Man kan konstatera med enkelhet, att Disney vet vilka trådar man ska dra i då man skapar familjefilm och Pixar vet hur dessa ska realiseras. Det är inte längre någon fråga om saken; Pixar är för närvarande toppstudion vad det gäller animation. Nåja, Dreamworks ligger på samma nivå med sina kunskaper och sin personal, men sedan blir det ett ganska stort gap till efterföljande. Om de ens finns, så att säga. 
 
 
Cars är fröjd för hela ögat, en familjefilm värd varje öre och en skamlöst medhårsstrykande produkt om man nu absolut vill vara kritisk. Den sliskiga, moraliska aspekten och "vad-lär-vi-oss-av-detta" finns som väntat med och i slutändan kan man såväl förbanna som heligt tacka skaparna för det vi fått se. På den negativa sidan kan vi hitta detaljer som förutsägbarhet, inget nytt under denna sol och ett karaktärsgalleri som på sin höjd är djup som ett tomt vattenglas. Trots att de talande djuren/dockorna/monstren är utbytta mot bilar, så känner vi igen varendaste en karaktär, från den arroganta sportbilen till den vise, gamle veteranen till den söta Porschen som framkallar kärlekskänslor. Och med detta i tankarna vet vi vad vi får från ruta ett till eftertexterna. En moralsaga med massor av humor, en mening med livet och rentav en tår att fälla, en av glädje, en annan av rörelse. Varför bryr vi oss? 
Jo, för det ser så förbannat bra ut, vi glömmer att vi ser på talande bilar, lika flexibla som Ahlgrens Bilar, och att man nog måste vara ganska tight i knoppen om man anser att detta är något annat än en väl spenderad stund framför burken eller duken.  
 
 
Lightning McQueen är nykomligen som tagit den amerikanska Dynaco 400 och dess Piston Cup med stormsteg. Han tävlar om den åtråvärda pokalen och sponsras av några rostiga affärsbilar, vilka med sina lantliga imagen och sina rostfyllda anhängare förefaller vara besvärande för glänsande McQueen. McQueen drömmer om att få bli den nya stjärnan för ett större företag vars ägare erbjuder såväl status som pengar och en egen helikopter. Ojojoj. Men motståndarna är tuffa. McQueen måste tävla mot gamla stjärnan, den ödmjuke The King och hänsynslöse elakingen, själviske Chick Hicks. Men McQueen är mer stor i korken än han har råd att vara. Han lyssnar inte på teamets anvisningar och loppet slutar oavgjort. Man bestämmer att man ska köra om loppen följande vecka. Sagt och gjort, den som hinner först till Kalifornien hinner träna mest. McQueen tvingar sin lastbil att köra mot natten, avskedar sitt team och sent omsider blir inte saker som han tänkt sig. Rallybilen hittar sig, genom ett missöde, i en nästan övergiven stad, Radiator City där superstjärnor har föga värde och egoister, som McQueen, inte imponerar på någon. McQueen får också finna sig i att inte kunna fly, hans måste umgås med lantisarna och övervakas av såväl en korkad, men godhjärtad "Kårenpickis" som en dyster och mullrande doktor, tillika stadens domare. Sedan kan alla med erfarenhet av es en Disneyfilm räkna ut vad som sker, vem som får vem och hur det hela slutar.  
 
 
John Lasseter som hittills regisserat bl.a. Toy Story 1 & 2 (och snart 3) samt A Bugs Life och som producerat Monsters Inc & Finding Nemo vet exakt hur man ska kamma en bångstyrig katt. Hans grepp är snällt med orubbligt, hans borstdrag långa och utan vassa kanter och den obligatoriska kloklippningen avverkas genom att skippa problematik och visa upp i stället digitalteknikens senaste landvinningar. Ty felfri är Cars inte, men den förefaller vara det om man inte vet vad man ska se efter. Regiarbetet är i och för sig genialiskt. Lasseter får det resultat han vill ha och som producenterna kräver. Han har massor av pengar att röra sig med och behöver aldrig snåla vad det gäller teknik eller röstsättning. Om man är riktigt elak kan man påstå att filmen är så enformig, att det tekniska är det enda som håller intresset uppe, men riktigt så långt vill jag inte gå. Jag menar dock att Cars inte når med sin berättelse lika högt som Toy Story eller ens i närheten av Monsters Inc. Som ett tekniskt mästerverk kämpar den dock i samma kategori som den sistnämnde, men i berättelse saknar den en pionjärsanda som man så gärna vill att en tekniskt perfekt produkt ska kunna uppvisa. Tyvärr blir man ganska snabbt varse om att filmen egentligen bara är en stor reklampelare för leksaker som alla under 10 nu plötsligt vill ha. Visst finns där Disneyberättelsen, men ändå förefaller den vara i skymundan av det tekniska. Och så kan vi skippa skitsnacket och kasa oss vidare till vad vi egentligen som vardagliga åskådare tycker, inte som petiga kritiker. Vi skrattade och njöt. Suckade av välbehag och lät det tekniska skölja över oss på alla tänkbara sätt. Den amerikanska röstsättningen är perfekt, en av de bästa hittills. Owen Wilson, Paul Newman, Michael Keaton, Cheech Marin, George Carlin, Jeremy Piven, Tom Hanks, Tim Allen, Billy Crystal. Hanks, Allen, Crystal? Visst, se eftertexterna! Och skåda, tja, de levande bilderna.  
 
 
Dvd:n är närmare bestämt av referenskvalité och inget annat behöver man egentligen säga om detta. Men jag gör det i alla fall. Våga vrida upp ljudet och njut av bilrace. Detta är bättre och mer spännande än NASCAR, mer fartfyllt än en Jackie Chan film och har trots allt mer hjärta än de flesta barnprodukter som prånglas ut på markanden. Ljudet överraskar med en fyllig bas, en synnerligen levande surround och en perfekt fungerande ljudbild i fronten. Oerhört bra! Och bilden då? Lika perfekt. Helt felfri, färggrann, skarp och så snygg att man inte tror sina ögon. Fenomenalt! Bonusmaterialet består av överraskande tunna detaljer varav det intressantaste är en dryga kvarting om bakgrunden till filmen. Sedan finns några animerade kortfilmer, hyfsat kul samt slutscenen utan textning. Musiken i filmen är genomgående perfekt och då ljudet är av referenskvalité, ja, vad sa man säga? Honung för öronen. 
 
 
Summerat är Cars en film att trivas med. Den visar vad man kan uppnå då fantasin inte längre hämmas av tekniska hinder och då upphovsmännen får agera ultrakapitalister och skoningslöst flörta med den virtuella sedelbunten som skapat ögongodiset utan att besvära oss med något som kunde misstolkas som s.k. filmvetenskapligt behövlig samhällskritik. Nåja, det finns med, det också. Men i stora drag är Cars en urkul stund framför duken där en perfekt bild och ett ljuvligt ljud varvas med en berättelse som är så snäll och meningsfull, att man med gott samvete kan se den igen och rekommendera den till alla. Och om nu filmen skulle vara av tveksam typ för någon åskådare, så är börjans nya THX-animation värd pengarna i alla fall. Kanonbra! 
 
©Janne Ahlgren