Jag försökte verkligen att inte gilla Kung Fu Panda! Kan vara konstigt, men av någon besynnerlig orsak har jag fått avsmak för Jack Black och det är ju han som lånar ut sin röst till pandan. Skulle jag ha hittat en minsta lilla fadäs som Black varit orsak till så skulle filmen sänkas som en dansk medborgare i en finsk bastu.  
 
Dessvärre, eller dessbättre, är Jack Black ett perfekt röstval till att göra pandan. I likhet till den plufsiga pandan och dennes litet småvulgära livsstil ser man att Jack Black är som en gåva från himlen. Nu tillåts han inte vara mer än vad de höga hönsen på DreamWorks vågat tåla, så vi får en nedtonad Jack Black, men ändå en karaktär som roar. Jack spelar alltså Po en panda som arbetar i sin fars nudelbutik och inte ens där är han speciellt skicklig. Han är för fet, för klumpig och en dagdrömmare. Hans drömmar involverar Kung Fu och han set sig som en av de riktigt stora kämparna i gamla kina där människorna är utbytta mot djur av olika sorter. Po:s pappa är bl.a. en anka, så här kan några förklaringar behövas. Eller så inte för Kung Fu Panda är inte en film som behöver förklara sig, för detta är ju en saga. Och lika litet som Po:s dröm om att bli en stor Kung Fu mäster är det sannolikt att han blir vald av mäster Oogway, som f.ö. liknar en hel del Hal Holbrook, att bli den nästa stormästaren, hjälten som ska skydda byn från den onde Tai Lung. Inte nog med det. Po måste genomgå utbildning och utmaningar innan han kan få läsa den hemliga dokumentet som ska lära honom om gränslös makt.  
 
Att Po har blivit vald är klart ett misstag. Byns förkämpe borde ha blivit en av de fem mästarna som tränat hela sina liv för att fullända sin kampkonst, helst alla tillsammans. Nu får de se sig passerade av en isterhög till panda, otränad och dessutom en ynkrygg. Man undrar om inte mäster Oogway nu har gjort ett fel, men han vidhåller sin position. Po tränar hårt men nu hörs rykten om att Tai Lung rymt fängelset och är på väg att ta det som borde tillfalla honom, nämligen dokumentet som numera ägs av Po. De fem rusar iväg för att skydda byn, PO och dokumentet, men Tai Leaung är stark, slug och i synnerhet ivrig att få träffa den nya mästaren. Bedöm hans besvikelse då han möter en kexätande björn. Men Po har redan fattat det hemliga dokumentets betydelse. En massiv slutstrid börjar. 
 
Jag var rädd för att Kung Fu Panda skulle bli en av de där filmerna som rider på andra och som inte själv bringar något nytt i genren. Temat kring makt, ondska/godhet, "alla kan bara de vill", stiga från rännstenen till mästare o.s.v. har blivit så exploaterat, att man snart inte kan hitta på nya äventyr eller musik. Man kan säga att alla tonerna är rean använda och minst en gång utöver detta återanvända. Kung Fu Panda innehåller varenda truism som man förväntar sig. Men ändå är den ett stycke fenomenal animation, godhjärtad och förbannat underhållande. Den håller sig till en viss jordnärhet även om det mesta hände uppe i luften. DreamWorks har satsat på att låta sin hypermoderna film se ut som en gammal Hong Kongrulle men Cinemascope vidvinkel. Man lånar litet här och var och till slut får man ihop en film som man kan se med och utan familj, för den är faktiskt riktigt underhållande att skåda. 
 
Trots att jag blev underhållen, så stannade det kvar en känsla om att detta är ett mellanverk utan ambition. Det kan man säkerligen inte säga, för ambitionssaknande individer finns inte på DreamWorks, men här finns något som får mig att tänka på DreamWorks mindre lyckade animationer, Shark Tale & Shrek III. Kung Fu Panda når inte riktigt fram, så att säga. På något sätt försvinner Jack Black, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Seth Rogen, Lucy Liu och Jackie Chan i animatörernas vilja att få visa sina nyaste renderingar oh påhitt. Med en film som Wall*E knackandes bakom dörren tycks de dessutom vet att man ligger litet i lä här. Animationerna och scenerna är skitfina, men i slutändan förefaller denna Kung Fu Panda ändå som ett litet frågetecken och tillhör definitivt inte DreamWorks bästa verk. Paradoxalt nog, så ser den förbaskat bra ut. Kanske det snyggaste de någonsin gjort. Litet väl mycket Disney och litet väl litet DreamWorks kaxighet. 
 
Men snyggt är det och drar man upp det hela på duk så kan man bara stilla, för det se lika bra ut som om man satt mitt inne i animationerna. Mycket imponerande. Bilden är i klar referensklass. Mycket imponerande. Ljudet når inte helt referensklassen, för jag upplevde att det saknades den där sista sparken som tömmer lungorna på luft. Bra, snyggt, men inte med hela själen med i leken. Extramaterialet är sedvanligt, bakom kulisserna, kommentarer, möt de medverkande och se hur det hela gjordes. Gäsp, men intressant för dem som gillar extramaterial i drösar.  
 
Kung Fu Panda är smartare än medelfilmen bland animationsunderhållning. Den kittlar litet satirlökarna och den gör av en gammal utnyttjad story en ny version som är moderniserad genom att placera den bak i tiden, genom att inte ha människor med i bild och genom att använda sig av den snyggaste martial arts-kamperna som man kan skapa i dator. Trots det lilla gnatet om att man filar på gamla strängar, så är Kung Fu Panda en film som man nog inte skall missa. Bra dock om man tål lyteskomik och fingervisningar vad det gäller fethet. 
 
©Janne Ahlgren