Will Smith deklarerar sig legendarisk emedan jag är enbart konfunderad. Nåja, det kan finnas en och annan sanning i detta, men mitt dilemma är huruvida Smiths film I Am Legend är en bra film, en dålig film, en urusel film eller en "hey, what the hell, ro hit med popcornen"-rulle. Efter en timmes funderande beslöt jag mig och konstaterade att jag inte kan besluta mig. 
 
I Am Legend är urusel på många olika sätt, men låt oss nämna två detaljer som får mig att gråta förtvivlans tårar. Med så många miljoner i budget, så väl lyckad scenografi och så duktig hantering av övriga digitaleffekter så skulle animationen och renderingen av det viktigaste elementen, monstren, vara bättre än mumien i Mumien Jag köper inte idén om att tre år gamla överlevanden förvandlas till starka, illsnabba, vrålande gummiansikten. No Sir! Dessa CG-zombier är bland det sämsta jag har sett och filmmakarna kunde mycket väl ha använt sig av verkliga människor med make-up. Har funkat väl i andra filmer. Den andra urusla detaljen i det hela är att filmen spelar bort sin kapacitet att bli verkligen skrämmande/psykologisk/social/action o.s.v. Den vet helt enkelt inte vad den vill. I stället blir den bitvis riktigt fånig och en sorts version av Cast Away där gummibollen ersatts med hund och skyltdockor. New York, världens största skafferi och Will försöker dejta en skyltdocka i en videoaffär! Hur skulle det vara med ett besök till den lokala XXX-handlaren? Inte Will inte. För präktig. 
 
Filmen är också, förutom urusel, även dålig. Den är tämligen innehållslös, sackar i tempo och gör sig i slut till en hjältesaga som är så dum att man kräks. Och det gäller båda versionerna. Regissören Francis Lawrence håller det hela ihop hyfsat väl, men att chocka eller skapa volt, ja, det kan han inte. Och med tanke på idén och de 150 miljoner dollar som plöjts ner i produktionen, så har Lawrence & Co skapat en tom stad, en häftig scen på en bro och föga övertygande zombier. Märk väl att originalberättelsen berättade i princip samma historia om en ensam man som på dagarna förstärker sitt hus och pysslar med dittan och dattan emedan nätterna går åt att hålla "vampyrer" på avstånd. Det blir klart och tydligt att den avvikande individen i staden är Robert Neville, inte köttätarna. Lawrence skulle ha kunnat fästa mer åtanke i detta istället för att spela bort en hel del av tiden på irrelevanta saker. Ridley Scott och Guillermo del Toro var en gång i tiden efterfrågade som regissörer men de tackade nej av olika anledningar. Även Michael Bay var under lupp och banne mig, om inte annat, så skulle vi säkert ha fått ett sentimentalt actionäventyr där alla dollartecken skulle ha inspekterats på duken utan problem.  
 
Men så är filmen också ganska bra. Will Smith gör en rolltolkning som är trovärdig och även om Oscarstatyetten hägrar långt bortom synhåll, så är det Smith som bär upp filmen med sin karisma och talang. Han lyckas spela livrädd även om "monstren" inte skrämmer någon. Tja, kanske någon som tycker att Mumien i Mumien är skrämmande. Och det slår mig att denna tematik har använts nyligen i även andra filmer (farsot, få överlevande) exempelvis i 28 Dagar Senare, 28 Veckor Senare, Dawn of the Dead, med mindre pengar och bättre resultat. Men vad fan, detta är ju billig underhållning och inte vill vi betala X antal kronor för en djup social betraktelse eller skåda under förstoringsglas stadens förfall och vad som stämmer överens med fysik och kemi och vad inte. Detta är underhållning på den nivå som passar de flesta, som retar minst antal tongivande personer och som inte skakar om den katolska kyrkan eller sårar södra USA:s bibelfanatiker. Den har en accepterad, svart, framgångsrik man i huvudrollen och emot sig något som ingen vill ha drällandes på sina domäner.  
 
Så släng hit popcornen! Nu ska det köras bil i öde New York. Post-apocalyptiska ödemarken är gjord av tegel och stål. Vilda djur är en fara på dagarna, på natten andra varelser. Förutom varelserna ser det hela verkligen bra ut och med jämna mellanrum stiger spänningen då Will Smith råkar illa ut. Tack och lov har han en hund som lyder för det mesta. Mina egna skulle vara döda på tre sekunder. I Am Legend är en storfilm och en storsäljare eftersom den har en av alla tiders största, trevligaste och mest sympatiska filmstjärnor i huvudrollen, han är med i varje scen och med en mindre karismatisk individ i rollen som världens sista man, så kunde filmen ha störtdykt likt JAS ovanför Stockholm. Man ska inte tänka, man ska bara se och tugga på sina sega popcorn. Man ska njuta av New York utan folk och vara tacksam över att första halvan av filmen egentligen är riktigt bra. 
 
Och bättre blir det för ljud- och bildfantaster. Jag kan kort nämna att dvd-versionen är i sitt gebit referensklass. Klockren. Men då Blu-rayn åker in, så blir man bara så lyrisk. Bilden är sopren, våldsamt detaljrik och vansinnigt snygg. I close-ups kan man, om man vill, räkna herr Smiths pormaskar och bilden har ett djup som aldrig förr. Dynamiken är bland det bästa jag upplevt. De mörka scenerna och en ficklampa är perfekta utan något som helst problem i övergången mellan ljust och svart. Ljudet är distinkt, dialogen sitter där den ska och effekterna får tapeterna att trilla från väggarna om man vågar köra litet mer volym. Basen ger ryggraden massage och jag är ytterst nöjd med upplevelsen. Dvd-versionen skiljer sig mestadels i bild där bilden förvisso är toppkvalité, men i jämförelse plattare och brusigare. All anledning att börja fundera på anskaffning av Blu-ray. Ljudet på dvd:n är dock nästan lika potent som på Blu-rayn. Extramaterialet består av många små featuretter där man förklarar och åter förklarar olika aspekter, åsikter och ryggdunk. Inte vansinnigt upplyftande, men okej för de mest hängivna. Mer intressant är en "dokumentär" om virus. Den är mer skrämmande än själva filmen. Vidare finns det fyra animerade filmer med samma tema som I Am Legend. Musiken i filmen är adekvat, inget man kommer ihåg efteråt, så att säga. 
 
Hur skall man summera en film som underhåller förvisso, men som är fånig och bärs upp av en enskild person och en logistik som är nog så imponerande. Summerat skulle jag kanske våga mig på att säga såhär: Skitfilm med trevlige Will Smith, synnerligen välgjord popcornrulle, bitvis spännande, ibland skrämmande... underhållning för underhållningens skull, briljant presentation... jag gillade den inte och ändå gjorde jag det. Smith överlever några dåliga recensioner och han överlever hyfsat trovärdigt även i ett tomt New York och bara det är värt att se. 
 
© Janne Ahlgren