Det är alltid lika underbart att skratta. Att frigöra lyckohormoner är ett underskattat nöje som fler människor och i synnerhet alla besserwissrar borde ägna sig åt. Ett bra knep är att kolla på bra komedier, ty då är sannolikheten att frigöra sina lyckohormoner särdeles stor. Och banne mig om jag inte närapå fick mig en överdos av skratt häromdagen. Nej, någon lustgasknarkare är jag då rakt inte, skrattöverdosen som var nära att inträffa berodde på filmen som avnjöts under den innan titten ganska tråkiga fredagen. Filmens namn lyder HÅLL KÄFT och är ännu ett bevis på att snigelätarna som i folkmun kallas fransmän är duktiga på att skapa bra komedier. Regissören och tillika manusförfattaren Francis Veber har tagit en tämligen ooriginell historia och gjort den till en höjdarkomedi av rang. Här finns visserligen drösvis av inslag som förekommit i åtskilliga andra buddyfilmer såsom att karaktärerna är varandras raka motsatser och att bråk leder till vänskap. Men det gör inte filmen sämre. Bara mindre originell. Och i det här fallet, så bryr man sig inte det minsta att originaliteten är lika med noll, för här flödar det av roliga inslag som får en att skratta saltfyllda vattendroppar och slå knut på magmusklerna.  
 
Men handlingen är fortfarande simpel. Två skurkar rymmer från ett dårhus. Den ena är en tystlåten och stenhård skurk och den andra en korkad och ständigt babblande imbecill som ingen står ut med. Rudy är den tystlåtna och Quentin är den dumma. De har ingenting gemensamt. Men Quentin som är en naiv individ får för sig att Rudy är hans vän. Därför arrangerar han en rymning som dessvärre krockar med Rudys egen planerade flykt. Rudy blir sedan tvungen att dras med Quentin samtidigt som polisen och andra skurkar är dem hack i hälarna. Inte direkt nyskapande på något vis. Men ack så jäkla kul. Samspelet mellan Rudy (Jean Reno) och Quentin (Gerard Depardieu) är enormt bra. Reno har visserligen inte många repliker, men det är liksom hela charmen med hans karaktär, en tystlåten motpol till den överdrivet pratglada Depardieu. Avsaknaden av många repliker behöver inte heller innebära att skådespelarinsatsen blir lidande, Reno förmedlar känslorna hos sin karaktär med hjälp av olika ansiktsuttryck som säger precis allt och det är vad man kan kalla bra skådespeleri. En bild säger mer än 1000 ord och detsamma gäller ett ansiktsuttryck av Reno. Depardieu å andra sidan är pratglad som få och hans ständiga babbel har också sin charm. Hans karaktär vill ju bara väl och är inte medveten om att omgivningen uppfattar honom som rejält enerverande. Och kanske är det av skadeglädje som man skrattar så gott åt Depardieus karaktär, om inte annat så beror det helt enkelt på hans suveräna komiska tajming. 
 
Komisk tajmning är för övrigt något som Francis Veber behärskar till fullo. HÅLL KÄFT är många gånger en starkt dialogdriven film och fastän det finns inslag av slapstick, så är det dialogen man skrattar mest åt. Veber har varit smart nog att inte göra dialogen till en konstlad föreställning där ingenting som lämnar skådespelarnas munnar låter naturligt, här flyter dialogen på med trovärdighet och humor så det räcker och blir över till minst 15 andra komedier. Tempot i filmen håller sig relativt högt, så långtråkighet kan uteslutas, likaså träsmak i arslet. Filmen klockar in på drygt 87 minuter och det är alldeles för kort. Just längden på filmen är det största och i princip enda minustecknet med HÅLL KÄFT. Mycket vill ha mer och så även här. Det är med sorg i hjärtat som man bevittnar hur filmen slutar ganska så abrupt. Bara sådär. Poff. Slut. Sorgligt. Angående Vebers insats i registolen då. Hans regi är det inget större fel på och i en tid då musikvideoregissörer ger oss epilepsiframkallande bildföreställningar, så är det skönt att det finns såna som Veber, regissörer som inte dränker oss i übersnabba klipp utan istället låter kameran förflyttas i sin egen lilla takt. Men han visar också prov på sin duglighet i actionscener. Scenen som inkluderar explosioner och ett rån mot en värdetransport är en vass studie i bildkonst. 
 
DVD-produktionen är sisådär. I alla fall i fråga om extramaterial. Det enda extramaterialet vi får ta del av (förutom ett par trailers och biografier) är en 22 minuter lång dokumentär om skapandet av filmen, en ganska så intetsägande dokumentär där det mest berättas om hur duktig Depardieu är och hur roligt de hade att göra filmen. Lyckligtvis är A/V betydligt bättre. Bilden har fin skärpa och färgåtergivningarna är suveräna, här finns inte en tillstymmelse av smuts och repor. Ljudet som presenteras i 5.1 är allt annat än en ljudorgie. Men dialogen strömmar ut med bra klang och fastän ljudbilden nästan uteslutande är frontbaserad, så gråter man inte floder, komedier är oftast dialogdrivna och därför blir det sällan på tal om några surroundkalas. Musiken påminner med sitt synthplinkande starkt om något som härstammar från en actionfilm från 80-talet. Den passar ändock bra in i filmen. 
 
HÅLL KÄFT hade kunnat vara en medioker komedi i mängden. Men det är den inte. Den är betydligt bättre än genomsnittet och trots att manusbiten är totalt befriad från originalitet, så finns enormt mycket humor i form av dialoger och slapstick. Att sedan skådespelarna och regin också är av hög klass är bara ytterligare skäl för dig att ta en titt på den.