Då Lordi vann Eurovision Song Contest med sin groteska hårdrocks gung, så trodde man att världen nu hade blivit helt galen och att tävlingen nu ändrats för tid och evighet. Bullshit, Lordis tappra försök har genererat enbart en stunds volt och puls. Nu är det samma gamla skit som gäller. Men Lordi blir större och större emedan den svenska Festivalgeneralen Christer Björkman fortsätter att gnugga hål på samma ställe och följer knappast musikens evolution. Herr Björkman skulle göra väl i att återöppna sin frisersalong i Borås, för då får han i alla fall en nöjd kund, min fru som lät sig i forntiden klippas av mannen som strävar bakåt och skor sig förmodligen gott av att trampa på plats och promota musik som får helvetet att frysa till is. 
 
Där Björkman skyddas av livvakter behöver Lordimedlemmarna inga, för de kan skrämma livet av vem som helst bara med att visa sina nyllen. Nu är ju deras utseende en ploj som hör ihop med musiken och showen, men Mr. Lordi har inte varit sen att utnyttja populariteten i andra än scensammanhang. Överraskande då man betänker att från Finland kommer det ytterst sällan internationella stjärnor utanför sportsammanhang och att finsk film är som bäst då den består av krig eller då den avnjuts i en dimma av melankoli, depression och svår ångest. Skräckfilm har hittills varit amatörernas afton i grannlandet och den bästa finska skräck/splatterfilmen hittills har jag gjort i 15-års ålder på 8 mm film, utan ljud och linsskyddet på halva filmen. Men blodet flöt och roligt var det. Tur att ingen av oss medverkande fick stelkramp och andra fel. Vi körde tappert med äkta grisblod. Huujamig. 
 
Mr Lordi och Pete Riski som även agerar regissör för andra gången i sitt liv har tänkt slå mynt av skräckfigurerna som bandet Lordi visar uppe på scen. Och idén är inte helt vissen. Ett autistiskt barn, hennes pappa, en sköterska, en vakt, en skitstövel och en uteliggare ska åka sjukhushiss då de stannar mellan några våningar. Då de äntligen kommer ut visar det sig att alla är borta. Ljuset fungerar och allt ser normalt ut men sjukhuset är tomt. Klockan har fastnat på 18.55. Det visar sig att man flyttats till en alternativ dimension och där finns det minsann monster som av någon obskyr anledning behöver den lilla flickan. Skitstöveln skulle mer än gärna ge henne till mörkrets makter, men så kan det ju inte bli. Nej, filmen följer en förutsägbar linje och inget överraskande händer. Allt spelas upp enligt skräckfilmsmanualen och klyschorna avlöser varandra emedan monstren visar upp sig från minst skrämmande till Lordi själv mot slutet av filmen. 
 
Dark Floors är inte helt igenom rutten även om sjukhuset visar tecken på möglig erosion ju längre ner i våningarna man kommer. Visuellt ser det bitvis riktigt bra ut och det kan ha att göra med att man faktiskt byggt relativt stora kulisser. Monstren ser ju måttligt farliga ut och ryter för det mesta i takt med "den stämningsfulla musiken". Döingarna och effekterna är det inget fel på och det hela skulle kunna bilda en förträfflig grund till en riktigt bra historia. Men det finns några hinder. Dels är filmen förutsägbar och en promo för Lordi. I god ordning visar sig monstren och det blir liksom en antiklimax då man vet vad som finns att vänta. Och sanningen att säga är de inte så skrämmande. Det andra problemet är att filmen är gjord på engelska med engelska skådespelare vilket gör språket begripligt. Dessvärre har man anlitat en nävefull TV-skådisar som yttrar sin dialog som om de vore i koma och har en mimik som en uppvridbar apa med symbaler. Finland är proppfull av kunniga skådespelare och filmen kunde ha blivit riktigt bra om man castat rätt. Men nu är ju det hela meningen att vara en väg uti den internationella världen så inte kan man ha en surmulen finne som låter som om han skulle ha konsonantastma hela vägen från en fungerande hiss till bottenvåningens helvetiska miljö. 
 
Regissören har noll vision med sin film. Jag menar att han inte har någon egen talang utanlånar friskt av andra, d.v.s. den generiska uppfattningen om hur en B-skräckis skall vara. Vissa moment är fiffiga men kan härledas till fotografen snarare än regissörens briljans. Filmen må vara den dyraste skräckfilmen i Finland och ha imponerande förutsättningar, men om man ska få riktiga rysningar av Dark Floors så är man förmodligen rädd även för Aktuellt och Lilla Sportspegeln. Ett tips till regissören, som knappast förstår vad jag säger. Det är inte svårt att skrämmas med Bu-effekter, att skapa en stämning som håller och blir nästan ohållbar är svårare. Öva på detta! 
 
Nåja, skådespelarna är träiga, dialogen skrämmande dålig och hur det hela slutar kan man räkna ut med medulla oblongata. Filmen riktar sig primärt till bandets fans, men kan locka till sig dia hard-skräckfantaster som bara måste ha allt som har att göra med genren. Filmen håller från början till slut och man vill inte stänga av skitet, men tråden är tunn, mycket tunn. Det är på håret att den går av och intresset slocknar totalt.  
 
Dvd:n däremot är ingen dålig sak. Det ser bra ut och det låter bra. Bilden på duk ser mer eller mindre felfri ut utan att slå åskådaren med stor häpnad. Ljudet är lyckat likaså och surrounden funkar utan anmärkning. Musiken i filmen är medelmåttlig i alla avseenden och vad det gäller extramaterialet så finns det sedvanligheter som knappast får strumporna att rotera i ändan av fötterna. Många prylar, gott om folk, välgjort make up men inte så mycket mer. 
 
Visuellt bra mycket bättre än vissa konkurrenter från C-träsket, men ohjälpligen för mesig för att skapa ståpäls eller spänning. Bara för fansen. Synd för potential finns.  
 
© Janne Ahlgren