För att uppskatta sin nutid till fullo bör man känna till sin historia. Det har någon klok gubbe sagt, vill jag minnas. Jag vill också minnas en debatt som jag själv som mycket ung filmskribent fick erfara då en gammal räv i gamet läste lusen av mig och mobbade mig synnerligt hårt alldenstund jag inte kände till min filmhistoria, utan visade enbart förståelse och kärlek gentemot dåtida, moderna filmkonstverk. Snart 30 år har passerat sedan denna snörpliga sågning av den unge Herr Ahlgrens massiva kunskaper i film vilket var ungefär lika med obefintligt. Sedan dess har många vattenmassor passerat under bron och antalet litteratur och film som insupits räknas i tiotusental. Och något litet av detta har fastnat och en del av detta för jag stolt vidare till läsare och andra som inte ännu tröttnat på den självutnämnde kunskaps- och åsiktskällan. 
 
 
Vad är en filmvetare? Hmmm? En som vet allt om film? En som vet allt om film och har ett universitetsbetyg att visa upp. Det måtte då vara en riktig filmvetare! Men kan en filmvetare veta allt om film? Klart att han/hon inte kan det. Film är en levande konstform som utövas av miljoner och det är bara en promille av all film som hamnar under en filmvetares lupp och analys. Ja, jag räknar även hemmagjord våldsporr och sunkiga fjortisskräckisar från Alby till filmkonst. Och all film har ett värde. Kanske inte för filmvetaren/kritikern i hetluften på TV4, men garanterat för den som tillverkat sitt lilla konststycke. Emedan jag med pinsamhet minns mitt eget klavertramp där jag jämförde mina kolossala 18-åringsskunskaper med en 68-årig veterans, så kom jag på mig själv att språka med en individ i förra veckan som var på väg att avsluta sina filmvetenskapliga studier på universitet.  
 
 
Inte helt oväntat hamnade vi in på ämnet film och började småprata om vad vi gillade, hur vi såg på de senaste blockbusters och vilken betydelse Disney har haft för film. Till min stora förvåning, förstummelse och mentala fördärvning fick jag höra en oväntat hård analys om kommersialism och billiga knep. I samma väva avhandlades globalisering och hatet mot filmkonglomerat som hämmar individens utveckling och skapar konformitet som inte kan anses vara hälsosam. Jag ba liksom ägä, ägä, ägä och insåg att diskussionen fick en politisk ton över sig.  
 
 
Med ålderns och erfarenhetens rätt, och eftersom jag precis hade skådat Pixar Short Films Collection, bjöd jag på motstånd och hävdade, att man mycket väl kan se fortfarande att envisa, talangfulla och icke passiva människor kan skapa mirakel om de bara vill. Pixar är bara ett exempel på hur man förändrat vårt sätt att se på film, hur kortfilmen har blivit en viktig del av informationsflödet och hur tekniken som man utvecklat har skapat en helt ny genre och generation beundrare. Jo men, ja men, jo men. Och så har det alltid varit. Den som verkligen har talang och ork att pressa sig fram i en hårdnande konkurrens kommer att lyckas. Sant är att filmindustrin är numera en industri i ordets sanna bemärkelse, kontrollerad av få och perverst förvriden, men det finns alltid utrymme för de små som kan göra en skillnad. Pixar och dess allierade har lyckats även om de inte var ensam om att vara pionjärer.  
 
 
Vem skulle tro att en fet Ny Zealänning med hemmagjord steady-cam och hinkvis med fakeblod skulle bli snabbt en av världens främsta filmmakare eller att en typ som regisserade Columbo-avsnitt för TV skulle bli världens mäktigaste filmpersonlighet. Det är en fråga om historia och hur en enkel sak kan förändra ett helt liv. Eller i Pixars fall, många, många liv. 
 
 
Det började med tangentbord, monokroma skärmar och koordinater. Datorer stora som vardagsrum, datakraft mindre än i ett modernt armbandsur. Men sakta utvecklades koordinaterna till renderade, rörliga bilder och emedan publiken, bestående mestadels av nördar, suckade i kapp delade Oscarakademien ut priser för nya innovationer. Ty det var mer innovationer än handling i Pixars första verk. De första filmerna, På Äventyr Med Andre & Wally.B, Luxo Jr och Red´s Dream var nästan enbart tekniska briljeringar, även om den sistnämnde är en ganska sorglig historia med mening och moral. Idag kan nästan vem som helt med halv fantasi och en PC peta ihop samma saker och få dem att se 1000 ggr mer avancerade ut. Men dessa tre var förspelet till något alldeles enormt.  
 
 
Tin Toy är i dagens ljus rå och primitiv, men det fanns en idé i berättelsen och den hade en människa (nåja) i en av rollerna. Väl tillbaks i den icke mänskliga skapelsekraften kom sedan Knick Knack, som jag anser är en av Pixars och den hela animerade världens bästa kortfilmer. Detta är den tragiska och kolossalt komiska berättelsen om snögubben i glaskulan som så gärna vill umgås med andra minnesföremål. Bobby McFerrins vokalisering har en betydande del och här ser man, om inte förut, att musik och animation går hand i hand. Lysande. 
 
 
Nästa film är igen en berättelse, Geris Spel, men är inte lika skarp som Knick Knack. Prisvinnande förvisso, men ändå kanske mer teknisk än meningsfull. Och så den ultimata fullträffen, som man kunde se som bonusmaterial i Monsters Inc, nämligen På Tråden. En obehärskad berättelse om ett gäng småfåglar som inte tål en främling mitt ibland sig. En berättelse om högmod och "den som gropen gräver". Besinningslöst rolig och perfekt ackompanjerat av 20-tals jazz. Mikes Nya Bil är tekniskt perfekt och förbannat underhållande, helt i linje med fågelkomiken. Karaktärerna är kända från Monsters Inc. Hopp inger hopp och blandar countrystämning med en hoppful saga om en musikalisk fårskalle. Moralberättelsen efterföljs av ett extrasegment från Superhjältarna där Jack-Jack går till Attack.  
 
 
Nja, litet mellanspelstämning här. Därefter åter en moralsaga och nu handlar det om Enmansorkestern, en tämligen girig berättelse om vem som ska få ta barnets pengar. Dyster i tonen, roligt tillverkad. Och i synnerhet skickligt. Från Bilar kommer kortfilmen Bärgarn och Spökljuset och här är det teknisk perfektion som gäller ihop med snäll humor och åter "den som gropen gräver". Den sista korfilmen heter Upplyft och ger oss en helt ny skruvad berättelse om hur UFOn kidnappar folk. Nu råkar det sig så, att UFOt i fråga är också ett praopucko, så kidnappningen vill inte riktigt lyckas. Hur kul som helst och på tal om teknisk briljans, så är man här på den absoluta toppen!  
 
 
Konkurrerande bolag till Pixar levererar lika bra material som vi ikväll får ta del av. Det går inte längre att se skillnad på Pixar och exempelvis DreamWorks som står bakom Shrek eller ILM som levererar CG-effekter till högst betalande. Nu sållas agnen från vetet genom att göra nya tekniska landvinningar inom bl.a. 3D "på riktigt", fotorealistisk animation och naturligtvis storymässiga finurligheter.  
 
 
Viktigt är givetvis kvalitén och eftersom vi talar om helt digitala verk, så borde kvalitén vara absolut referensstandard. Vilket det är i nästan alla dessa förekommande fall. De två första lider dock av teknikens dåtida begränsningar, men sedan blir det bättre och bildmässigt har vi toppkvalité i de följande filmerna.  
 
 
Ljudet är inte som bäst förrän vi kommer till Knick Knack och väl framme i Upplyft så skakar salongen så man får hålla i sig. För övrigt håller skivan mycket bra kvalité och i bonusmaterialet kan man se en dokumentär om Pixars pionjärsarbete samt 4 snuttar tillverkade för Sesame Street.  
 
 
Ja, ja, ska man köpa en dvd i år..., nå, kanske inte, men för den som vill känna till sin filmhistoria, avdelning animation, underavdelning data, så är denna dvd en skattkista. Kortfilmerna är i sig, enligt min ödmjuka åsikt mer eller mindre lysande och från de första skakiga stegen slutar man i perfektion där ljud, bild och fantasi förenas i något så fantastiskt att det vattnas i ögonen. Mycket sevärd och man kan med fördel demonstrera hembiosystemets resurser med de senare påfundigheterna, så imponeringsfaktor finns.  
 
 
© Janne Ahlgren