnerna hinner honom ikapp samtidigt som livet börjar hänga på en ganska skör tråd. Om inte problemen vore nog blir han kär i stadens lätt originella dam, som har en förmåga att tappa tråden om man uttrycker saken milt. Banditer, skurkar, faror allstans och en befolkning som ser upp till sin hjälte emedan Borgmästaren vet precis vad han har att göra med. Men Rango har ett gott hjärta. Det räcker långt.  
 
Sedan hör det till saken att Johnny Depp inte är mer än perfekt som den lätt vimsiga och vältaliga stadskameleonten. Här finns spår av Fear and Loathing in Las Vegas och Pirates samt andra av Depps mer verbala tolkningar. Och en massa skrik, för första halvtimmen är det inte mycket annat än skrik av skräck som sprutar ur den vettskrämda ödlans sneda hals. Depp är förträfflig och jag är benägen att glömma helt och hållet hans Italienska jobb med Angelina Jolie nyligen, The Tourist. Manusmannen Logan har skrivit materialet lysande. Mitt i en standardhistoria finns det en hiskelig identiteskonflikt och moraliska betänkligheter. Blanda in i storyn rejäla hillbillyklyschor och litet småsnuskiga insinueringar så är soppan perfekt. Frågan är: Vem är filmen perfekt för? Mig, definitivt. De minsta, tveksamt. I synnerhet kan karaktärer som Rattlesnake Jake (Bill Nighy) skrämma vettet ur småbarnen. De olika filmreferenserna (och det finns måååånga) kan också gå icke filmvana förbi och det är synd, för dessa är bitvis helt hysteriska.  
 
De brister och otillräckligheter som man kan tycka sig hitta i själva filmen i sig tenderar att sopas bort då man betraktar ljud och bild. Som jag tidigare nämnde kan det vara tid nog att avsätta den tidigare referensdiscen gällande ljud men också bild. Jag kan ärligt säga, att jag rös i hela kroppen då man i en och samma scen upplevde basens allra lägsta vibreringar och kristallklara diskanter i så perfekt harmoni, att det är bara att gratulera sig själv för lyckat film- och utrustningsval samt Paramount för att än en gång leverera absolut toppkvalité. Ja, och om bilden kan man inte säga mycket mer än att den matchar ljudet och det säger en del. Helt enkelt ögonbedövande. Inte ens i extramaterialet har man snålat. Här finns ungefär allt som behövs och så litet till. Dvd inkluderas för dem som använder sådana saker, men klart är att Blu-ray föredras och i detta fall speciellt. Hans Zimmer har agerat kompositör och om man säger så, att man såväl skrattar som gråter, så kommer man nära sanningen. Mycket lyckat.  
 
Hur skall man bedöma en berättelse som är suverän, men ändå inte helt ämnad för den generella grupp som jag antar att filmen är skapad för? Lösningen är enkel, jag bedömer naturligtvis efter mitt eget tycke och jag trivdes med såväl berättelse som utförande vilket rent tekniskt - i alla aspekter - är av världsklass. Rango är helt klart värt fulla poäng, men är inte helt och hållet lika tillfredställande som t.ex. WALL*E eller Draktränaren. Tekniskt ja, och bättre, men i slutändan litet flummig och ganska kalkylerad. Men förbaskat rolig. Så det får bli en femma fastän den egentligen förtjänar bara en 4,8. Jag nämns inte dra av ett helt poäng för att storyn inte är helt 100. För bitvis är den 150. Go figure!  
 
©Janne Ahlgren