Att G-Force är trogen de dagsaktuella fabrikaten inom västerländsk populärkultur är lika klart som korvspade Bill Clinton visade upp efter en (icke-existerande) sexuell relation med den där kvinnan. Här flörtas det hej vilt med den identitetssökande pajsaren i huset bredvid ditt eget (samma gossebarn som kommer hjälpa tant över gatan när hon fyllt 25). Redan ett par minuter in i filmen stod det klart att jag skulle behöva göra ett val. Skeppa över min mjölkvita gump till närmaste snårskog, eller jordkokas levande av myntkåta geschäftsmakare. Beslutet? Vi kan väl säga att mitt CV sett bättre dagar. 
 
I G-Force äras våra trumhinnor med det senaste från dansgolvet och - håll i er nu - det senaste från radiokanalerna! Jag tog mig friheten att bena upp de 8 låtar som spelas (upprepade gånger) under filmens gång och kom ganska snabbt fram till att den äldsta härstammar från det ack så dammhöljda 2008, resterande är (undantagslöst) från samma år filmen gick upp på bio, dvs. 2009 (två av dessa musikvideor gjordes specifikt för G-Force och återfinns i extramaterialet). Nu går det förstås inte åsidosätta att vi lever i ett flitigt rationaliserat konsumtionssamhälle, men när bäst före datumet på ett mjölkpaket överstiger innehållet i en hel film så är åtminstone min bägare redo att tömmas. Nåja, nu har gubben kväkt så det räcker, för ett tag i alla fall.  
 
Ben (Zach Galifianakis) är en FBI-tekniker som inte riktigt följer det protokoll han tilldelats. Han har bl.a. satt ihop en ganska udda specialstyrka bestående av tre supertränade hamstrar och en mullvad - G-Force. Varje mans vardag så att säga.  
G-Force främsta uppdrag är att gå till botten med en misstänkt vapenhandlare, mångmiljardären Leonard Saber. Under infiltreringen av dennes högkvarter så upptäcker man dock något betydligt mer oroväckande. Saber vill med hjälp av företagets implanterade chip i ett omfångsrikt utbud av hushållsmaskiner förstöra den mänsklighet vi känner till idag. Nja, Oscarstatyetter och dristiga gnagare är kanske inte det bästa pillerplocket mot vävnadsdöd i kroppen, men faktum är att G-Force inte är helt av ondo. Sa jag det där högt? Jaja, vi försöker.  
 
Jag tror de flesta existenser (på en IQ över två nötfrukter) kan bestyrka att filmens segel bejakas av en (i grund och botten) skenbart ytlig styrmanskonst avsedd för den akniga publiken i Facebooksfären. Detta förstärks bl.a. av mitt inledande flumsnack om nybakad radiopop, samt konklusionen att makarna och manusförfattarna Cormac och Marianne Wibberley lyckats summera samtliga punchlines från samtliga situationskomedier sedan pilotavsnittet av The Cosby Show 1984. Samtidigt anser jag att det är under dessa stenar som filmens huvudsakliga styrka ligger. Kanske inte att Lady Gaga spelas var tredje sekund eller att Lady Gaga spelas var tredje sekund, men då jag knarkar det mesta i Sitcomväg så kan jag inte låta bli se en viss charm bakom enfalden. En viss charm. 
 
Eftersom upphovsmakarna till G-Force öppet går ut med löftet om en helgjuten familjefilm så bör den också behandlas som en sådan i en eventuell bedömning. I min mening så lyckas man balansera det utlovande förhållandevis väl. Ser man filmen med päronen så är den tillräckligt stimulerande för att hålla en halva av föräldraskapet uppe. Eller ja, åtminstone ett öga från samma halva. Är man över 25 och har sett mer än 4 Two and a Half Men avsnitt så riskerar man faktiskt inga allvarliga men. Och för pubertetsmonstret som sett sin andra säsong av Fresh Prince in Bel-Air så kan en film i som G-Force vara tämligen underhållande på sina ställen. Vad finns kvar till minstingen? Söta hamstrar förstås! Att dessutom lansera filmen i 3-D gör familjefesten fullkomlig (och Disney's penningpung tyngre än någonsin). 
 
På skådespelarfronten hittar vi den redan nämnda Zach Galifianakis ("killen från Baksmällan") som FBI-teknikern Ben. Han gör en godkänd insats. Min fokus vilade mer på funderingen hur brett ansikte har snubben utan skägget egentligen? Christ! Kelly Garner spelar Marcie, någon sorts assistentliknande sak (anteckningsblock, någon?) som gapar 99 \% av tilldelad skärmtid. Uselt.  
Vidare finnes favorit i repris-antagonisten Leonard Saber som gestaltas av ingen mindre än Bill Nighly (Davy Jones från Pirates-serien), övertydligt överspel är att vänta. Och sist men inte minst filmens stora stjärnor, våra små pälsvänner - hamstrarna. Sam Rockwell (hjälten Darwin), Will Arnett (pajasen Kip), Penélope Cruz (den exotiskt kvinnliga fägringen Juarez) och Jon Favreau (Hurley = pajas nr.2) vet alla hur pengar luktar och agerar därefter. Blev jag förvånad över att självaste Nicholas Cage skrivit upp sig på listan som den vetgirige mullvaden Speckles? Svar nej. Hopp från Oscarstatyetter till gödselblandningar är vardag för denne. Det ska dock tilläggas att han är den bästa kvickheten i den annars så gott som hopplösa formationen stereotyplakejer.  
 
DVD-produktionen är på en lagom nivå sett till det mesta. Bilden är precis vad jag förväntar mig av en dvd-skiva 2010, konturskarp och behaglig att se på i största allmänhet. Ljudet går under liknande premisser med genomsnittlighet som ledmotiv. Extramaterialet kan säkert tillfredställa yngre generationers smilgropar, här finns faktiskt ganska mycket att arbeta med under håltimmen, alltifrån feltagningar, borttagna scener och annat merkantilt lösgodis för sedelfodralet att sätta tänderna i - både en och två gånger. Men let's face it, jag kommer knappast sitta under ett slemblött filttäcke på långvården och se tillbaka på mitt liv och den dag jag berikades med G-Force sett till vare sig dvd-produktion eller filmen som helhet. 
 
Regissören Hoyt Yeatman, som faktiskt vann en Oscar för bästa specialeffekter i James Cameron's The Abyss (1989), ger Disney (och 750 korridorpolitiker) precis det man hoppats på - mera växtsaft i slangen. G-Force är en film för den rödlätta identitetssökaren, där det hippaste hippa är ett nödvändigt ont för att undvika kollektiva sanktioner. Ja och sedan ser jag förstås fram emot att stå i en 50 meter lång McDonald's kö som hålls upp av mamman till 6-åriga Joel som bestämt framhäver att han "redan har den leksaken och vill ha en annan!" Bortsett från lite smått catchig musik (som är läskigt beroende av en mainstreamslukande generation klåfingrar) och lite 90-tals referenser med ett begränsat underhållningsvärde så är G-Force inte mycket att hänga i barrträdet. Och för att avrunda med ett tidsenligt konstaterande; det här var ingen god hamsterpaj.