Marlowe, Spade, Hammer... det finns gott om hårdkokta rättskipare som med hatten på sned och nypressad kostym gjort den undre världen osäker. Och nu kommer du. 
 
L.A. Noire, som utspelar sig någon gång 1947, är en klassisk deckare, komplett med den raspiga berättarrösten och den snärtiga dialogen. Det brutala styckmordet på den Svarta Dahlian är fortfarande den stora nyheten och det är många mördare som vill kopiera mordet och få en del av berömmelsen. Du spelar den unge polisen Cole Phelps som tror på rättvisan, ärligheten och sanningen, och allt eftersom du löser besvärliga mord och ingriper mot brott ökar dina chefers förtroende för dig. Du befordras till andra, finare avdelningar och får svårare fall, men du tjänar också erfarenhetspoäng som gör dig till en skickligare utredare och en vassare deckare.  
 
Ditt perspektiv är tredjepersonsperspektivet, du ser din figur snett bakifrån och kan undersöka dina omgivningar efter ledtrådar på lite avstånd. Trots att handkontrollen vibrerar när du kommer nära något som kan undersökas är det inte helt lätt att hitta alla ledtrådar, eftersom gamla fimpar, ölflaskor och annat skräp också ger utslag i handkontrollen. Allt som kan undersökas är alltså inte relevanta ledtrådar. 
 
En samvetsgrann och tålmodig utredare ger naturligtvis inte upp så lätt, och när alla bevis är insamlade gäller det att förhöra vittnen och misstänkta. Medan dina vittnen pratar gäller det att du studerar deras ansikten, eftersom det gäller att avgöra om du tror de ljuger eller inte. Antingen kan du anta att de talar sanning och be dem fortsätta, du kan tvivla på deras utsaga eller rakt av anklaga dem för att ljuga. Det sistnämnda kommer att behöva backas upp med någon form av bevis, annars blir den du förhör riktigt upprörd och kan sluta prata helt med dig. Förhören är irriterande emellanåt eftersom intervjutekniken är tämligen enkel och oraffinerad, åtminstone om man är inbiten deckarfantast.  
 
Fast allt handlar inte om att nosa omkring på brottsplatser eller vittra bort i förhörsrum. Du måste underrätta anhöriga, intervjua grannar och åka till olika platser i Los Angeles för att leta efter saker eller personer. Antingen kör du själv eller så anger du destination och låter din partner köra, om du för tillfället inte är sugen på att utforska. Briljant i sin enkelhet. Till och med min bilspelshatande flickvän lärde sig köra bil i L.A. Noire och tar kurvorna med tjutande sirener och ylande däck på jakt efter bovar och banditer. Om du kommer tillräckligt nära kan din partner skjuta på däcken på bovarnas bil, man kan prejas och det mesta går att köra sönder utom själva husen. Naturligtvis blir dina chefer lite upprörda om du mejar ner civila, men lyktstolpar, skyltfönster, brevlådor, trafikskyltar, bänkar och vattenposter är helt okej.  
 
Om du kör själv måste du naturligtvis inte ta närmaste vägen, du kan köra omkring och utforska eller svara på anrop och lösa andra brott under tiden. Pågår det ett bankrån längre bort på gatan kan du köra dit och börja skjuta på rånarna, eller jaga dem om de hinner hoppa in i flyktbilen. Action och stillsamma sekvenser blandas om vartannat, och det är svårt att inte bli sittande längre än man tänkt sig bara för att det är spännande. När du kör har du en rudimentär liten översiktskarta som inte gör en människa glad, och det är som det ska vara. Det blir mer upptäckaranda och äventyr på det viset. Man lär sig hitta ganska snart ändå. 
 
Möjligen är Los Angeles lite glesbefolkat, men trafiken är ganska tät emellanåt och riktigt klurig att köra fort i. Alla flyttar sig väldigt snällt om man slår på sirenerna, de låter förresten precis som i komedin Den Nakna Pistolen med Leslie Nielsen, men ibland är det roligare att kryssa med i trafikrytmen och se vad man hittar.  
 
Det är inte särskilt ofta ett spel dyker upp som har den där svårfångade auran av äkthet och kvalité. Visst finns det gott om oslipade diamanter som med lite patchning blir ganska bra eller till och med lysande, men det är ovanligt att öppna förpackningen och mötas av en välslipad diamant. Utvecklarna, Team Bondi från Australien med branschtungviktaren Brendan McNamara i spetsen, har lagt ner ohyggliga mängder arbete på L.A. Noire. Som spelare märker man det i allt från hur otroligt välgjorda ansiktsanimationerna är på personerna i spelet till de små detaljerna, som hur hatten far av om du får en smocka i ansiktet i ett slagsmål eller hur kavajen flaxar när du springer. Ett gediget hantverk är ett gediget hantverk, helt enkelt.