Då Disney ger ut en animerad film som ingalunda strävar annanstans än högt, högre och högst upp på Oscarpallen, tenderar detta till att göra den betalande åskådaren nöjd med sitt köp. Disney vet att man inte når dessa höjder om man inte för varje nytt försök gör en extrainsats i sin teknik. Ty det är digitaltekniken som drar hem statyetterna, inte berättelsen. Den har vi sett många gånger förut. 
 
 
Hos Pixar och i synnerhet bonusmaterialet till deras kortfilmskavalkad, erkänner upphovsmännen villigt att det är detaljer i skuggor, reflektioner, övergångar, rundhet och allehanda digitaltekniska påhitt som för nördarna att sucka djupt. Då nördarna suckar brukar publiken få samma reaktion. Ty då kommer man att se något nytt, något spännande om också subtilt eller kanske något som inte ens märks, utan måste imprintas i hjärnan subtilt. Alla Disneyproduktioner med 3D animation som grund har en bashistoria att berätta. Det är frågan om vänskap, utanförskap, längtan, högmod, fall och erkännande. Mer eller mindre.  
 
 
Råttan Remy är ingen vanlig råtta. Han har högt utvecklat sinne för bra mat och fnyser åt sin familjs dineringsfasoner och val av föda. Remy kan läsa och är i intelligensmening på människonivå. Hans önskan att få laga superba rätter förhindras enbart av att han har en råttpäls, att han är för liten och att han är i myndigheternas ögon ett skadedjur. Men i en Disneyfilm ska modet och längtan sällan glömmas. Då lantstället, där råttorna bor, blir obeboeligt hamnar Remy separat från sin familj i Paris och in i lyxkrogen Gusteaus, som drivs av girige Skinner nu när Gusteau själv har kilat vidare. Remy gör kontakt med tvenne individer. Gusteaus spöke och hans totalt ovetande klant till släkting Linguini som får provanställning på krogen bara för att hans mor var vän till förre ägaren. Linguini får i uppdrag att göra en soppa för chefen emedan Remy i panik försöker hålla sig gömd. En sak leder till en annan och genom tur, otur och fingerfärdighet lyckas råttan fixa sitt i soppan, som får chefen att häpnas. Men Skinner är allt en misstänksam jäkel.  
 
 
Hur som helst utvecklar Remy och Linguini ett förhållande efter att människan har fattat råttans genialitet. Då Linguini är lika värdelös som kock som Remy skulle vara som en brandspruta ingår de ett partnerskap där Remy sitter och "styr" Linguini under hans kockhatt som en marionett, kan man säga. Deras rätter får folk att tillströmma till krogen och romans mellan klantarslet och kökets kallskänka. Högmod infinner sig och snart är råttan bara en råtta, ensam och övergiven. Men på riktigt Disneyvis ska man rädda situationen, hämnas på onde Skinner, göra den elaka matkritikern lycklig och se till att Linguini och hans flicka får ett lyckligt liv tillsammans. Inget nytt här alltså. 
 
 
Varje år blir tekniken bättre, men berättelserna har stagnerat sedan urminnes tider. Eftersom film av denna dignitet inte längre är bara film, utan också Videospel, kortlekar och sällskapsspel för att inte tala om en drös olika leksaker, talar man om något kolossalt större än enbart en enkel film. Filmen i sig måste infria det som vi förväntar av dem oavsett om vi är barn som vill trivas eller vuxna som vill luppgranska de tekniska innovationerna. Råttatouille infriar alla dessa löften. Den är rolig, varm, korrekt, spännande och förbannat välgjort i alla avseenden. Regissörerna Brad Bird och Jan Pinkava har lagt en hel del möda och besvär i att få Remys äventyr att vara visuellt bländande men också vackert och varmt, ödmjukt och sällan eller aldrig sårande.  
 
 
Men är den lika bra eller bättre än exempelvis The Incredibles, Hitta Nemo eller Monsters Inc? Nej, det är den inte. Den är tekniskt sett lika bra, bitvis bättre, men den saknar den där screwball mentaliteten som dessa andra hade med sig mest hela tiden. Råttatouille är förbannat roande, tro inte annat. Röstkarakteriseringarna (på engelska) är briljanta och filmen är bländande charmig i alla avseenden. Som en Pixar/Disneyfilm blir den en klassiker omedelbart och den har det där stora hjärtat som man förväntar sig att den ska ha. Spänningen och risken för livet är väl balanserat så att även de minsta ska kunna se detta utan mardrömmar. Den rör sig snabbt, men missar aldrig att visa upp den oerhörda skönheten och detaljrikedomen som artisterna skapat. Det är lätt att falla för Råttatouille. Helt rättvist kammade den hem årets Oscar för bästa animation, men i slutändan har den emot sig en detalj som knappast rör de minsta eller okritiska i ryggen ett uns. Jag tycker nog ändå att det vore tid för förnyelse, kanske litet mindre av kalkyleringen och mer av risktagande. Annars hamnar vi i ett fack där alla filmer har samma story med olika namn, samma moral och samma Happy End. I dessa tider kunde man försöka våga vara mer spekulation med idéerna och mindre försiktig med revisorernas förmaningar. Det börjar lukta automatik. 
 
 
Detta sagt är Råttatouille trots allt värd miljoner rosor och mer därtill. Som väntat erbjuder dvd:n referensmaterial av sällan skådat slag. Ljud och bild är perfekta och så mycket mer behöver man knappast säga om saken. Projektorbilden är bättre än på bio och ljudet likaså. Så upplever jag det. Dessutom slipper man sufflerande föräldrar, spring till kisseriet och allt det där andra som gör biobesök till ett mindre lyckat nöje. Underhållningsvärdet är stort och de som har fallenhet för att älska extramaterial, så finns det hur mycket som helst, mestadels barnorienterat, men ta och kolla in Lifted genast i huvudmenyn. En av de roligaste kortfilmerna Pixar någonsin gjort. Musiken är naturligtvis "felfri" i sammanhanget och Parisiska toner och gladjazz avslöjar var man håller hus och hur stämningen är vid varje gällande stund. Högtalarna förmedlar detta med extrem precision. Nackdelen med dessa dvd:er är Disneys reklam för nya filmer, kommande filmer, filmer, Disney World, Finish diskmedel o.s.v. Föraktar detta djupt! 
 
 
Råttatouille är ett mästerverk, men den hänger farligt nära den kant varifrån man kan trilla ner till mediokert verk. Den är förutsägbar utan att bli platt, den är tekniskt lysande utan att ta cred från berättelsen och den är smart nog att inte kräva mer av åskådaren än den gör. Men trots allt är den inte riktigt lika bra som de tidigare nämnda filmerna i denna recension. Mycket sevärd för hela familjen. 
 
© Janne Ahlgren