Då man, som jag, har speciella filmer som referenser år efter år och de inte ändras nämnvärt, så blir det svårare och svårare för en "nykomling" att erövra platsen på den högsta hyllan var bara superbt material får vistas. Vad det gäller animationer, 3D i detta fall, så finns där de högvördiga Shrek, Monsters Inc, Cars, Superhjältarna och Finding Nemo som alla kvalificerar sig till ära genom att hålla superhög kaliber vad det gäller story, utförande och dvd-kvalité. Borde inte vara en svår sak för Sonys animationsstudio att hoppa upp på hyllan med sin Blu-ray version av Open Season eller Boog & Elliott: Vilda Vänner på svenska.  
 
 
Men se, det blir knepigt. Inte för att ljud och bildkvalitén skulle behöva skämmas, nej, inte alls, ljud och bild är perfekta. Bilden är så löjligt bra, att man har svårt att se hur den ens kunde bli bättre och ljudet klingar nästan i referensklass, så vi ligger väl till. Ända tills innehållet visar svagheter. 
Missförstå mig rätt! Boog & Elliott är kul. Detta är en film som hela familjen kan sitta och se tillsammans, man kan använda den som en barnvakt i dryga timmen och den framkallar såväl skratt som spänning. Men bara i mindre mängder. Ty där tidigare nämnda fantasier excellerar i idérikedom tar Boog & Elliot det bästa av alla andra, sänker kraven och gör en medelmåtta av det hela. I slutet av filmen inser de flesta rutinerade filmskådare, att man sett allt detta förut och på ett bättre sätt dessutom. 
 
 
Boog är en dansande björn, en nalle som fötts upp av en skogsvaktartös sedan har var liten. Han har eget rum i garaget, sitter på toa som folk och njuter av kylskåpsmat som en annan människa. Emellanåt gör han en show med sin "ägare" och så bär det tillbaks till det goda livet. Tills! En människa, den elaka Shaw, prickat hjorten Elliot med sin bil och spänt honom upp på huven. Elliot är dock inte död och övertalar mesen Boog att rädda honom. Så sker, och Shaw har nu två ärkerivaler emedan hans hjärna kokar över med konspirationsteorier om djurens övertagande av världsmakten. Elliott lurar Boog på dumheter och det hela slutar med att Boog måste föras tillbaks till naturen. Då han vaknar finner han att hans enda sällskap är Elliot och hemmet är lika borta som Elliott är irriterande. Boog ska hem, men naturen har sitt att säga i saken. Motgångar byts sedermera ut mot vänskap, lojalitet, kamp om frihet och blaha, blaha, jada, jada. Allt detta vet vi och har sett tidigare i andra sammanhang. En saga med moral är en saga med moral om man så stekte den i smör. Eller renderade den med nya datorer och program. Ändrar man inget i basstoryn, så blir det exakt det vi förväntar oss, på gott och ont. Denna gång mer på ont. 
 
 
Visst är dråpligheterna många och man får sig åtskilliga goda skratt. Kanske detta är meningen och filmen uppnår sitt mål? Jo, visst, men jag känner mig trots allt litet besviken. Jag hade väntat mig mer originalitet och mindre komplex över att vara en lakej till de riktigt lyckade filmerna. Nåja, på den goda sidan kan nämnas att det ser förbannat bra ut. Animationerna är suveräna och Sony gör ingen hemlighet av att de kan sin sak, trots att detta är deras första animerade långfilm. Närbilder på "kunskaper" finns i massor, så gotta sig kan man, om man vill. Och det vill man ju. På sitt sätt överträffar den sina kombattanter med sin enkelhet och sin naivt larviga historia, dock med ett varmt och stort hjärta. Då vi dessutom får massor av animerad slapstick, cartoonvåld och några insidesvitsar, så borde vi rimligtvis vara nöjda och knipa käft. Dessutom är Ashton Kutcher, som gör den amerikanska rösten till Elliot, ett fynd. Han är hur kul som helst och tävlar i samma kategori som Eddie Murphy som Donkey i Shrek. Överraskning och en angenäm sådan.  
 
 
Som Boog har man valt att låta Martin Lawrence visa vad han går för. Och även om Lawrence kan vara fasansfullt skojig ibland, så är han här 190\% under sin kunskap och skojighetskvot. Hans röstsättning är platt, ickekul och helt själlös. Han rabblar upp sina repliker och lämnar ett gigantiskt tomrum mellan den förstklassiga animationen och dialogen, som nu inte är av Nobel-klass direkt. Man kan nästan se i sitt sinne Lawrence våndas igenom processen. Inte i extramaterialet, men så är ju detta material en helt annan sak, eller hur. Kutchers suveränitet räddar mycket och då dessutom Gary Sinise gör en bra skurk och Billy Connolly en krigisk ekorre, så kan man med visst besvär glömma att Lawrence ens är med. Men! Tänk en taggad Eddie Izzard eller Chris Tucker istället och vi kanske skulle ha framför oss avsevärt bättre poäng. Kanske. 
 
Som sagt så är skivan mer än behaglig. Bilden blir inte bättre och ljudet är öronsmekande. Extramaterialet är mångsidigt, men i grund och botten samma gamla visa, om man säger så. Inget nytt framkommer alltså. Litet skoj för barn och litet för vuxna nyfikna. Musiken i filmen är som väntat adekvat, men inget som sticker ut eller som man kommer ihåg senare.  
 
 
Vem kunde gissa att jägare i slutet blir jagad? Ojojoj, var ska världen hamna? Mesen blir hjälte och utsparkade kräket likaså. Bashistoria med Sonys animationskryddor och fint ser det ut! Känslan efteråt är dock ljum och trots att denna kommer att slitas väl i många hem, vårt inkluderat, så är slutresultatet ganska medelmåttligt. 
 
© Janne Ahlgren