Även den skickligaste snickaren slår sig nu och då på tummen. Att misslyckas är en förmån för dem som verkligen försöker och ingen kan anklaga Disney för att enbart skaka ur sig undermålig underhållning. Nej, Disney är för det mesta en kvalitetsstämpel med ett värde som knappt kan mätas i pengar. Vi som är föräldrar har dock fått känna på Disneys popularitet i plånboken då klassikerna måste köpas, Disneyland måste besökas och allt som heter Disney kostar på ett eller annat sätt pengar. Knappt så man vågar säga namnet utan att få en faktura på posten. 
 
Men så är realiteten; megaföretag blir inte stora bara för att de skänker bort pengar och tillverkar dynga som ingen gillar. Det finns en anledning varför Disney är gigantisk och pålitlig och det är bl.a. en stadig ström av bl.a. filmunderhållning för hela familjen, alltid tekniskt toppkvalité, för det mesta harmlöst nog för att inte reta dem som har en för tight toppluva och smarta nog för att attrahera även dem som redan klivit ur de ovägda babyblöjorna. Men mitt bland alla klassiker och suveräna nyutgåvor av äldre konstverk finns sedan en film som man knappt vet att den finns. Jag var tvungen att gräva djupt i skallens grå massa för att kunna placera Milo Mot Mars överhuvudtaget i något sammanhang. En vag minnesbild av projektet dök upp, men den svenska titeln skickade mig vilse tills jag kikade på omslaget med förstoringsglas. Mars Needs Moms heter den på originalspråk och skulle jag ha försökt kröka till en svensk titel så skulle filmen i alla fall ha hetat Mars Behöver Morsor. Inte för att det skulle ha gjort någon skillnad, för här har ärevördiga Disney slarvat en hel del. 
 
Performance Capture eller Motion Capture är tekniken som skuffat liv i Gollum, Polarexpressen och inte minst nya Tintin-filmen. Bakom projektet står bl.a. Robert Zemeckis, som redan skapat klassiker, vunnit Oscar och har ansetts vara Hollywoods Magiker. För all del, men hans fascination för att utveckla tekniken och skapa animerat har uppenbarligen satt stopp för annan kreativ verksamhet såsom att se till att manus och andra dylika småsaker är i fas med tekniken. Jag vågar mena att filmen vill väl, men det blir så fel. Tekniken och animationerna är det egentligen inget jättefel på och väl uppe på duk ser det hela rätt förträffligt ut, men inte så slående att man faller på baken och hänger med hakan. Allt detta har vi sett, dessutom bättre och större. Därmed kan jag dock tro att orutinerade filmtittare såsom barn under 10 och barnfamiljens fredagsmys i TV-soffan kan få en hel del utav filmen. Inte minst om man är mottaglig för en sentimental och blödig berättelse om kärlek och självuppoffring.  
 
Milo är en högst vanlig unge i en högst vanlig förort. Pappa är ute och reser och mamma sköter hushållet med duk runt huvudet. Hon får tjata på att Milo går ut med soporna, städar rummet och äter sin broccoli. Milo är en av de där ungarna som jag personligen skulle få tokdamp på om jag hade en sådan i mitt hus. Ingen ordning och reda. Till slut blir det hårda ord och Milo sårar sin mamma ordentligt. Marsianerna har observerat Milos mamma och vad de har sett är att hon har lyckats få Milo att göra sina hushållssysslor, men de har inte sett käbblet efteråt. Marsianerna behöver en modelmamma så de kan forsla ut all kunskap om barnuppfostran ur hennes hjärna och placera den i sina egna nannyrobotar som ska i sin tur ta hand om den nya kullen marsianungar som precis poppat upp ur backen. Alltså kidnappas Milos morsa mitt i natten, men Milo får syn på detta och lyckas hamna på samma rymdfarkost som morsan. Hans dåliga samvete spökar genom hela filmen och väl framme på Mars är hans enda uppgift att rädda sin mamma. 
 
Nu är ju Mars full av marsianer och en av dem är synnerligen otrevlig. Det är Övervakaren som är en gammal skrynklig kärring med Muammar- och Saddamfasoner. Det visar sig att marsianerna är alla av kvinnligt kön då de manliga avlägsnas redan vid födseln och förpassas till planetens sopbberg långt under planetytan. Milo hamnar där, naturligtvis, och får träffa bekantskap med en annan människa, Gribble som är en hyperaktiv, fet dåre som ser Milo som sin nya bästis. Ofrivilligt blir Gribble en del av Milos försök att befria sin morsa, men tiden håller på att rinna ut. Och som sig bör, mitt i smeten, just innan säker död, får Milo hjälp av en marsian som heter Ki, som enbart kan liknas vid en graffitiartist med hippiespråk och 60-tals attityd som hon snappat upp genom TV. Som sagt, tiden är knapp och Gribble är inte världens mest pålitliga följeslagare. Men fasa icke; detta är en Disneyfilm i rot och ryggrad, så passlig moral och lämplig vägledning följer i vanlig ordning. 
 
Förväntar man sig inte mer än just en så sliskig familjefantasi som man bara kan komma på i manusväg och därtill hyggliga tekniska lösningar, så ligger man fint till. Bara att se och njuta. Skulle det vara så att man är trött på att se hur en framstående filmteknik tar ett kliv bakåt så upplever man även detta, för tro inte att någon av karaktärerna ser ut mer än - just det - konstgjorda. Den som kommer närmast verklighet är Gribble och börjar man fundera på hans utseende och tekniklösningen i saken så ser det verkligen inte bra ut. Marsianerna funkar bättre för man vet ju inte hur sådana ser ut på riktigt och den imponerande arkitekturen i bildhelheten är likaså storvulet. Människorna är liksom tvärtom.  
 
Som om inte det vore nog har man använt sig av två av filmhistoriens mest irriterande individer för att skapa Milo och Gribble, nämligen Seth Green & Dan Fogler. Greens röst blev sedermera dubbad av en riktig 11-åring och om man kan föreställa sig en hyperaktiv gaphals fullproppad med 16 Red Bull, så kommer man nära. Skrik och gap för hela slanten. Och så kommer Fogler och det blir ännu värre. De som sett Tintin vet att man kan göra under med denna teknik, men skapar man sina animationer med basis i Green och Fogler, slarvar med att göra framställningen mer bearbetad och tillåter manus flaxa fram och åter, så ligger man illa till. Regissören Simon Wells har erfarenhet av såväl animation som Disney, men att skapa en film som berör istället upprör, tja, det kan han inte. Slapstick varvas med märklig militärdiktatur och tvångslobotomisering av människor. Ingen dialog uttalas i vanlig samtalston och då man försöker med Disneymaner klämma fram en tår på kinden förbluffas man av att man inte känner något alls. Inte ens då man ser att här pekar man med hela handen ända från armhålan. Eller kanske just därför. Skratta här och nu! Gråt nu! Förklara för barnen varför mammor ska dödas och varför arkebusering pågår med tvångsnärvaro på stora torget. Skulle man tweaka filmen litet med snuskig dialog och omklippning skulle den lätt bli en skruvad halvskräckis för politiskt medvetna tonåringar. Nu är den enbart... märklig.  
 
Som dvd är filmen i toppklass. Även om jag inte gillade innehållet, så kan jag inte förmå mig att hacka på bilden eller ljudet. Helt enkelt i toppklass vad en dvd kan prestera. Och varför inte, heldigitalt brukar inte innebära fel. Dock en grej som jag hakade upp mig på, men det kan bero på exemplaret. Skivan hackade tre fyra gånger som om den bytt lager, fast så var ju inte fallet. Det bara blev en halvsekundsstopp som jag noterade, inget märkligt men jag nämner det i alla fall. Extramaterialet är ryggdunk och mer av Green och Fogler. Tack och lov ganska kort upplevelse och man kan ju låta bli att titta. Musiken kommer från John Powell som ansträngt sig att vara lika likblek som filmen. Att han ens lyckas! 
 
Så, för de som missade: Mammor är viktiga och älskvärda. Man ska rå om dem då pappa är ute och jobbar. Bäst av allt; mammor tar en till Disneyland! Wow! Viktigt budskap. Diktatur är inte bra! Vänner är bra att ha! Man får bli kär i en av annan ras! För mig föreföll filmen vara en medlemåttlig motion capturefilm och en av de sämre Disneyfilmerna hittills. Tvingas jag välja, så får ni ta min morsa - hon har varit barnsköterska hela sitt liv - , men jag ser inte filmen en gång till. Men ta det varsamt och slå inte sönder möblerna och lämna kvar kristallkronan. 
 
©Janne Ahlgren