Jag erkänner villigt att svensk film inte står högt i kurs i mitt biorum, men samtidigt måste jag lika väl berätta att detta inte beror på att det inte skulle finnas svenska, dugliga filmer i världsklass, utan att utbudet generellt är slätstruket och repetitivt. Jag är innerligt trött på repriser av Beck och Wallander och deras kopior Huss och allt vad de heter. Då svensk film tillåts blixtra - vilket det gör ibland - kommer och går de så snabbt att man knappt hinner notera dem. Eller så hajpas de till bristning och då kan resultatet bli en besvikelse. Jägarna 2 kom inte till oss som en diskret liten film, utan med buller och verklig bång.  
 
Kjell Sundvall, regissören, anser jag vara en av Sveriges bästa filmskapare trots att han också trampat snett under sin karriär. Han skulle säkert klara sig utmärkt i internationell konkurrens, men har valt att jobba hemma och gör det istället med pondus. Jägarnablev en succé, det går knappast att neka även om filmen inte var helt 100 hela vägen. Det var dock en film som skiljde sig från massan och fick folk att gå på bio för att se svensk film. Jag minns att jag hade svårt att bestämma mg för om Jägarna var en bra B-film eller rentav ett mästerverk i Deliverance-klassen. Jag kom fram till att filmen var A-klass i svensk mått sedd och det är den ju. En uppföljare brukar inte nå originalets höga status, men Sundvall är förmodligen inte den som kopierar sig själv och gör kapitalfelen som uppföljare brukar drabbas av.  
 
Visst, vi är åter i Sveriges hillbilly-country där inåtandning vid "jupp" tillhör saken, där släktband och lojalitet väger som om vi vore i en maffiafamilj i Palermo och där utomstående är utbölingar som man inte bör lita på. Sundvall kör med en stereotypi som säkerligen inte alla Norrbottensbor känner igen sig i, men nu kör vi ju inte en dokumentär utan en dramathriller och man måste få ta sig vissa friheter i dramaturgins namn. Rolf Lassgård är 15 år äldre, lika sur och känslig som tidigare och inte vill han åka till norr heller för att kika på ett fall där en ung flicka försvunnit och där man hittat blod i hennes bil. Detta mitt i älgjakten dessutom. Rikskrim vill ha Erik Bäckström på plats trots att erfarne polisen Torsten (Peter Stormare) har koll på läget och kan redan peka ut en skyldig bland ortens finska patrask.  
 
För Erik är saken inte så solklar som för Norrlands Bästa och i bästa buttra Stockholmsstil samlar han upp jägarnas vapen mitt i säsongen för provskjutning och gör sig snabbt mindre populär på orten. Dessutom visar det sig att Torsten är styvpappa till Eriks brorsson. Brorsan spelades av Lennart Jähkel i första installationen och överlevde inte, ett faktum som brorsonen känner till men inte i detalj. Erik våndas över detta och Torsten lägger sig i och manipulerar. Dessutom är Torsten litet väl angelägen att skuldsätta en lokal bandit som man gjorde bäst i att låsa in, men inte för detta försvinnande. Det tar inte en lång stund innan Erik och Torsten är på kollisionskurs och där Erik är en tuff Stockholmssnut så är Torsten ingen duvunge man leker med.  
 
Peter Stormare har förmågan att spela över så det knakar och det gör han med ett leende i synnerhet i amerikanska filmer där han för det mesta spelar lätt excentriska, utländska figurer. Eller djävulen. I Jägarna 2 visar han att det mesta av hans komiska är borta och man fattar ganska snabbt att Torsten är en tuffning och Stormare kör sin insats på fullt allvar. Han är trovärdig. Lassgård är i alla avseenden lika stor som Stormare och det är i dagsläge kanske svårt att hitta ett par svenska skådisar som äntrar scenen med mer tyngd och inbäddad energi. Sundvall har förmågan att plocka tillförlitlighet även ur sina andra skådespelare, men han gör ett misstag som jag reagerade på. Att finnarna spelas av finnar är bra, men ingen finne låter som dessa missanpassade. Jag vet detta med 100% säkerhet, finne som jag själv är. Dessutom får Eero Milonoff som huvudmisstänkt spela väl så fritt och det gnager en aning i trovärdigheten. Men okej, man får sätta saker och till in i deras ramar och leva med det. Med tanke på att detta egentligen är den enda detaljen som Sundvall litet slarvar med så suddas det bort snabbt av berättelsens allvar och huvudpersonernas annalkande kamp om bestämmanderätt i saker och ting.  
 
 
Jägarna 2 må ha varit hajpad vid sin ankomst, men i grund och botten är berättelsen en som vi nog har sett hundra gånger förut och kan med knäskålarna räkna ut hur det kommer att sluta. Värderingarna, familjen och livet i Norrbygderna är som vi föreställer oss och som vi kommer ihåg från första filmen. De flesta är dysfunktionella på något sätt, men efter en stund gör det inte så mycket för alla spelar riktigt väl sina roller. Berättelsen baserar sig delvis på verkliga händelser och är helt klart mer målmedveten, tätare och plausibel än föregångaren. Så även om man kanske inte tror på alla sekunder i filmen, så förefaller den vara en riktigt duglig krimthriller, synnerligen välspelad och bitvis riktigt spännande. Jag kom vid några tillfällen att se framför mig att Sundvall skulle få en massa stålar och göra en riktig skräckfilm med övernaturliga fenomen, för några scener är så skräckisande att man vill gömma sig.  
 
Vad som inte är speciellt dugligt är dvd-utgåvan av Jägarna 2. Kanske har man blivit alltför bortskämd av Full HD och Disneys apskarpa bilder i helanimerade digitaläventyr, men ändå slog det mig att dvd:n inte i fallet J2 var speciellt mycket att hänga i julgranen. Bilden är helt okej i närbilder, färger och för det mesta skärpa, men genast då man ser något i panorama så försvinner detaljerna i ett dis. Jag jämförde filmen med en dvd-utgåva av en annan film, en naturfilm, och detaljer finns nog även i vanlig dvd, så J2 är helt enkelt ingen riktigt bra bildutgåva. Välj Blu-ray där valmöjligheten finns! Eller se det hela på plattburken, för uppdraget på duk är kvalitén helt enkelt tveksam. Ljudet håller däremot hög standard och inget annat hade jag ens väntat mig. Svenskar kan det där med ljud. Nada extramaterial. Rätt rutinerade Johan Söderqvist har petat ihop det musikaliska och det låter gott, men föga överraskande eller nyskapande. Sitter dock fint. 
 
Jägarna 2 har sina besvärande moment varav klyschorna kring Norrland och dess utmejslade män. Jag vill inte säga nidbild, men jag kan förstå om någon tar illa upp. För oss resterande är Jägarna 2 en bra bit svensk thriller, väl spelad och gott regisserad. Jägarna 1 var mer slående eftersom den var ett original, men nog är J2 en mer komplett film där Sundvall utnyttjar såväl sina skådisar som en mer eftertänksam berättelse till max. Stabil svensk film då den är som bäst, men ett mästerverk är Jägarna 2 inte. Tyvärr.  
 
©Janne Ahlgren