Det måste ha svidigt för Disney då Warner Bros Australienproducerade animerade långfilm knep den åtråvärda Oscarsstatyetten. Men är Happy Feet en bättre film än Cars? Det ska vi bena lite i nu. 
 
 
Alla Kungspingviner har en hjärtesång och det är med denna hjärtesång som de finner sin partner. Memphis och Norma Jean träffade varandra och skaffade sig ett ägg tillsammans. Efter en hård vinter kläcks ägget och ut kommer en lite udda pingvin unge. Han blir döpt till Mummel för han kan inte sjunga, och en kungspingvin som inte kan sjunga blir snabbt utstött. Mummels hjärtsång är att han steppar istället vilket ses ned på som något avvikande och farligt. Hans barndoms kamrat och kärlek Gloria försöker hjälpa honom men han är ändå alltid utanför. Hans enda vänner blir fem latino adeliespingviner och tillsammans ger de sig ut på sitt livs äventyr då de ska försöka få varelserna med de stora maskinerna att sluta ta deras fisk. 
 
 
Regissören George Miller har gjort något väldigt annorlunda han har gett sig i kast med att göra en musikal, för musikaler är inget som tillhör vanligheterna i dagens filmutbud. Det är lite ironiskt att då Disney går ifrån att göra musikaler så är det en musikal som vinner Oscar. Precis som Baz Luhrmans Moulin Rouge så är detta en såkallad Jukeboxmusical som använder sig av redan producerad musik som anpassas för att fungera. Musiken är underbar och de animerade pingvinernas dans sekvenser är helt makalöst otroliga. Pingvinerna har ett verklighetstroget rörelsemönster och det beror på att det är steppdansare med en motion-capture dräkter som spelar dem. De har också valt att ha ett helt gäng som dansar och inte vara snåla att använda en person som får spela alla pingviner. George har dock svårt att skapa en historia som tar tag och engagerar tittaren, all tid har lagts till att få dans och sångnummerna perfekta men nästan ingen tid har spenderats på historien som knyter ihop allt sammans. Det är mycket uppbyggnad till vissa scener och sen kan det helt plötsligt vara så att det känns som om man har klippt bort en eller två viktiga scener. Jag var tvungen att se slutet två gånger för att jag trodde att min dvd hade hoppat över ett chapter. 
 
 
Rösterna i den amerikanska versionen är idel ädel stora namn. Elijah Wood spelar Mummel som vuxen och hans quest i denna film är ganska likt det i Sagan om ringen. Det är en liten person mot en gigantisk övermakt. Elija har en bra röst som ger värme och känsla. Hugh Jackman spelar Mummels pappa Memphis och Nicole Kidman spelar hans förstående mor Norma Jean, det är inte mycket att orda om detta är en mycket bra rollsättning. Brittany Murphy spelar Gloria och hon lyckas också skapa empati för sin pingvin. Robin Williams spelar inte bara en roll utan två stycken. Dels är han Gurun Lovelace som med en sexpackhållare runt halsen vet det mesta om varelserna där ute och dels spelar han en av de fem latino pingvinerna som hjälper Mummel. Robin är mästerlig på röster och båda figurerna är underhållande. Lyssnade på ett smakprov av de svenska rösterna och de låter helt okey, men det är lite fusk att de inte sjunger på svenska utan den amerikanska förlagan tar all sång. 
 
 
Det som också slår mig med den här filmen är att den egentligen inte är så rolig, den har ett par skämt och kul händelser men den är väldigt vuxen i sin framtoning. Vissa scener är riktigt ruggiga som när Mummel håller på bli uppäten av en hungrig säl. Att få ett så gulligt djur som en säl att se skräckinjagande ut är imponerande och efter man har sett den här filmen så ser man på sälar på ett nytt sätt. 
 
Bilden får högsta poäng, knivskarp utan halos. Det är verkligen imponerande med tanke på att en mörk yta mot en ljus brukar vara svårt att få perfekt. Ljudet kommer i Dolby Digital EX och musiken och dialogen sitter fin fint. På extramaterial fronten är jag mindre imponerad då de minidokumentärer de har skickat med inte berättar mycket om processen att göra den här filmen. De handlar mest om skådespelarna som berättar om hur tacksamma och stolta de är över att vara med. Två animerade sekvenser finns med också, varav den ena är en bortklippt scen. I scenen spelar Steve Irving (1962-2006) en albatross som ger goda råd. Steve är med i den färdiga filmen också men de ville hedra honom med att göra klart den här scenen. Jag saknar verkligen ett kommentarspår då dokumentärerna inte ger någon ordentligt inblick. 
 
 
Jag tycker inte att den här filmen är en bättre film än Cars. Cars handling är också väldigt enkel men den följs igenom ordentligt, det gör den inte i Happy Feet. Sång- och dansscenerna väger dock upp betyget och det här är en film som skiljer sig från mycket annat som produceras just nu.