Det är ju självklart att Johnny Cash fick sin egen film nu när det, vid sidan av datapelsfilm, är populärt att få en helt egen biografi i långfilmsformat. Få världsartister överlever och ser den färdiga filmen, och herr Cash själv föll av pinnen innan han fick se hur han porträtterades av Joaquin Phoenix. Synd egentligen, för Phoenix gör en så rasande briljant tolkning, att man blir yr i hela bollen. 
 
 
Men man drar lätt öronen åt sig då förhandsbuzzet är idel positivt. Konvoluten pryds av skryt och beröm och superlativstinna tidningscitat används i parti och minut. Kan filmen verkligen vara så bra, att filmkritiker slår volter för att överträffa varandra i beröm? Nej, det är den inte! Missförstå mig inte, filmen har tagit sin plats på toppen, men den är inte det mästerverk som man skulle tro då man hör och ser alla positiva meningar. På den krassa sidan hittar vi starka och pålitliga regissören James Mangold och klipparen Michael McClusker som lyckas hacka filmen i onödigt små bitar där man inte riktigt får en homogen helhet. De separata bitarna i sig är förvisso lysande, men ihopfogade litet hastigt och hackigt motverkar filmens tempo, som inte är alltför imponerande. Jag eftersöker inget actiontempo, men här varierar man från låååångsamt till ganska makligt och nog skulle jag vilja se denna film litet mer tight än vad den är nu. Det blir som om separata episoder från olika händelser klippts ihop och som sammanhålls enbart av vissa konsertepisoder.  
Följande negativism som jag kastar ur mig handlar om hur man behandlar karaktären Cash och hans liv i filmform, som i sig inte ger oss något nytt eller en förändrad insikt om mästaren. Walk The Line försöker desperat att bli en film för alla, men då den följer en "biografi"-mall blir den enbart förutsägbar och i längden litet tråkig. Vi har sett allt detta förut. Och många gånger dessutom. Filmen saknar det där unika som Cash hade i sig och lyckas aldrig förmedla hans inre storhet, utan koncentrerar sig mer på romansen mellan honom och June Carter och förhållandet får över sig en sorts Hollywoodskt skimmer, som finns in mer eller mindre alla romantiska filmer från glitterstaden. Den känns aningen kalkylerad och i stället för att vara en rå dramatisering av en man vars liv inte gick på räls, blir Walk The Line en ganska söt film i slutändan. Då man därtill frossar litet extra i mannens misär, så är formeln fylld till bredden. 
 
 
Med detta sagt kan vi titta på filmens starka sidor och dessa överväger lätt allt det elaka och negativa som stycket innan innehåller. Filmens starkaste stjärna är Reese Witherspoon som helt förtjänt kammade hem en Oscar för sin porträttering av June Carter. Hon är alltså helt fenomenal och om jag skulle ranka en kvinnlig skådespelarprestation i specifik ordning, så hör Reeses rollverk till de bästa genom tiderna. Absolut lysande, gripande och helt rätt! Hon är så bra, att duktiga Joaquin inte hänger med i alla vändor. Hans insats är berömvärd, den med, men han försvinner i skuggan av Reese, inte tvärtom som filmens innehåll insinuerar. Joaquin ger dock järnet och imponerar än en gång med sin mångsidighet. Jag kan inte på rak arm säga ett namn på någon annan som skulle ha kunnat göra denna roll bättre. Hans tolkning av Cash är mitt i prick! 
 
 
Alla biroller, från den minsta till en mer betydande är slipade till perfektion. Pappa Cash spelas av standardelakingen Robert Patrick på ett sätt som får mig att rysa. Denna porträttering är inget som man vill bli drabbad av om man skulle bli känd en dag. Patrick visar vilket svin pappa Cash var och gör det utan tvekan eller med rosa lappar på ögonen. Om Patricks roll skulle ha varit större, så skulle han ha säkerligen blivit Oscarsnominerad. Skådespelarmässigt är filmen ett mästerverk, utan tvekan.  
 
 
DVD:n i detta enkeldiscformat visar upp en bild som man inte kan klaga på. Mer eller mindre felfri på alla sätt, lysande uppe på duk och briljant på LCD:n. Det finns vissa tecken på överdriven kantskärpa och den färgpalett som presenteras är kanske onödigt gul/guld-färgad, men i helhet ser detta förbannat bra ut. Ljudet är också finemang hela vägen. Konsertsituationerna låter bra och är mixade så, att man kan tro att detta är the real thing och inget toppjobb i en digitalstudio. Ljudet är inte superskarpt i alla lägen, men välmixat och behaglig att lyssna på. Bonusmaterial finns inte på denna utgåva att nämna, mer än deleted scenes och kommentatorspår, som i sig är bra, men musiken, ojojoj... Genom hela filmen är musiken så bra som det nu kan bli. Man kan knappt sitta still! 
 
 
Walk The Line erbjuder inte sin åskådare att förstå Johnny Cashs storhet. Filmen är för hackig och ofokuserad för detta. Däremot får man en inblick i hur det gick till då Cash och Carter blev ett par och hur mannen i svart fick kämpa mot drog- och spritdemonen innan han återupprättade sig ordentligt. Mycket bra film trots litet skräp i kanterna! 
 
© Janne Ahlgren