Alla som känner mig personligen eller har läst mina alster de senaste 12 åren på Filmguiden torde vara ganska övertygade om att jag inte är speciellt intresserad av fenomenet jul. Orsakerna är inte viktiga, men de beror inte på någon djup psykologisk skräck som framkallats av morbror Tom iklädd julgubbemundering eller morsans leverlåda som skulle inmundigas utan pardon innan en enda klapp fick öppnas. Så i och för sig; en tomte som liknar Count Basie (litet vitare) i polyesterskägg och mat som får oerfaret folk att vändas in och ut - ganska starka skräckfaktorer. Men nej, de har inte påverkat mig nämnvärt...värt...värt...värt. 
 
Legenden eller myten om Jultomten kommer överraskande inte från Coca Cola, utan har sina rötter långt längre i historien än vad amerikanarnas gemytliga, prydliga och helyllegubbe har. Visa män har kommit fram till att Sankte Nikolaus av Myra bara 300 år e.kr skulle vara inspirationskälla till Jultomten, men alla länder med självrespekt anser naturligtvis att Tomten kommer från deras gåtfulla legendarkiv. Alla vettiga människor fnyser naturligtvis åt tyskarnas, holländarnas och i synnerhet amerikanernas märkliga påhitt i ämnet och naturligtvis måste man frånse danskarnas löjliga villfarelser för att inte tala om norrmännens haugkall. Kvar blir då svenskarnas tro om hur saken ligger till garnerat med storögda turister från Japan i Norrland och finnarnas vetenskapliga och empiriska förtrogenhet om hur saken ligger till. På riktigt. 
 
Finnarna är härdigt folk och man vet att hålla sig på god fot med Julgubben. Alkisarna i köpcentrumen behöver man inte fly ifrån även om de har löjlig tomtemundering på sig. På sin höjd grymtar man något elakt till dem och föser ungarna upp i famnen på maskeradfjanten för att få en stunds lugn och ro från allt tjatande. Och man vet mycket väl att Julgubben inte finns alls, men däremot finns Julbocken och det är förbannad sanning. T.o.m. i Sverige vet man att Julbocken inte är att leka med; därav bockbränning i Gävle varje år. Gävleborna vet! Julbocken är ett blodtörstigt monster och hans lakejer är nissarna, seniga, urgamla, nakna gubbar som straffar olydiga barn så blodet skvätter och drar sig inte från att mörda till höger och vänster om någon hotar deras heller, Julbocken. De gamla samerna i Norra Finland fasade stort för bocken och med list lurades bocken och hans nissar i en sjö som frös och hela klumpen frusna julvarelser grävdes ner i backen och på lade man 400 meter sten och jord. Sedan dess har man inte sett vare sig nissar eller bocken, därav alla konstiga avarter av fånig jultradition och Colagubbar som skulle bli köttfärs bara de kastade en halv blick den riktiga bocken som dåsar under Korvatunturi i finska Lappland.  
 
Rare Exports: A Christmas Tale berättar hur finnarna skapade en enormt fin exportprodukt genom att kommersialisera Jultomten. Det var inte lätt, men med amerikanernas hjälp gick det vägen även om amerikanerna själv fick lida pin. 24 dagar innan julen börjar en amerikansk exploateringsfirma borra och gräva på toppen av Korvatunturi för de har i sina borrprov hittat något märkligt. Den entusiastiske ägaren av firman gräver sig ner i berget och under tiden sitter pojken Pietari (Onni Tommila) och väntar på julen med allt mindre entusiasm, för han och kompisen Juuso (Ilmari Järvenpää) har klippt hål i amerikanernas stängsel och spionerat på vad som sker vid grävplatsen. Osnäll får man ju inte vara. Än värre blir det då Pietari får se sin far gräva en fångstgrop på gården och är allmänt irriterad. Nå, allt ska nog bli bra bara renarna kan samlas in och slaktas, för det gör man ju i Lappland. Men något har kommit ut genom hålet i stängslet och renarna är sönderrivna och högst döda. Traktens män är förtvivlade och söker svar hos amerikanerna, men ingen sådan går att hitta. Däremot finns det något i fångstgropen. Till Pietaris pappas (Jorma Onnila) förskräckelse ligger det dessutom en gubbe spetsad i hålet han grävt på gården.  
 
Man drar slutsatsen att detta var en av amerikanerna och man kan väl inte ha en död sådan liggandes i slakteriet heller. Trots massiva skador är gubben inte död och ett nyfiket öra senare tar man förnuftet till fånga och trasslar in gubben i kätting och boja. Pietari får syn på allt detta och flyr platsen bara för att springa i händerna på länsman som jagas runt bygden för att han fått otaliga anmälningar om att värmeelement, spisar och hårfönar har stulits. Dessutom tycks ovanligt många barn vara på villovägar. Pietari räknar ut sanningen snart och inser att gubben i kätting inte är Jultomten utan en av hans nissar, elaka och våldsamma monster som kräver speciell behandling för att vara ens närmelsevis ofarliga. Sent omsider får man inse att det stora problemet inte är nissarna utan Julbocken som håller på att smältas ur sin isgrav. 
 
Jag köper denna berättelse när som helst, den verkar ju i alla fall helt realistisk. De som tröttnat på Kalle och hans jul kan med fördel variera TV-menyn en aning och skåda istället på en julsaga som är berättad med humor. Torr, riktigt torr humor, blod, finska svordomar i legio och fantasi som nog kan få den allvarligaste av filmtittarna att lyfta både på ett och två ögonbryn. Vi talar inte om traditionell horror eller plaskande splatter utan snarare en skruvad syn på en legend som alla människor i västvärlden utsätts för varenda år. Inte nog med att Rare Exports: A Christmas Tale sätter den gemytliga Jultomten i graven en gång för alla, den gör det stiligt också. Vi talar om ett hantverk där filmskaparna noga vet att plocka fram en visuell stil som är tilltalande och stämningsfull. Man blandar ihop skräckserier som jag läste på 70-talet (Shokki) då jag växte upp i grannlandet och modernt filmberättande med i förekommande fall ganska groteska idéer. Filmen är inte bara för finländare med finländsk humor och tungsinne (som man tror att alla har) utan för en internationell publik som vill se en av sina käraste traditioner bli våldtagen med glimten i ögat och hagelbössan i handen. Detta är en enkel film, men så långt ifrån Colagubben eller fetpetter på Coop, som förvisso skrämmer barn, han med.  
 
Skådespelarinsatserna är bra. Lappgubbarna är riktiga råbarkade killar utan leenden eller snälla ord. Urtypen av finne lever i dessa karaktärer. Som infödd sådan vet jag ju att sanningen är litet annorlunda, men ryktet som knivskicklig, hårt arbetande, ymnigt svärande och litet dyster typ som kan supa ett helt svensk elitregemente under bordet innan han måste gå och pissa första gången är för gott för att låtas förgås i sanningens tråkiga värld. Och även om inte varje finne kan supa som svampar och slåss med kniv, så finns det i alla myter en viss gnutta sanning och denna sanning syns utmärkt i Rare Exports: A Christmas Tale. Man tar det heligaste och sågar i den med motorsåg in stället för att polera den med silverputs. Rejält rispad i kanten finns legenden och myten kvar, men nu formad med finsk sisu och litet torr jävelskap. Humor saknas verkligen inte, men det är klart att alla inte gillar denna sorts råare uppvisning av julhumor. I synnerhet de som tycker att julen är kommersiellt humbug ska nog kunna riva underhållning ifrån Rare Exports: A Christmas Tale. 
 
Dvd:n är av riktigt bra kvalité och ser skarp och fin ut såväl i ljusa som mörka scener. Dialogen sitter korrekt där den ska och surrounden får väsnas alldeles lagom. Djupbasen väcks upp nu och då med imponerande styrka. Extramaterialet är lika viktigt som filmen för här finns originalkortfilmen från 2003 som ledde till denna långfilm. Ett måste och hur kul som helst. Därtill Rare Exports Säkerhetsvideo om hanteringen av tomtar. Se dessa men först efter filmen. Dessutom Making of och trailers. Musiken i filmen sitter som handsken och är verkligen ingen finsk humppa-tango-hissmusik utan stämningsfull och perfekt. Om jag skulle säga ett eller två ord om den svenska textningen, så skulle det vara att man inte kan översätta allt korrekt, för då blir textremsan också barnförbjuden. Men man fattar! De ivrigaste kan kika i ordboken om något skulle bli oklart. 
 
Jag kan erkänna att jag kanske är litet subjektiv då det gäller Rare Exports: A Christmas Tale. Hur länge jag än har bott och arbetet i Sverige så finns det en sorts nationell stolthet kvar. För det mesta har mitt finska påbrå ingen betydelse (jag är ju assimilerad svensk enligt SD! Herreminjee!) och mina värderingar och mina svenska rötter har gjort Sverige till mitt hemland en gång för alla. Men visst, kan man se Finland klå Sverige i Ishockey så svider det inte och kan man se en finsk film som man inte skäms för, för att skådespeleriet och dialogen är uthuggna ur granit, så tackar man och tar med glädje emot. Så med lätt brytning och ett sting av primalstolthet rekommenderar jag Rare Exports: A Christmas Tale till alla som inte orkar se julen likadan varje år och kanske vill ha en ny Tomteberättelse att skrämma sina ungar med.  
 
©Janne Ahlgren