Batman föddes av en nödvändighet, Superman p.g.a. hot om undergång, Spiderman av misstag, uppgraderade Wolverine av hämnd och dagens skådade hjälte Green Lantern var en vanlig tjomme tills en allsmäktig kraft valde honom att skydda sin del av universum. 
 
Men innan vi kommer så långt att tjänsteresorna tangerar Alfa Centauri är Hal Jordan (Ryan Reynolds) en våghalsig testflygare som inte backar från några som helst uppgifter och löser problem genom att helt enkelt skita i reglerna. Han är kaxig, men inte otrevlig. Filmen börjar i hans barndom där han med glimmande ögon ser sin egen hjälte, pappan, flyga upp i ett testplan och - ja, flyga upp. Ett hopp i tiden och vi får följa Hals liv då han flyger, pratar med senator Hammond (Tim Robbins) som själv ignorerar sin smarte, men nördige son Hector (Peter Sarsgaard). Traditionen bjuder också på en dam, en stark och självständig sådan, Carol Ferris (Blake Livey) som alla männen har gott öga till. What else is new? Nothing! 
 
Frid och fröjd och sedvanliga levnadsöden på jorden. På annat håll i rymden händer dock besynnerliga saker. I millioner år har Väktarna, ett gäng odödliga varelser, hållit sig med Universums Poliskår, som kallar sig Green Lanterns. Dessa kommer i alla sorter och former och representerar, var och en, en region av universum. Sin kraft får de från en magisk ring och en grön lykta som stärker deras viljekraft till något som inte har begränsningar. Klart att dessa Lanterns är moraliskt perfekta och den fullkomligaste av de perfekta är Sinestro (Mark Strong) som agerar sanningshorn mellan väktarna och resten av Lanternerna.  
 
I tidens gång har det hänt att man ämnat förstöra den kraft som egentligen hotar universums existens, den gula materian, rädslan (=ondskan). Man konstaterade att det kanske inte gick, men en av de orädda tog på sig att försöka. Nå, istället blev han upptagen av den gula materians kraft och blev den superonde Parallax (Clancy Brown, men Lanternen Abin Sur (Temuera Morrison) såg till att placera problembarnet i säkert förvar. Som om sådana saker skulle existera och snart visar det sig att Parallax är på vift och inte nog med det, Abin Sur håller på att gå åt av sina nyinskaffade bröstskador som sammandrabbningen åsamkat. Han kraschar på jorden och ber sin allvetande ring att söka upp en jordinvånare som är karl nog att bära den och ta emot uppgiften som universums ordningshållare. Och att kämpa mot Parallax. 
 
Hal Jordan råkar få ringen och upplever ett antal omvälvande äventyr var självklarheter som otillräcklighet, ovilja, nedvärdering och viss träning ingår. Hal gillar sina krafter, men anser sig inte vara vare sig värdig eller kapabel att göra det man kräver av honom. Inte nog med Hals funderingar, man har också hittat Abin Surs kropp och nörden Hector får finna sig i att undersöka denne. Långt inne i Surs sår finns en släng av Parallax ondska och resten kan man räkna ut med brustna korsband, men låt oss nu säga att Hector förändras och Parallax får vittring för jorden. Ööhhh, och damen hamnar i knipa. Tid för Green Lantern att visa vad han går för och det går ju litet sådär, men han gör dock en föreställning som heter duga. 
 
Parallax förefaller dock att vara en kraft som inte går att besegra och Väktarna beslutar att offra jorden för att hinna mobilisera med lyktor och konstaplar men Hal ber om tid och möjlighet att kämpa mot monstret. Helt klart är att Parallax inte går att besegra med konventionella metoder och då kommer vi ju åter till Hals egenskap att göra saker som han vill, inte som regelboken säger. Och det kan man inte säga om filmen Green Lantern, för den gör exakt vad regelboken säger och i rätt ordning, dessutom. Vi får koppen full av visuell lekstuga där man knappast sparat på datakraften eller uppfinningsrikedomen. Man har skaffat fram en regissör, Martin Campbell, som visat framfötterna i Casino Royale, Golden Eye och Vertical Limit. Actionbomber som skiljer sig en del, men det Campbell kan om action tycks han subtrahera från den mänskliga aspekten och slutresultatet är inte sådär våldsamt imponerande. 
 
Jag gillar Ryan Reynolds. Han är sådär lämpligt kaxig och charmig, har talets gåva och ser inte ens illa ut. Han har fått visa litet framfötter, men denna insats som Green Lantern kan nog vara hans ingång till superstora ligan, de superstora inkomsterna och kanske även möjligheten att få visa att han faktiskt inte är en dålig skådespelare, eller ens en medelmåttlig. Men en film som denna lägger begränsningar oavsett vad man kan. Att vara superhjälte behöver inte vara en spik i kistan, för vi har ju sett hur t.ex. Christian Bale har med sin regissör Christoher Nolan gjort Batman till något som får folk att reagera Big Time. Kommande Superman lär blåsa sockorna av tvivlarna och nytändningen av Spindelmannen kommer förmodligen att undvika de fällor som annars kapabla Sam Raimi trots allt ramlade i. Vi får se! 
 
Campbell och Reynolds kommer inte längre än fram till några one-liners och massiva effekter. Det är där det imponerande tar slut. Sarsgaard får bli den man noterar och en sliskigare filmskurk kan man knappast hitta, för han är verkligen motbjudande som figur och person. Skyll inte bara på en dålig barndom. Resterande personal spelar över och de som enbart har röstroller gapar över, så filmen befinner sig aldrig med fötterna på jorden även om sådana saker behövs trots att innehållet lutar kraftigt åt det fantastiska. Jag ska inte ens lägga mig i vad hard core fansen tycker om saken, för naturligtvis har även detta äventyr en serietidningsförlaga och det vet man ju hur det blir om man avviker från det tecknade. Jag har inte läst serien, så jag struntar i eventuella detaljer som kan uppröra, filmen i sig innehåller tillräckligt många frågetecken som det är redan nu.  
 
Green Lantern är trams, litet humor och effekter som man nog kan gapa åt en stund. Men hur kul blir det då filmen är en enda lång klyscha? Man kan i princip uttala dialogen innan den sägs och allt som sker kan man gissa en bra halvtimme innan det händer. Här finns inte en enda överraskning. Man kan dessutom argumentera att dataeffekterna är dåliga! Nåja, de är annorlunda och i mitt tycke knappast sämre än vad som är standard i nuläget, men gröna kanoner och fluffig energi kan ju svida i ögon som vill ha saker och ting tight och realistiskt. Inget i Green Lantern är realistiskt, så det får man leva med. Resten funkar nog om man gillar Reynolds och serietidningsaction, för knappast somnar man mitt i det hela. 
 
Och skulle det vara så att ens hemmabiokammare är utrustad med kraft och rejäla tum, så vägs filmens fjantighet upp av en högst solid upplevelse där bilden är av högsta kvalité och ljudet tangerar referens. A/V är inte helt 100 trots att man vid första anblick kan tappa andan. Jag drar snabbt till minnes Captain America & Transformers 3 och lägger man Green Lantern sida vid sida som förefaller den vara litet fattig i teknik, men rena Casablanca jämfört med Trans3 manus och bara fjompig jämfört med allt annat. Två versioner får vi och Extended Cut har jag skådat. Den andra lär bli osedd. Det finns en del extramaterial men inga hisnande mängder. De som gillar Maximun Movie Mode får det.  
 
Vari ligger felet. Pusslet passar ju ihop och det hela slutar som man vill att sagor ska sluta. Reynolds är småcharmig och Campbell vet hur action ska se ut. Filmen är harmlös och däri ligger kanske dess problem. Den bara finns, den gör sitt och så kan man återvända till att slita i andra julklappar. Yngre generationen kommer säkerligen att uppskatta filmen mer än konnässörer och ointresserade mormödrar. Nej, man når inte ribban för superhjältar och Reynods är aningens bortkastad talang för detta fåniga, men allt behöver man ju inte ta på allvar. Det är ju samtidigt hans slappa stil och Sarsgaards äckelvessla som gör filmen värd att se. Om man nu inte skulle få ståpäls bara av att spränga biorummet. 
 
©Janne Ahlgren