Det är alltid vidrigt med terrordåd. För utföraren, om denne är en religiös fanatiker, kan dådet vara en förmodad autobahn till Paradiset oavsett hur många oskyldiga som får lägga livet till. För en politisk fanatiker gäller andra prioriteringar och där man uppenbarligen är beredd att offra sig för en ideologis skull. Men de religiösa fanatikerna är de farligaste eftersom deras "uppoffring" är en del av ett heligt krig som sanktionerats av självaste Gud och upphetsats av "visa gubbar" som dock aldrig själv skulle ställa sig i skottlinjen. Med löfte om evigt liv i Paradiset är det sedan lätt att hitta dårar att övertala. 
 
 
Detta kan man säga med ilska och upprördhet, då man vet att varje dag, oavsett årstid, får vi se och höra om hur si och så många människor sprängts i bitar i Bagdad eller hur x-antal människor mördats i sina hem, bilar eller arbetsplatser. Vi, kritvita, kristna västerlänningar är förbannat snabba att fördöma och ser inte till vår egen historia då vi illa kvickt förkastar, exempelvis, islams läror. Och sanningen är, att terroristerna idag är egentligen knappt märkvärdigare än korsriddarna på medeltiden, den vita mannens intåg i Amerika med etnisk rensning som följd eller spanjorernas framfart i Sydamerika. Alla medaljer har två sidor och då folk dör i vansinnesdåd vill man bara se den ena sidan, den som passar en själv bäst. Berättelsen från den andra sidan får vi aldrig, eller sällan, höra och den kan vara nog så gripande, den med. Nu vill jag inte mena att jag sympatiserar med terrorister, men jag anser att man inte ska beskylla bara ett folk för dåden. I en konflikt finns alltid två parter. 
 
 
Terrorister har alltid funnits, men de har gjort sig hyperaktuella efter den händelse som vi idag kallar 9/11. Då slog de sitt första stora slag mot västerländerna och det på ett sätt som etsat sig fast på alla hornhinnor som då såg vad som hände. I en organiserad attack lamslogs en hel värld och tusentals människor dog. De materiella skadorna var enorma och hela det politiska världsläget förändrades på en dag. En relativ säkerhet byttes ut mot misstro, den existerande säkerheten upptrissades till absurdum och det som en gång var en fri värld styrs nu av USA:s krav på än det ena och än det andra och numera, då man reser med något annat än sin egen bil, så finns tanken där: "Kan den där killens väska innehålla något?"  
Och hur kriget mot terroristerna än ska vinnas/kämpas, så har de redan vunnit. Världen är sig inte lik, rörelsen har nya hjältar som tros sitta i Paradiset och vi kvarvarande måste försäkra statsmakterna att vi inte tänker illa, talar illa eller är på något sätt avvikande om vi ska resa någonstans längre än till Varberg. Vill det sig riktigt illa, så sätts vi i häkte och släpps inte ut, åtalas inte och förhörs med grymma metoder, något som skett, sker och kommer att fortsätta ske så länge som det finns en obalans mellan väst och alla andra. 
 
 
Obalansen och terrordåden 9/11 har numera blivit underhållning. Ingen vacker eller humoristisk sådan, men dock bio- och TV-filmer vilkas syfte är att väcka känslor, opinion och, tja, även hat. Oliver Stone har regisserat raset på Manhattan, Flight 93 var en ypperlig TV-film om det fjärde, kapade planet vars mål var antagligen Vita Huset, Kongressen eller en kärnanläggning utanför Washington. Det fjärde planet har fått även regissören Paul Greengrass, mannen bakom bl.a. Bourne Supremacy har gjort en djuplodande film om det fjärde planet och passagerarna som spolierade terroristernas planer genom heroism.  
Alltså, United 93 lyfter, blir kapat och ska göra massor av skada. Passagerarna reagerar och förhindrar det som kunde ha överträffat i skada alla de andra störtningarna. Ingen överlevde, så mycket av filmens verkliga intrig, dialog och händelser är fiktion baserat på antaganden, verkliga telefonsamtal och bakgrundskoll på de konkreta människorna bakom de äkta namnen i filmen. Och samtidigt, då man inser att passagerarna gav sina liv för att rädda andra, så inser man också att man skapar myter om något som inte är bevisbart. Greengrass balanserar på en gräns där legenden blir större än händelsen, där den fokuserade objektivismen på ett smart sätt spär på hatet mot terroristerna och där detaljer i filmen får den att påminna om något som kan jämföras med morbid fascination av äkta avrättningar och annat snuffigt som den nyfiknaste gräver fram från Internet. Filmen är bitvis för obehaglig för att egentligen göra någon nytta. Detta dokudrama är kanske det mest spekulativa som finns i filmväg samtidigt som den är ett testamente över människans prövningar, filmskaparnas kunskap och en värld i gungning. 
 
 
Med detta sagt kan man trots allt konstatera, att United 93 inte lämnar någon oberörd. Den tar ett grepp och släpper inte taget. Filmen har gått hem bland mer eller mindre alla kritiker, men sanningen att säga är de flesta överorden nästan ett måste. Kan man överhuvudtaget skriva något negativ om denna film och behålla sin trovärdighet? De amerikanska, större namnen, har inte gjort det. Och då amerikanerna nu var offren, så att säga, så faller filmen i deras hjärtan utan filtrering. Jag har en och annan synpunkt vad det gäller filmens felfrihet, men dessa små "skavanker" överskuggas av filmens grepp som håller och stryper ju längre in i filmen vi kommer. Mycket av spänningen som filmen trissar upp kan härledas till filmmakarnas regelbok 1A: Hitta en form som alla känner till, kör 3 akter och avsluta med klimax. Och så gör Greengrass. Han kör en sedvanlig Hollywoodvariant, men gör detta med ett bra manus, ypperliga, okända skådespelare och en realism som får potatischipsen att fastna i adamsäpplet. Greengrass sparar inte på känslor även om hans egen stil föreställer ett objektivt, dokumentärt utförande. Han låter istället skådisarna stå för klumpen i halsen och tårarna i ögonvrårna samt ilskan som bubblar fram obönhörligt. Men som sagt är han väldigt nära gränsen mellan verklig heroism och mytisk heroism, och det finns folk som anser att filmen går över gränsen ett antal gånger. Och egentligen skulle all annan approach vara otänkbar med tanke på att man då skulle svärta hjältarna och en sådan sak är omöjlig i USA idag. Hur som helt förefaller filmen vara isande autentisk och i den meningen har man lyckats med det man eftersökt! 
 
 
Dvd:n är bildmässigt bra, bättre mellankvalité som man nog kan skåda på en större duk utan problem. Skrärpan är bra, litet halos ibland i vissa scener, men i det hela ser det fint ut, felfritt, skräpfritt och med en ganska matt färgbalans. Jag antar att detta är avsiktligt och har inget att göra med överföringen. Ljudet är lysande. Vågar man vrida upp volymen, så kan man lätt inbilla sig att man sitter i ett plan med problem. Bättre än såhär kan jag inte föreställa mig att det kan bli i denna film. Extramaterialet består av Greengrass kommentarer, de drabbade familjernas och anhörigas berättelser samt minnessidor om passagerarna och besättningen. Inget som lyfter specifikt produktionen högre än den redan är. Musiken är lågmäld och adekvat, mycket passande i sammanhanget. 
 
Som sämst är United 93 spekulativ och mytskapande. Som bäst är den gripande, spännande och en påminnelse om att vi inte längre går säkra. Den är respektfull mot alla inblandade och den vågar fängsla oss med att vara gripande, våldsam och bitvis nästan överdrivet obehaglig. En viktig film? Kanske det, men inte en som gör en skillnad. Dock en film som borde ses av alla. Rekommenderas! 
 
© Janne Ahlgren