Jag är nog långt ifrån den enda filmkritikern som börjar med att konstatera, att jag inte tillhör målgruppen för New Moon. Jag hörde inte till den ens då Twilight kom ut, än mindre nu när jag är året äldre och har inga barn i tonåren, vad jag vet. Minnet sviker, så de fragmentariska tonårsupplevelserna där man verkligen trånade efter kärlek och någon tjejs uppmärksamhet, är ganska få. Men visst finns det minnen som man inte glömmer och dessa får då agera som referensramar till hur jag upplevde New Moon. 
 
Att filmen är riktad till en tonårspublik är det ingen tvekan om. Kärlek, kanske olämplig sådan, rivalitet och "må dåligt" kunde vara dagens sanning om vilken som helst hålögd, övermejkad, blek, vandrande pinne som man nu och då kan möta på valfri gata i Sverige. Vi talar om vampyrer och varulvar, men inte i det klassiska gränssnittet som Bram Stoker definierade vampyren eller som Herodotos beskrev varulven i antikens Grekland. Nix, här har vi vampyrer som glittrar i solsken, kör Volvo och fastnar på bild. De käkar inga människor och lever i relativ harmoni med gemene man utan att tappa masken. I vanliga fall backar man för folk som liknar vita tapeter, har orange ögon och till synes ingen humor, men vad vet jag.  
 
Vampyrerna, Cullen-familjen och i synnerhet Edward, har uppenbara problem. Edward är kär i Bella, som så gärna vill spendera sitt liv med den bleka pojkvännen, att hon önskar själv bli en vampyr. Edward vill inte beröva henne livet och då han sjappar så finner Bella tröst i indianpojken Jacob Black, som överraskande nog har en annan sida att klia på. Han råkar vara varulv. Jag avslöjade egentligen inget, för alla som läst böckerna visste redan detta och de som inte gissar hans predikament inom 3 minuter bör få det stavat för dem. Varulvspacket består av vältränade pojkar som håller på med cliff diving och visar upp sina six-packs i var och varannan scen. Jacob i synnerhet har svårt att behålla skjortan på sig. Dagens varulvar, lol! 
 
Men Bella suktar efter Edward och gör allt för att få se honom igen. Detta leder till svårigheter, farligheter och dumheter. Men träffas, det gör de igen, men då har korten blandats ordentligt ånyo och Edward står inför några stora val. Och Bella själv är mer än ögat kan se. För att inte tala om Jacob och ungefär alla andra utom några nördar på Bellas skola.  
 
Nu kan man tro att filmen innehåller en massa företeelser och att det "händer saker" mest hela tiden. Inget är längre ifrån sanningen och här sållas fansen från den mer objektiva åskådaren. Triangeldramat mellan Bella, Jacob och Edward går knappt på halvfart och för mig verkade mesta delen av filmen bestå av trånande blickar i slow motion. Stackars Kirsten Stewart som spelar Bella får se ut som sju svåra år genom hela filmen. Robert Pattinson är frånvarande en stor del av filmen, men då han finns i bild ser han lika svårmodig ut som Kirsten. Ångest osar ur bilden och för att göra saken värre händer absolut inget under den största delen av filmen. Visserligen är en del av karaktärerna "döda/odöda", men vad som skulle behövas är en drill sergeant som sparkar de suckande och längtansfulla ungdomarna i arslet och sätter fart på filmen.  
 
De gånger som berättelsen tar fart, då varulvarna kommer eller då Victoria Vampyr jagar, så blir man mer förvånad än medryckt i händelserna. Med detta sagt så måste jag dock erkänna, att för målgruppen är denna designprodukt precis det som den förmodas vara. I brist på vettig historia får man en helskopa av Bellas smäktande ångest och Jacobs frustration blandat med Edwards suicidala benägenheter. Om inte detta vore nog, så har Bella kläderna på sig strikt som en tonårstjej bör, men att hitta en tonårspojke med skjortan knäppt är mer eller mindre omöjligt. Om man blir lätt imponerad av att se muskulösa pojkar, djupa blickar (ur orange ögon) och suck, stön och längtan, så be my guest. Filmen är perfekt! 
 
För mig som gubbe och som redan har utflugna barn samt ett tämligen begränsat minne från mina egna trånedagar för 35 år sedan, var filmen en stor, lång gäspning. Jag råkade titta på en annan fånig film samma dag, 2012, och det var som att gå från en fungerande X-2000 till en Trabant. Man förflyttar sig, men inte så bekvämt och definitivt inte så snabbt. New Moon har i all sin långsamhet möjligheten att göra sina karaktärer djupa, men likt resten av berättelsen förblir karaktärerna melankoliska, gnälliga och egotrippade, men allt detta så ytligt så man inte bryr sig. Där dialog finns, så lär inte Oscarnomineringarna stå i kö. Dialogen är säkerligen det som fansen förväntar sig, men för mig kändes det som om allt som sades var där för att reta mig personligen. Jag hade en viss förväntan för rollkaraktären Aro, som spelades av Michael Sheen, som f.ö. var varulv i Underworld: Rise of the Lycans, men hans överspel satte stopp för allt som jag i mitt stilla sinne inbillade kunde förbättra filmen.  
 
Vad det gäller ljud och bild på Blu-ray utgåvan kan man säga följande: Jag är inte våldsamt imponerad. Jag såg bilden på duk och på plattburk och nog är den skarp och färgkorrekt allt, men det hela ser ut som om någon i processen ansett att brus och gryn passar bra om man placerar sådant litet här och var. Bilden är inte homogen, men för all del, den är bra utan att vara referensmaterial. Bildskillnaden mellan BD och Dvd är i vanlig ordning märkbar, men även dvd:n har samma överarbetade look, nästan som om man med våld försökt blanda apskarp färgbild med monokrom brus i vissa dunklare scener. Jag gillade inte detta grepp. Ljudet i båda versionerna är som väntat. För det mesta är det hela dialogdrivet och sitter i mitten som det skall, men då det händer något actionmässigt, så brakar det loss i alla högtalare med besked. Basen går långt ner, men litet överraskande är den knappast spänstig, utan mer mufflad än jag uppskattar. Som att stå utanför ett diskotek med hög volym. Och musiken innehåller naturligtvis en sång eller två som inte handlar om djuphavsdykning. Musiken i övrigt finns, men fastnar inte. Extramaterial finns i exemplariska mängder och i dryga 2 timmar får man ännu mer av det goda, om man nu gillar smaken i första hand.  
 
Vi hemma gäspade oss genom filmen och även min äldsta son på besök höll på att somna. Han kunde inte fastna för tonårstrånandet, suckarna och de långa blickarna. Fru A skrev textmeddelanden och tittade med ett öga och skakade på skallen ibland. Jag försökte ge filmen en hederlig chans. Hedersord! Men då tempot gick i sjöstjärnetakt och specialeffekterna såg ut som, tja, specialeffekter från början av 2000-talet, så orkade jag inte hålla intresset på topp. Likväl tror jag att fansen av sagan om Bella & Co kommer att se filmen om och om igen och gör man det, så lär man skall uppskatta filmen mer än jag gjorde. 
 
©Janne Ahlgren