TOY STORY 1, 2 & 3 och MONSTERS INC i all ära - samt ungefär alla andra animerade och tecknade filmer de senaste 30 åren - men de kommer aldrig att bli så stora och älskade som LEJONKUNGEN. Disneys 32:a animerade film är bolagets första riktigt mörka saga med ångest och tvångsupprättelse som huvudtema, allt maskerat i gullighet, spänning och sedvanlig slapstick. Något som Disney kan så förskräckligt bra, men så har de också rutin sedan 30-talet. 
 
I korthet ska vi påminna oss om handlingen: Simba, den regerande lejonkungens son, luras av den onda farbrodern att ta skulden för sin fars död på sig och att gå i exil. Simba flyr lejonkolonin, gömmer och glömmer sin skam och skuld (som han egentligen inte förtjänat) och växer upp hos ett vårtsvin och en surikat, den ena knäppare än den andra, tillsammans ett fint radarpar och filmens absoluta komiker. Dessa livsnjutare lär Simba att ta det lugnt och njuta av dagen, men denna njutning avbryts då Simbas förflutna hinner honom i kapp i form av Nala, lejoninnan som Simba lekte med som unge. Kärlek uppstår, men det förflutna lägger skuggor över helheten. Till slut återvänder Simba och i god Disneytradition möts ondskan och det goda och gissa vem som vinner. Äkta Disney från början till slut. 
 
Men det finns detaljer i LEJONKUNGEN som avviker från tidigare, aningens sötare Disneyfilmer. Skurken i fallet är oanat elak på ett sofistikerat och lömskt sätt. Ingen skurk har varit så förvriden i sinnet som Scar, inte ens Cruella de Ville. Scar är en psykologisk sadist. Likaså har handlingen en pedagogisk i form där de minsta lär sig att förstå kretsloppet och näringskedjan. Den vuxna humorn som Disney, och andra, på senare tid inkluderat i alla animerade filmer finns naturligtvis med. Det finns också en del Shakespearesk ångest i filmen och grubblerier om hur man ska kunna fylla faderns skor, så att säga. Många allvarliga teman behandlas, men bakom detta finns en oerhörd kalkylering där såväl Disneys rutinerade regissörer, animatörer som inhyrda psykologer har haft sitt att säga. Varje ruta i filmen förmedlar detta och man kan förstå hur LEJONKUNGEN har blivit en intensivt underhållande produkt. Den kittlar på fantasin och får oss att skratta med jämna mellanrum. Likaså innehåller den Disneys kanske sorgligaste scen, lejonkungens död, och ihop med den fenomenalt lyckade musiken är det få i publiken som kan se på filmen oberörd. Alla som lyckas bör uppsöka närmaste psykiska vårdinrättning. 
 
Och Disney lyckas klämma fram såväl sorge- som glädjetårar. Jag observerade, dels då jag såg filmen på bio och dels genom att titta på mina medmänniskors reaktioner hemma, att lejonkungens död orsakade ansiktsflöde, men också scenen där Nala och Simba möts igen och blir glada, fick tårarna att spruta. Själv hade jag svårt att hålla mig då de två utforskar naturen tillsammans och sången -Can You Feel The Love Tonight- ekade ut högtalarna, en sång som f.ö. gav Elton John och Tim Rice varsin guldgubbe. Med facit i handen kan man dock inse att Disneys taktiker har medvetet skapat något som orsakar så varierande känslor. På så sätt fångar man en större publik och skapar ett gott och stabilt botten för en ganska enkel historia. 
 
OK, spänning blandas med galen komedi, fin musik och moralisk rättvisa. Handlingen är okonstlad men smart, så förbannat smart. Det finns inte en uttalad dialog eller ens ett ljud som skulle vara onödigt. Handlingen spelas upp snabbt och utan dröjsmål. Allt det som Disney vill ha in i våra skallar händer i rask takt. Öppningsscenen, den längsta enhetliga scenen i filmen är kanske en av de finaste och mest gripande scenerna i filmhistorien, resten av filmen tappar inte den fastställda imponeringsfaktorn en enda gång. Röstsättningen kunde inte vara bättre och detta gäller såväl den svenska som den engelska utgåvan. Animationerna är precis så bra som de ska vara i en tecknad Disneyfilm och mycket mera angenäma än t.ex. i TARZAN eller MULAN för att inte tala om tidigare tiders mastodontanimationer.  
 
LEJONKUNGEN var inte från början en given klassiker. Den första idén var en kamp mellan lejon och babianer och man hade samtal med Benny Andersson & Björn Ulvaeus om att få till musiken. Disney hade avsevärt mer högprofilerade projekt på gång, så LEJONKUNGEN blev litet av ett frivilligprojekt, men se hur det gick. Efter många om och men skapade tecknarna historia och brädade allt annat som bolaget plitat ner.  
 
Och så till glädjestunden nummer två. Discen är av sådan beskaffenhet att den utan vidare blir den nya referensdiscen för tecknad film. Ljudmässigt kan den vara referens till vad som helst och ägare till välljudande hemmabiosystem kommer att pinka honung, för ljudet i LEJONKUNGEN är enastående, bland det bästa jag hittills hört genom mina burkar där hemma. Jag har ett bättre mellanklassystem, på gränsen till högklass, och jag ville ha mera. Jag vill veta hur detta låter i ett super-high-end system! Varje ljudmoment från inledningssången och dess pangslut till lejonens rytanden och den träffsäkra dialogen är minutiöst inspelad, mixad och nedbränd på discen.  
 
Bilden håller även den referensklass, så finsmakare kan med fördel skaffa filmen även om de inte skulle vara vänner av tecknad film. Det finns en skärpa som nästan gör ont i ögonen och färgerna är så levande att man glömmer att man ser på en tecknad film. Musiken då? Lyssna själv! Jämte DEN SISTA MOHIKANEN och MOULIN ROUGE innehåller LEJONKUNGEN den bästa filmmusiken till dags datum. Detta kan man ju diskutera i all evighet och smaken är som fram och bakända på en bagge, men så är det med det mesta. Elton John, Tim Rice och Hans Zimmer förtjänade sina priser väl. Smörigt, förvisso, men ihop med den levande bilden oslagbar musikupplevelse! Extramaterialet är i huvudsak en berättelse om hur filmen kom till och hur scenuppsättningen skapades. Mycket intressant och lämpligt ingående. Bloopers & Outtakes är däremot fånigheter som man gott klarar sig utan.  
 
LEJONKUNGEN är en familjefilm utan dess like. LEJONKUNGEN är för mig ett kapitel Disneyhistoria av den bättre sorten och att få den att falla från sin piedestal behövs något ännu mera magiskt. Jag betvivlar att Disney ens själv klarar av det. Kan vara väl så saftigt uttalande, men i mitt tycke är LEJONKUNGEN Disneys bästa tecknade film hittills.  
 
© Janne Ahlgren