Plötsligt har den historiska genren exploderat i stor skala. Är det inte antikens stora slag som utkämpas, så kan man räkna med att bli tagen 200 år tillbaks i tiden och se hur man slåss till havs. Intresset för den historiska filmen är här igen. Hurra, hurra. 
 
Blanda för Guds skull inte ihop PIRATES OF THE CARIBBEAN med MASTER AND COMMANDER ty även om man befinner sig till havs och utför stora strider med kanoner, så avviker dessa två från varandra som en varg från en drake. Disneyäventyret är renodlad fantasi emedan MASTER AND COMMANDER lutar mot faktiskt händelseförlopp i Europa och metodisk exakthet i utförandet av det visuella. Visserligen är Captain Jack Aubrey och hans eskapader tagna ur en fiktiv romanserie av Patrick O?Brian, men denne har i sina berättelser försök nå en så hög klass att autenticitet som det är möjligt, med tanke på att han skriver om gångna tiders händelser. Regissören Peter Weir är inte heller den som tummar på trovärdighet då det gäller att tillverka film. Han vill att vi ska tro på att vi befinner oss till havs på en äldre trotjänare med en besättning som traditionellt bestod av pack och högborna, där en 12-åring kunde ge en order till en råbarkad 45-årig hantverkare bara för att den förre var född som Lord. Weir har utan att blinka låtit bli att maskera kriget fasor och sjölivets helvete och han gör det på ett sätt som ingen, vad jag kan komma ihåg, någonsin gjort förut.  
 
Största delen av handlingen, som är lövtunn, men som fyller sitt syfte, tar plats ombord på HMS Surprise, ett skepp på jakt efter en fransk kapare utanför Brasilien och på Stilla havet. Förutom den tunna, röda tråden fokuserar Weir på att utveckla kaptenens och hans väns, fältskärarens, vänskap som pendlar mellan djup och inte så djup harmoni. Även andra besättningsmedlemmar får sin stund i rampljuset men i stort sett är MASTER AND COMMANDER en Russell Crowe-motor och inget annat. Crowe är i bild en imposant personlighet. Han har scennärvaro över det sedvanliga och hans skådespelarkunskaper är inte att förringa. Han flankeras väl av Paul Bettany och James D?Arcy, men Crowe är primus motor oavsett.  
Crowe som Lucky Jack är ett bra val och samtidigt ett val som man lätt kan kritisera. Dels saknar han den brittiska stoigheten och värdigheten som kännetecknade kaptenerna ombord på brittiska skepp och dels blir han litet av en kliché i denna maritima skildring. Eftersom storyn är mycket simpel och förutsägbar blir Crowes roll i det hela att lyfta historien över sedvanligheter och det lyckas han inte med. Jag ringaktar ingalunda Crowes kunskaper, o nej, men jag skulle kanske ha önskat en äkta britt i rollen som Lucky Jack. Crowe är också så väl exponerad på senare tider att man börjar känna igen hans manér och detta är ingen fördel. Frånsett detta petiga inlägg, som är mycket subjektivt, finner jag inget skäl att kritisera skådespeleriet i övrigt med undantag av vissa yngre medlemmar i ensemblen, som kanske bitvis vill för mycket.  
 
Peter Weir har valt att visa upp realism. Skeppet är magnifikt och stämningen stärks av ett foto som heter duga. Fotografen Russell Boyd borde få extra fjädrar i hatten för detta, så fantastiskt visas båten, havet och Galapagosöarna upp. Absolut toppklass. Weir har utnyttjat verklighetens hav och Titanic-tanken vid tillverkningstillfället och resultatet blir oförglömligt. Och sedan slarvar han, mitt i all extrem pietism och realism, med dumheter såsom illa genomförda musikaliska stunder mellan kaptenen och läkaren. Jag vill inte vara den petiga jäveln, men om något retar mig, så är det då man fejkar musicerande på instrument. Det går att genomföra sådana scener trovärdigt, icke här. Ja, ja, jag vet?. Man ska inte stirra till småsaker. Dock är den simpla historien i det hela en räddning. Inget tillkrånglat, bara fullt ös hela tiden. Inga romantiska interludier eller superpatriotiska inslag. Samtidigt har vi en bra blandning av klyschor som vi kunde ha klarat oss utan. Å andra sidan kompenseras det enkla med hiskeliga slag och nervpirrande händelser. 
 
MASTER AND COMMANDER är? trumvirvel? min nya referensskiva vad det gäller både bild och ljud. Den ställer sig bland de få utvalda och därifrån kommer att styra länge, misstänker jag. Inte ens bonusmaterialets närapå totala underskott eller tvångsreklamen (som kan avbrytas genom att trycka på meny-knappen) stör mig då discen kompenseras av en ljudupplevelse som garanterat väckte alla inom en radie av 600 meter från huset. Kanonerna, stormen, sjöslagen? alla levererar i den milda grad utmärkt ljud att man bara kan tycka synd om dem som inte ännu skaffat sig dyrbar ljudutrustning. Utan ljud, d.v.s. med bara TV-ljud, och MASTER AND COMMANDER skulle vara en bra film bland många andra bra filmer. Med dunderljud blir MASTER AND COMMANDER en sällsam upplevelse och skulle inte öronen ha varit i vägen så skulle läpparna ha mötts i nacken av förtjusning. 
Bilden håller likaså absolut superkvalité och med detta sagt är jag övertygad igen om att projektorn är i skick och att film är bäst då bilden är stor som satan. Man sugs in i historien genom en perfekt digital illustration och jag hittade inte något att anmärka på denna superba disc. Bonusmaterialet är ju som sagt borta och det är kanske en nackdel i sig, men inte då kvalitén på resten är så hög som den nu är. Musiken är dessutom en glädjestund för dem som behagar lägga märke till stråkar och sånt?. Mycket adekvat från början till slut. 
 
MASTER AND COMMANDER är en bra film med en tunn story, massor av klichéer och en skådespelare i huvudrollen som man kan ha olika åsikter om. Berättelsen är långt ifrån perfekt, men genomförandet, det tekniska och det stämningsfulla är av absolut högsta möjliga karaktär. MASTER AND COMMANDER är en upplevelse snarare än en film i ordets vanliga betydelse. Dess nackdel är även dess fördel och även om den här inte kommer att få fulla poäng, så är detta en av årets hittills bästa DVD-releaser och jag misstänker att det behövs mycket till för att sparka ner den från sin höga position.  
 
© Janne Ahlgren