Det är frågan, men knappast en som får strupskäggskalufsen att fly skinnet. Ty ingen förväntar sig längre några mirakel från Adam Sandler och dennes omdömeslösa kärlek till regissören Dennis Dugan. Ingen förväntar sig längre något annat än det högst mediokra, som jag har för avsikt att stämpla det mesta som Sandler åstadkommit genom åren. Nej faktum är att ingen förväntar sig någonting alls egentligen, mer än ett fåtal skrattsalvor och eventuella ölspillor till följd av detta. Men när denna en baljans medelmåtta mättas med ren dynga så vore det väl ändå ganska förnuftsstridigt att överväga ett bad? 
 
Plastikkirurgen Danny Maccabee (Adam Sandler) hittar sina drömmars tjej, den bedårande (och betydligt yngre) Palmer (Brooklyn Decker), och inser genast att hon är den rätta. Men när han blir påkommen att ha på sig sin gamla bröllopsring (= raggningslist) så tar han, i sina ögon, den enkla vägen och hävdar att det enbart beror på att han är mitt uppe i en skilsmässa. En skeptisk Palmer nöjer sig emellertid inte med den förklaringen ensam utan vill bestämt träffa denna påstådda maka. Maccabee väljer då att ta hjälp av sin assistent och nära vän Katherine (Jennifer Aniston) för att smärtfritt dölja sin uppdiktade historia. Det hela börjar bra men slutar värre, för när hon råkar avslöja att hon har barn så står han, vars omdöme redan hänger på en skör tråd, helt plötsligt med en hel låtsasfamilj.  
Hawaii nästa? 
 
 
 
Det verkar som att någon har för avsikt att trycka på Repeat tills pekfingret stelnar, spricker och trillar av. Jag är nämligen helt övertygad om att såväl Aniston som Sandler hittar ett sätt att fortsätta sprätta sitt trams efter nästkommande istid. För vilka ord finns egentligen kvar för den som ämnar beskriva den bekvämlighetszon som de båda slumrat i sedan tidevarvens förord? Den uppsjö av snarlika filmer vars styrkor inte sträcker sig över två koppar kaffe? 
Inte sagt att de inte är fullt kapabla till seriösa(re) upptåg. För Aniston kan filmer som The Good Girl och Mikael Håfströms spänningsthriller Derailed höja ett i nuläget dalande, för att inte säga förutsägbart CV. Detsamma gäller för Sandler som, tro det eller ej, visat sig ha rejäl fingertoppskänsla i (och detta påpekas av samtliga recensenter inför varje ny Sandler-film) The Wedding Singer, Punch-Drunk Love, Reign Over Me (Vänner för livet och stundom även i Funny People (se recension). Det finns heller inget som säger att han faktiskt kan vara rolig under rätt förhållanden (jag är själv löjligt förtjust i Happy Gilmore), men då krävs också att någon piskar den matta som odlat dammtussar sedan slutet på 90-talet ? annars följer filmer som Just Just Go With It. 
 
 
 
Där ingen verkar anstränga sig mer än nödvändigt. Pengarna hamnar väl på kontot ändå, inte sant? Nej förutom att kemin mellan Aniston och Sandler bitvis lyfter upp ett i övrigt löjligt förutsägbart händelseförlopp, Dugan ser åtminstone till att bibehålla en någorlunda kärnfull och växande relation mellan dessa, så finns här inte mycket att hämta. Den sedvanliga och väl så insnöade grabbigheten ? kiss och bajstrallan - tätt följt av det obligatoriska bögskämtet, orkar bara inte syresätta sig längre. Ett och annat smilbandsryck utlovas förvisso av de stackars ungar som ofrivilligt dragits med i kärleksdramat; en för sin ålder prima utpressare (de hamnar på Hawaii av en anledning) samt ett stycke brittisk imitation. Men Dugan, som verkar alltför medveten om detta, överdoserar även här.  
Man har tacksamt låtit slopa alla pellejönsar som närvarat i varje, jo varje, Sandler-film hittills (någon kunde inte låta bli att synas i början märkte jag nu) och förhoppningsvis fortsätter dem vindarna att famna segel; Jamen-du-kan-få-synas-i-min-film var sött så sött på 90-talet men borde också avlivats kort därefter. När man ser Steve Buscemis rollprestation i Boardwalk Empire så är det nämligen helt omöjligt att förstå varför denne apat efter Sandler så länge som han gjort (senast i Grown Ups!) Killen är ju en naturbegåvning? 
 
 
 
Men misströsta inte, filmen har självfallet berikats med en helt ny jubelidiot, Eddie (Nick Swardson), som fått den otacksamma uppgiften att spela den låtsasälskare som var den tyngsta orsaken till att det tog slut mellan låtsasparet Katherine och Maccabee, hänger ni med? Vad denne sysslat med tidigare kan säkert vara intressant för den som bryr sig men inför dagens mycket magra kreatur så lyder omdömet krystat, överspelande (på Dugans begäran) och praktiskt taget onödig. Skrattar någon verkligen åt scenen när han genom våld och mera våld försöker rädda ett livlöst får (ett lätt jobb för den fåruppfödare han är)? 
Den största behållningen på skådespelarfronten kommer annars, och ganska oväntat, i form av Katherines ex-vännina från College, briljant spelad av Nichole Kidman - som åtminstone hade vett nog att svettas för sin(a) välspända sedelresår(er). 
 
 
Och nej, filmen kan inte heller låta bli att tillgodose tittaren en måttstock för kvinnlig skönhet. Jag antar att grundtanken vill väl eftersom man nog försöker balansera fägringsbegreppet mellan ung och äldre, men dessvärre blir slutresultatet en kompromiss som slår knut på sig själv när det blir mer än övertydligt att 40-åringen endast kan iklä sig idealet av en 20-åring och inte tvärtom (notera även att Sandler, plastikkirurgen, inte behöver tänka på hur han själv ser ut i badkläder).  
Förmodligen är detta något som går bortanför Dugans axlar och in i sociala normer i största allmänhet, men samtidigt finns där hans ständigt omättade publikfrieri (den vi älskar att hata) som nog kan och bör ställas inför rätta om så önskas. Man kan också diskutera varför det inte kunde handlat om två kvinnor i samma ålder. Varför det nu står mellan en ung och het mattelärare (ett patetiskt försök att kringgå en i övrigt komplett objektifiering) och en äldre kvinna som - surprise! ? också kan banta sig till 20 års ålder. 
 
 
 
 
 
 
 
Kort sagt: Om Dugan, Sandler och Aniston vill fortsätta skyffla gravlera så får de göra det utan min spade i fortsättningen. Hjärnadöda Romcoms undanbedes härmed för resterande livslängd och som en vis gråhårsman en gång sade: Förutsägbarhet utan charm är förutsägbart.  
 
Just Get On With It.