Fram med Sandviken, den där sågen som spiksågats några gånger, som legat ute en vinter och som knappt duger till att användas längre. Utom nu. Nu skall det sågas en del. Inte bara för sågandets skull, inte bara för att hålla värmen uppe, inte bara för att träna armmusklerna... nej, I am Number Four är så fenomenalt dålig i mina ögon, så det behövs! 
 
Vid första anblick skulle man kunna tro att filmen har en del substans att komma med. DreamWorks med farbröderna Saga & Fantasi ligger bakom projektet, Michael Bay producerar och beryktade D.J. Caruso regisserar. Blanda inte ihop med David Caruso som löser knepiga mord på TV som en viss Horatio i CSI. D.J. Caruso har dock gjort några filmer varav man gärna pekar på Disturbia, också en film som samma DreamWorks manglat ut och som väckte viss beundran hos kollegan Brandt, emedan jag inte blev imponerad. Eagle Eye hade dock en bit fart i sig, men någon fulländad upplevelse kan man knappast tala om, eller? Nej, och då Caruso & Co nu hamrar ut en produkt som designats för en viss publik, så känner jag att den publiken knappast innefattar ca 50-åriga yrkestyckare, utan snarast deras tonåriga barn som fortfarande dräglar då en hårlös sixpackbody spänner litet extra eller då en Glee-stjärna får agera på riktigt i en riktig filmproduktion. Så, så mycket för att vara beryktad, herr Caruso.  
 
Men jag har inget emot en snygg kropp, för böveln. Jag skulle själv vilja ha en, men inte till vilket pris som helst. Sätter man ett huvud på fanskapet som inte vet vänster från gatulampa, så blir det bara pinsamt och jag undrar litet halvhögt hur producenterna och Caruso har resonerat då de valt sina skådespelare. Kanske finns lösningen i extramaterialet som jag lät bli att titta på, ty efter att ha sett filmen finns det ingen makt i världen som får mig att utsätta mig för obligatoriska ryggdunkar, förklaringar om hur realistisk filmen egentligen är och hur man borde bygga minnesmonument över Caruso som är tidernas största regissör. Jag köper inte detta och inte heller argumentet att huvudrollsinnehavaren Alex Pettyfer skulle vara något annat än ett skal som någon fastnat för. Hans insats som skådespelare är en korsning av Kabuki-teater och ett lustspel på Vallarna i Falkenberg. Det är klart, man kan inte skylla på Pettyfer hela vägen. Caruso gör honom genast från början till en strandtönt med dragningskraft, stajlar med vattenmotorik och får sin böna på fall. Det skulle man knappt ha kunnat gissa! (Ironi) 
 
Men det är inte här filmen börjar. Caruso visar i en mörk start hur tonåringar, en i synnerhet, jagas av något stort och elakt. Ungdomen i fråga är chanslös och detta sabbar även Pettyfers strandromans. Hans egen livvakt Henry (Timothy Olyphant) drar iväg honom och flyttar till en ny stad, precis som förut. John (Pettyfer) är nämligen besökare från en annan planet, en av nio, alla begåvade med speciella krafter som utvecklas i olika takt. Och när detta kommer fram så ville jag bara säga: Oh fuck, inte en Smallvillevariant igen! Med hemska Twilight-vibbar. Not another teen-romance-movie! Noooo!. Men se, så blev det. I am Number Four är inget annat än ett avsnitt i en TV-serie som säkerligen får en viss anhängarskara i Glee-publiken och de nyare Smallvillefansen som inte längre begriper vad det hela handlar om. Banne mig om inte detta ser ut som ett pilotavsnitt, i alla fall tyder slutet mot fortsättning i ett eller annat format. 
 
Slutet ja. Innan vi kommer dit skall många saker avklaras. Henri skall skydda och förmedla visdom samt kånkar på en skatt som John senare skall ha. Hela Jordbollen hotas av kraftigt tatuerade tribekillar med slipade tänder och gälar för mer praktiska ändamål men innan dessa dussin aliens kan förslava planeten måste De Nio avyttras. Tre är redan historia. Mogadorierna har som utrotningshjälp några praktiska drakar som de kör omkring i en lastbil. De har spännande röda vapen, men tycks inte vara mer tåliga än att de förvandlas till aska om man petar dem med kniv. Jag undrar hur det hela skulle ha slutat om alla nio föll av pinnen och Mongona deklarerade till Jordens befolkning: Ge er eller dö. Trettio fingrar på små röda knappar senare kunde man återgå till vardagen och moppa upp Mongona från gatustenen. Vad tänkte dessa filmskapare på då de aspirerade att göra en sci-fi-thriller för en yngre publik? Att målgruppen är mentalt anpassningsbara, intellektuellt handikappade eller helt enkelt för lata för att bry sig om alla tänkbara klyschor som man kan klämma in i två timmar. För det är just det man gjort. 
 
Ta t.ex. Number Six. En av de nio med superkrafter. Hon har en australiensisk dialekt (naturligtvis), är som en vandrande pinne i storlek och kör naturligtvis den största Ducatin man kan finna i tight läder som sig bör. Oj, jag glömde att säga att hon är stor i korken och så erfaren, att hon måste agera som hjälp då John & Co inte riktigt klarar sig själva trots att han är bara snäppet sämre än Clark Kent. Och Co, jo, den består av skolförälskelsen Sarah (Dianna Argon) som självfallet är en independent tjej och fotografi medelst 60- 70-tals system- och kompaktkameror är hennes grej. Hon brukade dejta fotbollstjommen i skolan, men han blev för besvärlig. Dock tillåter han inte henne att träffa någon annan. Känns det bekant, alls? Och så nörden Sam (Callan McAuliffe) som misstänker något eftersom hans pappa förmodligen kidnappades av UFO:n och som lever i ett ansträngt förhållande med en styvpappa. Skolans slagpåse blir beskyddad av den rättvisa utomjordingen. Inget överraskande ännu? 
 
Timothy Olyphant är veteran och han vet att detta är en lönechecksgrej och han gör det han förmodas och inte mycket mer. För de andra är det mycket mer i potten och alla gör sitt bästa för att inte få medverka i någon eventuell fortsättning. Hon tjejen från Glee spelar som om hon aldrig sett en kamera förut, från någon vinkel, och lyckas mestadels behålla en så stupid min i nyllet att jag inte kan låta bli att tänka på Paris Hilton, vilket jag gärna låter bli, tack så mycket. Australiensaren tar å sin sida så mycket i att lädret knakar och slänger hon med håret en gång till lossnar huvudet från sin plats. Och vad är det med de här väktarna för De Nio egentligen? De klarar ju inte av att hålla sig själva vid liv ens en gång! Mogadorierna klär sig som om de hoppat ur en Matrix-film, tatuerat sig hos Mike Tyson och för att vara övermänskliga utomjordingar kan man knäcka dem med en medelmåttlig hagelkanon. De ser inte en skrämmande ut. För att vara en film från DreamWorks bekymrar jag mig litet över att makeupen kommer från Star Trek: TNG. Och resten av effekterna från Mythbusters sämre avsnitt.  
 
Så, inget illa utan något gott? Nåja, kanske mot slutet där man lyckas skruva upp tempo litet grann och föra filmen till en actionnivå 2 av 10. Kanske 3. Utöver detta kan jag finna mycket få detaljer som attraherar mig vare sig i teknisk mening som i manus som stinker värre än en blöt hund på en nedpissad gammal heltäckningsmatta. Om jag skulle välja årets tio sämsta manus hittills, så skulle I am Number Four tävla lätt om en pallposition. Man blir liksom inte alltför kreativt inspirerad av detta, kan jag lova. 
 
Vad som förvånar mig egentligen mer än att filmen osar dynga, är att Blu-rayutgåvan inte är helt perfekt. Ny film från folk som sällan tummar med kvalité även om innehållet är taskigt. Sedd på duk är bilden mestadels skarp nog, ofta omotiverat mörk och litet diffus för att vara en helt ny produktion. Färgerna är dock skarpa där de finns och bilden ser solid ut, men inte övertygande. Jag var tvungen att se en bit på plasman också och visst är bilden litet diffus. Filmen som jag såg innan denna var The Adjustment Bureau och den verkade blek, så kanske skall man ta och betrakta båda bildupplevelserna med en smula salt då de är så nära varandra i recensionstid. Ljudet räddar många poäng för där innehåller är fånigt värre ger ljudet i alla fall fånigheterna botten och kraft. Dialogen sitter perfekt och ljudeffekterna, var de nu än härstammar ifrån, brummar på med härlig styrka. Musiken i filmen är just precis som väntat. Litet powerballader och tonårssuckanden samt stråkkvartetten The Generic Bloody Standard Boys. Inte uppmuntrande, men säkert mer givande om man är 14 år gammal och har precis klämt ihjäl en envis finne på nästippen så man kan återgå till superungdomarna... alla i 25-års ålder.  
 
Jag såg hela filmen och hatade den inte. Lika litet som jag hatade den får den någon respekt av mig, för detta är standardberättande i dess värsta form. Man överraskas inte, det är knappt spännande och då det hela är över har man redan glömt vad det handlade om och hoppas att man aldrig kommer att se den igen. Jag måste erkänna att filmer som I am Number Four gör mig besvärad och slö. Men, och här kommer dagens men, I am Number Four passar en viss publik som handsken, som älskar den och som ser den om och om igen. Och det är för dem filmen är tillverkad. I den meningen är den ju egentligen lyckad. Men inget som jag rekommenderar ens i sömnen. 
 
©Janne Ahlgren