Nej jag tillhör inte samfundet ny-Beckfilm-varje-vecka-med-Aftonbladet-som-jag-bara-måste-ha! Detta kan kedjas till att min intellektuella skärpa, efter tillräckligt många piskrapp från koleriska kritikerkårer, inte längre vågar överväga en svensk kriminalserie framför en brittisk sådan, som mer ofta än sällan anses vara det säkra kortet i leken. Att chikanera kosmos (min tv) genom Peter Habers karga huvudsvål på bästa sändningstid var för en tid lika otänkbart som det förnuftsvidriga förslaget att strö "resten av" luktsnuset över en vedlevande skalbaggslarv. Länge svansade jag efter gnomen bättre fly än illa fäkta, helt enkelt för att jag var övertygad om att man i Sverige är oförmögen att avla fram annat än bottenskrap från pappa Frost och mamma Marple. 
 
Men så en dag slogs både jag och mitt mörbultade avkok till hjärna av ett tidigare förbisett talesätt från svunna tider, det lyder: "Där den 23:e ätten fick hembud av torrperiodens lie, åker en 57:e vattenskidor."" Om vi bortser ifrån att det i verkligheten rör sig om en egenmyntad formulering (vars tillkomst kan dateras till två dunkar Jojjo Boll och en murken äppelmazarin) så anser åtminstone jag att min lilla uppenbarelse säger ganska mycket om den svenska kriminalscenen som sådan. Jag tänker inte dementera att det växer grågult snusk på åtskilliga kriminalare med svensk stämpel (är det överhuvudtaget möjligt?), men att helt förlita sig på andras klokheter, ja rentav använda dessa som blinda måttstockar för att uppnå "bästa resultat" är inte längre något jag tänker identifiera mig med. Till den stora frågan. Är mitt referensvirke inom den svenska kriminalramen något att slänga i en nedisad järnkamin? Nja, uppenbarligen inte. Har man bojkottat något av principskäl tillräckligt länge så är det svårt, för att inte säga omöjligt att vara "rätt man" för jobbet. Till den ännu större frågan. Kan jag med mitt sunda förnuft som pekpinne lyckas kläcka ur mig något vettigt i sammanhanget? Ja, förmodligen. 
 
När ett tidigare vattenfyllt schakt på en gammal militärö i Stockholms skärgård, Skärsö blottar ett gammalt lik blir man konfunderad. Det visar sig att fyndet har kopplingar till de Lundströmska morden som inträffat på samma ö, 25 år tidigare. Kriminalkommissarien CG Ljung (Kjell Bergqvist) som arbetade med den gamla utredningen beslutar sig för att lösa mysteriet en gång för alla, och det innan preskriptionstiden löper ut för gott. På en båt, tillsammans med sin nygamla specialgrupp bestående av rättpsykiatern Claes Grimme (Göran Ragnerstam), rättsmedicinare Nina Molander (Cecilia Nilsson), den cancersjuke kriminalteknikern Theo Koders (Jens Hultén) och en höggravid Fanny Popescu (Annika Hallin) bär det alltså av mot rättrådighetens lappkåtor. Morden är en fristående uppföljare på den kritikerrosade succéserien Graven (2004) som jag så underbart lämpligt i sammanhanget, inte sett. Mitt förslag: läs först - stäm sedan.  
 
Morden är ingen originell historia. Kampen mot klockan (sett till både preskriptionstid, sjukdom och graviditet), en hårdnackad alfahanne (gissa vem), den mer eftertänksamme kontrasten till denne, det i tiden belägna genussurret, ja för att inte glömma den ack så folkkära satiren av ett kaffeälskande polisväsende. Det är knappast första eller sista gången som dessa komponenter utgör stommen i (inte nödvändigtvis svenska) kriminalgrytor, eller hur? Men tro för all del inte att jag något emot familjära ingredienser, inte alls, så länge det doftar glimt i ögat är jag idel öra. För mig är det nämligen en vital skillnad mellan en tillsynes själlös rutin och gamla hjulspår, som fortfarande går att använda om man gasar med rätt åk. Morden råkar faktiskt vara ett bra exempel på en serie som klarar av att undvika att haverera i de största schablonkratrarna, och därtill förmedla en muntration av det så gott som excellenta slaget.  
 
 
Men visst, inget kalas skonas från överspända mödrar och hulkande yngel. Morden menar jag, lackar rejält i tempo, och man blir stundom förvånad över hur en ivrig hunger att lösa fallet träget kantas av en andtruten Kjell Bergqvist i träningsmundering. Kanske är det för att jag nyligen betat av fem säsonger av Criminal Minds som man suktar efter ett rörligare klimat, även om det medför en viss reducering av realiteten, men jag undrar om inte regibiten ska få sig ett litet näsknäpp ändå. Det är inte utan att man hinner odla både pipskägg och visdomständer när en djup suck tar längre tid än saneringen av Bert Karlssons kylskåp.  
Sedan ska man givetvis inte underskatta vardagligheten som en kompetent leverantör av spänning, men det blir lite väl mycket fikastämning över det hela, detta trots att serien faktiskt accelererar ordentligt mot slutet. Jag har svårt att se den "joggande kommissarien" som något annat än en förspilld nisch. 
 
Nej där manus och regi brister är det upp till våra aktörer att visa var skåpet ska stå. Och ja, det gör man. Visar vad skåpet ska stå alltså. Ibland kan jag inte låta bli att fundera på vad en svensk produktion skulle vara utan allas vår Kjell Bergqvist? Den som mot förmodan tillber någon annan/annat efter dennes prestation i Bröllopsfotografen borde tuktas med giljotinen, vilket säger en del. I Morden har man (för allas bästa) tagit vara på Bergqvists starka sidor och resultatet blir inte helt oväntat en självutnämnd envåldshärskare med alkoliserade ettermyror i käften. Precis som det ska vara. Att man dessutom tillsatt lysande skådespelare i övriga roller med betoning på den suveräne Göran Ragnestam som alltid tycks hitta ett sätta att bruka nikotin, gör mig förbannat lycklig.  
 
Seriens ledmotiv förutsätter väldigt dunkla och ljusfattiga miljöer, något som inte riktigt kommer överrens med begreppet referenskvalité i bildväg alla gånger. Det är knappast någon slump att steget från DVD till Blu-ray aldrig tycks minska. Missförstå mig inte, bilden i är (halvt om halvt) godkänd, men i dagens HD-präglade vardagsrum krävs det inte mycket för att man ska bli besviken. Äger man nu inte en Blu-ray som skalar upp dvd-samlingen till 1080p (alternativt 720p beroende på tv) så blir en handgriplig grynighet snabbt ett knytnävsslag under bältet. Vill man göra rättvisa för sin HD-tv så köper man en Blu-ray spelare. Så är det bara. Ljudet är däremot en solskenssaga som jag mer än gärna framhåller som något positivt. Av erfarenhet så vet jag att svenska produktioner brukar betyda "Helvete! Ska man behöva gå fram och höja en gång till?!" Men så var alltså inte fallet den här gången. Inte heller i den vanliga DVD-spelaren. 
 
Musiken finns där den behövs och gör ingen besviken, detta styrks av jag stundligen tassar runt och gnolar på inledningskompositionen, som av allt att döma fått ett rejält grepp om hörselgångarna.  
 
Att extramaterial och svenska produktioner inte går hand i hand vet vi. Men kan någon ge mig något som understryker att vi faktiskt lämnat VHS-eran? Låt Bergqvist stå framför en handkamera och berätta lite om inspelningen under en fikarast? 7 1/2 minut? Plats finns. Sluta tjafsa. 
 
Avrundningsdags. Morden är ingen milstolpe i något sammanhang och kommer inte att ses som en tidlös klassiker vare sig idag eller imorgon. Serien demonstrerar emellertid en rejäl dos suveränitet på sina ställen och inrymmer skådespelarprestationer som bör höjas till en rad olika skyskrapor. Min blockad gentemot svensktalande konstaplar är numera upplöst och det är med en nyvunnen nyfikenhet som jag vågar mig ut ur kritikerkårens mörka hålrum. Jag är varken nyfrälst eller upplyst, bara glad över att själv stå inför utmaningen att gräva efter guldkornen i komposthögen. Morden var ett skrovmål, med viss reservation för lite väl saltsmakande tuggor. Nästa måltid är Graven, som bör dimpa ner i min brevlåda redan imorgon.