Förintelsefilmer har funnits länge såväl i TV-form som i långfilmsformat. En är bättre än en annan och vissa är så dåliga, att det är brottsligt att ens släppa dem ut på marknaden. Det finns dock konstnärliga alster om judeförföljelserna som stiger över alla andra och brottas i en helt egen liga. HOLOCAUST, miniserien, är kanske det bästa exemplet på en TV-produktion och bland långfilmerna står SCHINDLERS LIST och LIFE IS BEAUTIFUL som enastående storverk. Till dessa få utvalda får nu Roman Polanskis THE PIANIST ställa sig. 
 
Då man betraktar en film så har man referenspunkter som man använder i bedömningen av den. Utan referenspunkter blir filmen en ny upplevelse och om man, hypotetiskt sett, ser THE PIANIST som den första filmen någonsin, så kanske man aldrig mera vill se levande bilder. Detta har också naturligtvis att göra med vilka livserfarenheter man har. Med referensfilmer blir uppgiften genast svårare, för nu måste man göra en jämförelse. Spielbergs och Benignis filmer är naturliga jämförelseobjekt i detta fall. 
LIFE IS BEAUTIFUL är en humanistisk betraktelse av en positiv människas öde i nazisternas våld. Benigni målar upp en sakta krackelerande bild av ett bra liv som får ett oväntat slut. Mycket i filmens storhet ligger i Benignis livsbejakande attityd och hans fenomenala skådespelaruppvisning. Föreställningen fortfarande är en ganska liten och vacker.  
Steven Spielbergs mastodontfilm slår oss i ansiktet med sin hänsynslöshet. Synvinkeln är tysk/judisk och berättelseformen dokumentärt kallhamrad. Visserligen blandar Spielberg in den judiska optimismen och avslutar sentimentalt, men SCHINDLERS LIST är fortfarande en enastående film i alla kategorier. Kanske den bästa filmen om utrotningens och nazismens totala galenskap. 
 
Roman Polanski tar oss ytterligare ett steg längre in i den skräckvärlden som drabbade miljoner judar under nazisternas tidevarv. Polanski ger oss ingen helhet, inte heller stor tillförsikt. Hans film handlar om en enskild människas överlevnad i en värld där man knappt får andas utan att bli dödad.  
THE PIANIST är av dessa tre nämnda, och TV-serien naturligtvis, den som kommer närmast den ohyggliga grymhet som nazisterna orsakade judarna. I likhet med Spielberg vill Polanski inte att vi ska i våra sinnen föreställa oss vad som händer, utan han slår oss i ansiktet med hela den grymhet som en filmskapare har till sitt förfogande. Här döljs inget, men inget är heller överdrivet. Nazisternas grymhet visas upp i hela färgskalan och man vill flera gånger vända ögonen bort från filmen. Inte för att man inte sett grymheter och splatter på film förut, men för att detta är en sanning som hände för 60 år sedan. Att se denna sanning framför ögonen, utmålat på ett dokumentärt sätt, känslolöst och objektivt är inget som man gör för höga nöjets skull varje kväll. Polanski är också noga med att inte göra sin film till en våldsfest för våldets skull, utan behåller den huvudsakliga inriktningen på huvudpersonens förvandling från en societetspianist till ett grymtande skelett undangömd i ruinerna av en av Europas vackraste städer.  
 
Men tiderna var hårda för judarna under nazisterna. Inte ens Polanski, Spielberg och Benigni tillsammans kan åstadkomma den verkliga skräck och förnedring som orsakats av Hitlers förföljelsemani och utrotningsbegär. Polanski kommer dock mycket nära. Han visar upp en enskild persons mardröm, en dröm som i början är bara lindrigt ond, men som gradvis blir så illasinnad att hela livet förvandlas till ett tillstånd av rädsla. Rädslan gick för många över i apati och för många innebar detta slutet. Nazisterna hade inget övers för apatiska, katatoniska, sjuka eller handikappade. De sköts där de stod eller forslades bort till förintelseläger. Pianisten Wladyslaw Szpilmans skräck höll honom vid livet eftersom han aldrig blev apatisk. Han sprang för brinnande livet, rymde och gömde sig. Hans familj utrotades och man kan bara anan den känsla av övergivenhet, rädsla och sorg som Szpilman kände då han försöket gömma sig från nazisterna. Den enda lindringen som fanns var hans musik som han utövade i sin hjärna. Szpilman själv skrev sin historia, som denna film baseras på i tämligen stor detalj, direkt efter kriget då hans minnen fortfarande var färska.  
 
Adrian Brody som pianisten gör en uppvisning i skådespeleri som jag inte kan få ur min skalle. Han var värd sin Oscar många gånger om och just nu i skrivande stund kan jag inte dra till minnes en skådespelarprestation som skulle ha imponerat på mig så mycket som Brody gjorde. Ordet "perfekt" speglar nog det jag känner. Brody är med i nästan alla scener och hans förvandling är fenomenal. Det finns egentligen inga ord som räcker till att beskriva Brodys insats, men lika litet ska man missunna de andra inblandade litet skryt. Från den obetydligaste statist till andra större rollinnehavare är alla medverkande mer eller mindre perfekta i sina roller. 
 
Polanski för sin film fram utan hast. Han ger oss gott om tid att få anamma judarnas växande rädsla. Han besparar oss inte ens det faktumet att vissa judar utnyttjade andra och vissa judar, för att imponera på tyskarna, deltog i förintelsen med stor entusiasm. Då alternativet är en kula i nacken tenderar människan att flytta sina moraliska gränser en hel del. Att gå från rikedom till fattigdom är heller inget man gör i en handvändning och även i ghettot fortsatte de rika att vara rika och de fattiga förblev fattiga. Sakta ändrades detta och rikedom utjämnades till inget alls. Då sållades agnen från vetet, så att säga. 
Polanski själv var ett ghettobarn som fick se hela sin familj föras bort med undantag av fadern. Hans minnesbilder och bokens exakthet i detaljer ligger till grund för den filmiska förevisningen av infernot. Som visionär och erfaren filmkonstnär vet han att man kan överskölja åskådaren med såväl intellektuellt smicker som medhårsstrykande sentimentalism. Han undviker dock dessa fällor genom att vara obönhörligt trogen tiden han beskriver och detta är, som sagt, inget vackert att se. 
 
Regissören väljer att visa våldet i full realism och övergreppen precis som de utfördes. Samtidigt gör han klart för oss att alla tyskar inte följde givna standarder och en hel del tog tyst avstånd från hemskheterna. Soldaterna hade sina order och vägran betydde döden. Med dödshot eller hungersnöd bakom ryggen förvandlas människan till något som man inte vill. Polanski ser till att vi begriper detta. Krafttagen i filmen finns där för att visa den tidens realitet men också för att få dagens människor att förstå, att det inte får hända igen. För att ytterligare förstärka helheten ser Polanski till att allt i filmen, inklusive ruinerna är äkta vara. Specialeffekter finns, men de är få och sparsmakade. 
 
DVD:n är klar referensmaterial. Felfri bild, litet gråtonig och kanske dyster i helhet stärker filmens ton. Djupet och kontrasterna imponerar på mig stort. Ljudet håller samma höga standard även om vi snuvas på DTS. Klart och tydligt i alla situationer, grymt slående vid stridsscener. Musiken kunde omöjligen bli bättre. 
Bonusmaterialet är relativt tunt och sparsmakat med tanke på att den ligger på en separat disc. Polanski berättar och förklarar, litet bakom kulisserna, litet förklarande. Ingen märkvärdigt. Fotogalleri, filmografi, trailers, posters och Sony Music reklam. Mjaa, inte imponerande för en bonusdisc. 
 
SCHINDLERS LIST är den film jag skulle välja att visa för skolungdomar eftersom den visar judehatet och utrotningen i en större skala. Likaså visar den en heroism som borde inspirera dagens människor och i synnerhet få rasister och nynassar att inse, att deras väg bär käpprätt åt helvete. THE PIANIST är en smalare, men ännu hårdare slående film vars bärande kraft är en mans enskilda berättelse och kamp för överlevnad. Således är den kanske inte lämpad som "undervisningsfilm" och definitivt inget för svaghjärtade eller barn. Det är viktigt att ungdomar känner till Europas historia, även dess blodigaste detaljer, men att visa THE PIANIST för barn under 15 är kanske inte så klokt. Mardrömmar och ångest kan de få senare i livet ändå. Varför skynda? 
Som slutdetalj kan jag nämna att min egen 16-åriga son satt ganska tyst och skakad och såg THE PIANIST. Då filmen slutade sa han: "Fy fan", försvann in på sitt rum och kom inte ut igen. Den här filmen påverkade honom mera än mig och min bättre motpart. Polanski har nått sitt mål, kan man säga. Och dessutom har han gjort sin bästa film någonsin. 
 
© Janne Ahlgren