Vince Vaughn är en omtyckt skådespelare som man så gärna vill se i levande bilder. Hans insatser, allt från hotellpsykopat till vit/svart amerikan till gymägare som utsätts för pungsparkar, är idel glädjeämnen för oss filmfanatiker. Vaughn är en suverän kille som dessutom, enligt blabla-tidningarna, fångat söta Jennifer Aniston efter Brad Pitts hemska svek i sin famn. Ojojoj, vad sött. 
 
 
Men i The Break-Up spelar Vaughn och Aniston ett par som efter förälskelsen och ett samliv plötsligt finner sig i luven på varandra. Kärleken finns där, men åsikterna om ansvar och engagemang går vilt isär. Inte helt originellt och orsaken kan vara just Vince Vaughn, som i svagt ögonblick beslutat sig för att agera såväl manusskribent som producent i denna romantiska dramakomedi, eller vad man nu ska kalla det. Och där Vaughn excellerar som komiker/skådespelare, så misslyckas han som författare och producent. Ty så illa är det, att Break-Up inte når de höjder som den borde med tanke på vilka som medverkar i spektaklet. Just det, Aniston och Vaughn spelar paret som av någon mystisk anledning blev ett par i början av filmen. Medåskådaren och jag förstod inte riktigt detta med "varför", men så kan det bli i amerikanska filmer där man inte ska anstränga sig att förklara saker som är totalt ologiska för en publik som ändå inte fattar. Vi inte heller! Udda paret blir tillsammans och efter år av samlevnad inser frk Anistons karaktär Brooke att Vaughns Gary inte deltar i hemaktiviteterna i den grad som är önskvärd. Meddelande följer: Arbetande kvinnor gör dubbelt jobb då de måste städa efter sina män, ta hand om hushållet, laga mat, diska, planerna och vara skötsamma emedan den lata jäveln sitter i soffan och spela dataspel eller ser på baseball. 
Men ändå finns kärleken där. Jag kan ju inte lämna honom. Men jag kan hota! Hotelsen går överstyr och separationen blir verklighet. På varsitt håll försöker man ändå lappa ihop, göra den andra svartsjuk och ställa till med trassel. Vi har sett detta förut. 
 
 
Vad som är bra i filmen är Aniston och Vaughn, som båda ger behagliga prestationer för hela slanten, inte karriärbästa prestationer, men gott nog. Manus haltar något gräsligt, men skådespelarnas karisma håller det hela ihop. Än mer finns det ett galleri av härliga bifigurer som man kan njuta av i passliga bitar, men vissa av dem är då alltför excentriska för att ens vara roliga. Kuligast är smågalne kompisen Johnnie O spelad av Jon Favreau samt Cole Hauser & Vincent D'Onofrio som Garys bröder, galne kåtbock och slöa stolpskott. Judy Davis & Justin Long som bisarra galleriägaren Marilyn Dean och hennes fjolliga kundtjänstassistent Christopher är karaktärer som man inte gillar att se, då de tillför enbart artificiell eftersökan av tvångsskratt, som dock uteblir. Då manus tar oss genom en spikrak labyrint utan överraskningar, så måste man undra om inte idétorkan har nått nya rekordnivåer i USA. Visst är det kul med romantisk komedi, men schabloniserad, svärmisk komedi i chipstunt format är inget man borde tillverka mer av. Men å andra sidan, så är det ju uppenbart att Break-Up är en maskin för att föra Aniston och Vaughn fram och som sådan fungerar den väl så bra. 
 
 
Även bild och ljud är av mycket bra karaktär. Ljudet strömmar ur högtalarna balanserat och behagligt, framtungt som väntat, litet tunn i basen, men i det hela välmixat och behagligt att lyssna på. Bilden är i princip felfri, men typiskt livlös, som det brukar vara i dessa oambitiösa sammanhang. Varför anstränga sig till max, då även mindre räcker till. Men bilden duger bra att dra upp på duken och färgerna ser förträffliga ut. Musiken är adekvat i sammanhanget och ger varken vibbar eller hatsymtom. Extramaterialet består av förväntade tabbar, kommentatorspår, annorlunda slut och borttagna scener. Mer än så kan man nog inte kräva heller.  
 
 
Men visst är filmen en sådan där feel-good-film på sina sätt. Man kan mysa i soffan, se filmen med partnern utan krav på klassiska konstfilmshöjder eller avslöjandet om meningen med livet. Bra tidsfördriv, helt opretentiöst och man behöver inte få hysterianfall bara för att man sett filmen tusen gånger förut, flera gånger ihop med Meg Ryan & Tom Hanks, spm båda är ännu mer söööta än Aniston & Vaughn.  
 
© Janne Ahlgren