Det är inte många saker som imponerar på vanliga, rödblodiga amerikaner som en rejäl dos patriotism, hemmakokta hjältar och den ständiga kampen för frihet. Spelar egentligen inge roll vilken samhällsklass vi talar om, amerikansk heroism i Amerika är mumma i alla munnar. Verkligheten som man sällan hör talas om, däribland uteliggare, arbetslösa, krigsveteraner med posttraumatiska besvär och de som förlorat en anhörig i något meningslöst våldsdåd, de kan tycka att glorifiering av The Best of the Best är bara strunt och fånig verklighetsflykt. Men vad vore underhållningsbranschen om man gjorde dess konstverk på förlorarnas villkor? Grymt att ens säga, men underhållningen riktas till dem som redan har det ganska bra, bättre och bäst. 
 
Man ska inte förvänta sig att Captain America: First Avenger erbjuder allvarlig, kontemporär samhällskritik men hör och häpna, filmen är inte ett vansinnigt hopplock av senaste CGI som datorerna och fantasin kan uppbringa härligt garnerat med en hektisk klippning som sätter ögonens och öronens simultankapacitet på prov. Nej, här kör man en mer traditionell stil med händelserna placerade till WWII och på hederligt, gammalmodigt sätt tar man prologen utan hast och enligt konstens alla regler. Joe Johnston är dagens regissör och han har gott om erfarenhet av hur man bygger upp filmens momentum innan man släpper loss fan och hans mormor.  
 
Chris Evans spelar en spinkig och astmatisk kille som mer än gärna vill hjälpa sitt land att besegra nazisterna som håller på att krossa Europa med sina stövelklackar. Han får avslag efter avslag och inte ens då han får stryk av större killar ändrar han sig. Det finns dock en man som lägger märke till denna sega ungdom som vägrar ge upp. Gubben är en f.d. tysk forskare och han har minsann ett experiment på G som heter duga. Dr. Abraham Erskine (Stanley Tucci) har skapat en vitamininjektion som gör mottagaren på alla tänkbara sätt starkare, såväl i muskelmassa som känslor. Den lilla spetan Steve Rogers tvekar inte och sekunder av smärta förvandlar honom till en tvåmeters muskel som direkt får finna sig i att bekämpa spioner och uppleva sorg samma dag som han föds som ny människa. 
 
Hans heroiska insats gör Rogers genast till ett namn som man känner i amerikanska hushåll och han för serva krigsmakten genom att sälja obligationer. Vad han inte känner till är att Dr Erskine en gång i tiden experimenterade på den man som nu håller på att skapa en oövervinnelige krigsmakt djupt inne i nazityskland. Johann Smith (Hugo Weaving) har inte mycket övers till Hitler och ser sig själv som diktator över jordbollen, vilket han ska fixa i en handvändning efter att hans soldater är fullt utrustade och vapenarsenalen färdigbyggd. Mannen lider av en lindrig hudåtkomma, så hans nicknamn är passande Red Skull och han har haft den dåliga smaken att kidnappa som slavarbetare folk som ligger Captain America, som Rogers numera kallas, nära hjärtat.  
 
Utrustad med jävlaranamma och sin specialsköld ger Captain America nassarna en påminnelse om Who's the Man! och räddar sina kompanjoner som samtidigt blir hans fortsatta kommandogrupp i räderna mot Red Skulls vapenfabriker. Och konstigt vore ju om inte det hovrade en kvinna i backgrunden, denna gång spelad av Hayley Atwell. Ett förhållande litet till och från, mest från. Teknisk hjälp erbjuder Howard Stark (Dominic Cooper) och om namnet känns bekant så är Captain America typ The First Avenger och Stark pappa till Iron Man. Och så vidare. Resten lär vi ska se då filmen Avengers kommer ut nästa år. En film som jag tror kommer att få svagare biografer och hemmabiokammare att rämna en gång för alla. Joss Whedon regisserar! Men till dess får vi skåda hur den icke helt oväntade fighten mellan huvudantagonisterna obevekligt närmar sig. 
 
Joe Johnson har inte skapat en sci-fi-action-rulle, utan snarare en gammaldags krigsfilm men små vapentweakningar och en kille som är rätt stark och snabb. Nassen är nästan jämlik, så det finns utrymme för kapow och smack för hela slanten. Vanligt vapenknatter avbryts av strålvapen och sedvanlig militär fordonsutrustning med jättetanks och flygplan i Apollo 11 storlek. Ändå finns här en jordnärhet som jag gillade. Utsvävningarna var förstås makalösa, men man dras ner på jord av de facto att Captain America inte är Superman, utan en man med brister och känslor. En som faktiskt går att döda. På marken tas han hand om av kvinnan och Tommy Lee Jones som står för mycket humor utan att byta min en enda gång. Överlag är skådespelarna inte sådär våldsamt överdrivna och rentav prisvinnande om man jämför dem med senaste jätteöverspel exempelvis i Transformers 3. Captain America: First Avenger känns mer organisk och behaglig att se på.  
 
Och nu kan man lugnt konstatera att filmen inte är sådär äckligt superpatriotisk som man kanske skulle förvänta sig, utan vågar rentav göra narr av sin hjälte där han står i hemsydda superhjältekläder framför sång och dansnummer och läser innantill sitt säljtal. Det funkar i USA, men då han besöker fronten är hans fåniga kostym inget annat än orsak till skämtsamma namn och burop. Captain America får kämpa till sig sin berömmelse och det är inte helt lätt för Red Skull råkar ha i sin besittning något som hör hemma i Odens ägor, men som guden uppenbarligen har missplacerat en aning. Kuben ger Red Skull teknologi och även krafter. Man får snällt konstatera att då man finner bomber av beaktansvärd storlek men namn på amerikanska storstäder på, så får man ta i för kung och fosterland.  
 
Detta passar ju bra i synnerhet för oss som är barnsliga nog att kunna njuta av saga och serietidningsfigurer utan att skämmas. De som har satsat sina intjänade ekorrskinn på hemmabioutrustning får njuta av 7.1 DTS HD-MA för hela valutan. Ljudbilden är kristallklar och inte närmelsevis lika överdriven som i nämnda Transformers 3. Snarare litet mer sofistikerad. Men tro inte att vi talar om mesljud för audiokänsliga, nej, här brakar det loss som om WWIII skulle ha startat ute på gården utan att anmäla sig i förväg. Dialogen och de lugnare scenerna är som smekningar i örat emedan stridsscenerna får öronvaxet att krypa in djupare och lågprisglasögonen att krackelera. Helt i referensklass, punkt slut.  
 
Bilden är avsiktligt litet gammalmodig och ser inte ut som Michael Bays kristallskarpa robokaos, utan mer sofistikerad utan att för den delen tappa vare sig skärpa eller djup. Jag måste säga att filmen tillhör de bästa jag hittills sett på duk överhuvudtaget, men den visuella stilen är också annorlunda i dessa sammanhang. Musiken i filmen är med omsorg vald och komponerat och ligger helt i den linje man förväntar sig. Extramaterial finns i skapliga mängder, men dessa har jag ännu inte hunnit skåda, så jag fyller på här då jag gjort det. 
 
Captain America: The First Avenger är en film som ledigt blandar bra humor och lyckas med konststycket att INTE försöka toppa andra Avengersfilmer utan vara en egen film som lever och andra stil, smart berättande och är komisk utan att vara fånig en enda gång. Joe Johnston har nog i och med denna film satt en ny ribba för sig och erbjuder konsumenten en actionspäckad, stilig och smartkulig bergodalfärd som tillhör de främsta jag har sett i denna genre på länge. Den bästa? Bättre än Thor & Iron Man 2. Jag är nästan nödgad att smäcka till med fulla poäng, för detta njöt jag av kungligt! 
 
©Janne Ahlgren